Jag är optimist, jag tror det kommer att gå bra, säger Nalle Valtiala som engagerat sig för Tellus i mer än 60 år

Låt dig inte avskräckas av titeln till Nalle Valtialas senaste bok. På pärmen ståtar ett lodjur och titeln är: En kLOk bok om miljön. Det här är faktiskt en intressant samling texter som rör sig från högt till lågt, från dåtid till nutid hela tiden med vår värld i fokus.

Kolumnen är en textform vars uppgift är att överraska och föra fram ett antal tankar i ett nytt sammanhang. En samling kolumner är ett smörgåsbord av idéer, infall och åsikter.

Det är fritt fram för läsaren att plocka upp godbitar här och där.

Kolumnerna är skrivna för tidningen Finlands Natur under åren 2002 till 2015 och handlar inte bara om människans framfart i världen, utan också om Nalle Valtialas egna äventyr på landsvägar, isar och till havs.

Ska det här föreställa framtiden?

Den första gången Valtiala kom i kontakt med miljöfrågor var som stipendiat vid Williams College i Massachusetts 1956 – 57.

Han hade gått ut i en liten skog och plötsligt i den vackra omgivningen stötte han på ett kloakrör som spydde ut ”äckligheter” i naturen.

- Det var alldeles vidrigt. Det var en chock!

Valtiala liftade också omkring i New Jersey under året och mötte då ett ”vanvettigt industrilandskap”. När man från miljöer där fina lönn- och lövskogar glödde i höstfärger kom till dessa ”waste-lands” blev det också en chock, säger han.

- Min tanke var att det här är framtiden. Så här kommer det att bli. Och jag har försökt kämpa emot så gott det har gått och vara ett draggankare.

Giftig luft

Sex år senare bodde han i Kalifornien, i Claremont en timmes bilväg öster om Los Angeles, tillsammans med sin fru Carita. Där blåste det nästan alltid från havet och smogen från miljoner bilar kom vällande så gott som varje dag.

- Det blev disigt, ögonen rann och det gjorde ont när man svalde. Det var riktig vidrigt och det var också framtiden, som jag nu har försökt bromsa.

År 1968 utgav Nalle Valtiala boken Varning för människan. Det var ett av de tidigaste verken om människans inverkan på miljön som skrevs i Finland.

- Att skriva är det bästa sättet att lära sig, säger Valtiala. Jag har bland annat satt mig in i olika kemiska processer, trots att jag själv är humanist, litteraturvetare och lärare i engelska.

- Men det har också gjort att jag har vågat bredda mitt ämnesval. En forskare skulle kanske inte våga gå utanför sitt eget område.

Vad ser du som den största faran för mänskligheten just nu?

- Jag är optimist i grunden. Jag tror att det kommer att gå bra, men det kommer att ta lite tid.

Ungdomen ger hopp

Valtialas optimism grundar sig på att också ungdomen, som tidigare har varit ganska konservativ och ointresserad, nu har väckts till liv.

- Jag vet inte om Greta Thunberg är den enda man ska tacka för det här. Men hon har onekligen varit en viktig faktor och nu har det uppstått en massrörelse i många länder.

En av kolumnerna i boken handlar om Julia Butterfly Hill som 1997 klättrade upp i ett tusenårigt redwoodträd på Kaliforniens norra kust.

Där stannade hon kvar i 738 dagar, på 54 meters höjd, för att hindra att trädet, som hon döpt till Luna, skulle huggas ned av Pacific Lumber Company.

Butterfly Hill grundade med sin soldrivna mobil miljöorganisationen Circle of Life som lyckades rädda den sista spillran av redwoodträd.

Efter att Butterfly Hill klättrat ned har hon fortsatt sin kamp på olika sätt, som miljörebell.

Vad hoppas du av regeringen när det gäller klimat- och miljövård?

-Överhuvudtaget att de ökar anslagen kraftigt också för utbildning. För den regering vi hade var ju miserabel. Den skar ned på allting som kunde leda till en bättre framtid.

I centrum för Valtialas tänkande är att varje människa måste fås att inse att vi alla har ett eget ansvar.

- Man kan inte som Sannfinländarna säga att det vi gör i Finland är så lite att det inte spelar någon roll. Det är ju horribelt, säger han.

Att förlita sig till kroppen

Men kolumnerna i boken handlar inte bara om miljö, utan också om njutbara sätt att röra sig i världen.

