Chilenskan Haydee Oberreuter tillfångatogs och torterades under Pinochets regim - 40 år senare söker hon upprättelse i uppmärksammad dokumentärfilm

Den högaktuella finländska TV-serien Invisible heroes visar hur den finska diplomaten Tapani Brotherus räddar livet på mer än 2000 chilenska medborgare som sökt skydd på den finska legationen i Santiago. Många tillfångatogs ändå och hamnade i Augusto Pinochets fruktade fångläger. En av dem som inte hade turen att via finsk diplomati få fri lejd till Europa, var den unga studenten Heydee Oberreuter.

Det har gått mer 40 år sedan Augusto Pinochet tog makten i Chile via en militärkupp som var både blodig och grym. Misshagliga personer tillfångatogs, torterades och försvann och trots att Pinochets skräckvälde mildrades på 90-talet och han själv förlorade sin politiska immunitet år 1999, så har närhistoriens sår haft svårt att läka.

Fortfarande är militärjuntans maktperiod ett känsligt ämne i hemlandet Chile, det visar den förträffliga TV-serien Invisible heroes, liksom Pachi Bustos dokumentärfilm Haydee and the Flying Fish, (2019) som handlar en annan osynlig hjältinna.

Slutet på optimismen

Haydee Oberreuter studerade historia i början av 70-talet och precis som så många andra ungdomar rycktes hon med av den radikala vänstervågen och Salvador Allendes politik som förespråkade en jämnare fördelning av ägande och makt.

När Pinochet tog makten i Chile år 1973 befann sig Haydee oförskyllt på fiendesidan. Hon tillfångatogs trots att hon var gravid, slussades från fångläger till fångläger och utsattes för misshandel, tortyr och lemlästning så att hon förlorade det barn hon väntade.

- Jag mötte en stolt och ståndaktig kvinna som inte hade gett upp, trots att livet hade behandlat henne så illa, säger filmens regissör Pachi Bustos, som tillsammans med Haydee Oberreuter anlänt till Hot Docs - den internationella dokumentärfilmfestivalen i Toronto för att tala om den gemensamma filmen.

Kontakten mellan Pachi Bustos och Heydee Oberreuter etablerades redan för 10 år sedan, men det skulle dröja ett helt decennium innan den gemensamma dokumentärfilmen äntligen såg dagens ljus.

Målet var att ge en oförskönad och sanningsenlig bild av det som Haydee gått igenom i början av 70-talet, när Augusto Pinochet med hjälp av armén gjorde politiska utrensningar bland tidigare Allende-anhängare.

Glömska och tystnad

Att återvända till de fruktansvärda upplevelserna var en tung process för samtliga i filmteamet, i synnerhet som förövarna - som fortfarande var vid liv - svarade med ignorans och rättsliga motdrag.

- Jag ville berätta min historia, säger Haydee Oberreuter och tillägger att de personliga vittnesmålen i hennes hemland alltid fått stå i skuggan av den officiella historieskrivningen.

Visst har man i Chile fördömt Pinochets grymheter och maktmissbruk, men maktstrukturerna finns kvar och många av de som gjorde sig skyldiga till tortyr och misshandel, har fått amnesti av makthavarna som funnit det enklare att begrava grymheterna i glömska och tystnad. Den tystnaden ville Haydee Oberreuter bryta med en film som visade att läkningsprocessen tyvärr inte kommit särskilt långt.

- Mottagandet har varit välvilligt i Chile, säger Haydee, men många har också förundrat sig över att en kvinna som utmärkt sig som människorättskämpe blottlägger sig själv på det här sättet.

En ledare får inte vara emotionell, hävdar många men det är just det personliga tilltalet och den personliga berättelsen som gör Haydee and the Flying Fish till en så berörande film. I den här filmen uttrycker Haydee sitt tydliga krav på upprättelse och en uttalad önskan att förövarna ska ställas till svars för sina gärningar.

- Min moraliska skyldighet är att äntligen säga ifrån, säger Haydee och tillägger att det visserligen gjorts en del filmer om juntans offer, men att hon och många andra gravida kvinnor som förlorade sin barn, länge bemötts med en förödande tystnad.

Att kunna gå vidare

Latinamerikas närhistoria är full av blodiga militärkupper. Vid sidan av Chile har också Argentina, Bolivia och El Salvador skakats av politisk instabilitet och terror. Grymheterna har bokstavligen satt sina spår i befolkningens kroppar, men Haydee Oberreuter visar i den här filmen att man kan gå vidare trots att både kropp och själ utsatts för tortyr.

I filmen finns en vacker slutscen där Haydees ofödde son Sebastian blir ett med havet och luften. Ombord på en liten båt strör Haydee och hennes anhöriga ut pappersremsor som de format till flygfiskar. Förlusten lindras av blommorna och pappersfiskarna som hoppfullt guppar på vågorna.

Slutscenen andas lugn och förtröstan, men trots att den personliga sorgen verkar avta en smula, måste den politiska kampen fortsätta med oförminskad kraft, säger Haydee med bestämdhet.

Glöm aldrig. Förlåt aldrig, står det på en av banderollerna som skymtas i filmen och Haydee tillägger att ett samhälle utan minne saknar både historia och arv. Gång på gång återkommer hon till sin skyldighet att återberätta sin egen historia.

Endast minnet garanterar att juntans grymheter inte upprepar sig. Det är också vetskapen om vad som hänt, som paradoxalt nog tillåter oss att gå vidare.

- Om du glömmer vad som hänt, existerar du inte längre!

Mod bär långt

Haydee and the Flying Fish är en modig film om en modig kvinna som efter 40 år söker upprättelse och frid. Den