- Jag tycker om att tänja på gränserna för mig själv, att ro omkring, att cykla och simma långt. Jag simmar hela året.

Frågan om flyget

Många av Nalle Valtalas äventyr har skett i främmande land. På frågan om han känner någon flygskam svarar han:

- Absolut! Jag flyger ogärna. Jag har en dotter som bor i Malmö, men jag tar inte flyget till Kastrup utan båt och tåg. Förstås konsumerar båten också miljö, liksom tåget, men det är ändå bättre och ett normalare sätt att resa.

Valtiala har under de senaste fem åren flugit två gånger till Kalifornien, men det är också allt.

Kalifornien har en speciell plats i hans hjärta och om man ska ta sig dit utan att flyga så kostar det många gånger mera och tar ”en vansinnig tid”.

- Där måste man kompromissa, men visst har jag flygskam.

På holländska kanaler

Ett av Valtialas äventyr var att åka skridsko hela Friesland runt, sammanlagt 200 kilometer genom elva städer. Det så kallade Elfstedentocht.

Elvastädersloppet kördes under hela 1900-talet bara 15 gånger. År var 1997 var isarna tjocka nog och Valtiala tog kontakt med holländska turistbyrån i Sverige och fick tillåtelse att delta.

- Och sedan åkte jag i två och en halv dag och det var helt otroligt.

Det fanns inte hur mycket tid som helst att åka, för när den nordliga vinden ändrar till sunnan så visste de lokala invånarna att isarna på kanalerna inte längre skulle vara säkra.

Och samma dag som Valtiala kom i mål vände vinden.

Vår likgiltighet inför lidande

En av kolumnerna handlar om djurplågeri, om vad köttätandet leder till. Valtiala har själv inte ätit kött på närmare 30 år.

Han slutade när hans dotter sett ett tv-inslag där en ko flyttades med lyftkran från ett fartyg i samband med en transport.

Men någonting hände, kon tappades och föll från hög höjd...

- Då hände det någonting i min dotter och hon slutade äta kött.

- Nu har det ju predikats länge att man borde sluta med kött, men åtminstone i Finland ökar köttkonsumtionen trots att framförallt finska män borde äta mindre kött av hälsoskäl.

Det finns flera orsaker till varför man borde sluta med kött, menar Valtiala. Ett av de starkaste skälen är den kvalificerade misshandeln av djur.

Valtiala uppreser sig mot tanken att djur, trots att de är kännande varelser, inte alls har samma värde som människor. Han kan inte godkänna att människor ska få bestämma över djurs liv och död i industriell skala.

Kolumnen börjar med meningen: ”Om vägen till snabbköpet gick via slakteriet, skulle få av oss vara köttätare”. Det borde vara obligatoriskt att folk får veta hur det går till inom djurindustrin, menar han.

- Där finns ju inga metoder som inte är brutala, men vissa metoder är så brutala att de är förbjudna i vissa länder, men tillåtna i andra. För i vissa länder är allting tillåtet.

Och så importerar man kött från de här länderna och då bidrar man ju till att underhålla en sådan industri.

Tycker du att det borde införas en så kallad köttskatt?

- Ja! Det gör jag!

Mera strömming!

Valtiala hävdar inte att han är något helgon. Han kompromissar genom att äta fisk, helst inhemsk fisk, men han äter också odlad fisk.

- Jag klarar mig helt enkelt inte utan fisk och jag älskar fisk! Det är så gott.

Fisk innehåller dessutom fleromättade fetter och är hälsosam och nyttig mat. Det att fisk kan innehålla dioxiner avfärdar han med att har man kommit upp i drygt 80-års ålder så spelar det inte så stor roll.

Enligt ny forskning finns det heller ingen anledning för Valtiala att oroa sig.

Mängden dioxin i strömming har halverats under 2000-talet och det är riskfritt att äta olika sorters fisk 2 -3 gånger i veckan, enligt livsmedelssäkerhetsverket Evira.

Men i medeltal äter vi finländare bara 300 gram strömming i året. Istället matas fångsterna i lax som vi äter betydligt mera av.

Numera fiskar Valtiala inte själv, även om han som pojke var en ivrig metare. Han kan inte tänka sig att träda en metmask på kroken längre.

- Jag har en diet som sjuttonåriga tjejer, konstaterar han.

För läsaren infinner sig tanken att Nalle Valtiala även delar sina tankar om världen med dagens medvetna sjuttonåringar.

Här ett verk från början av Nalle Valtialas karriär som nyligen publicerats på Arenan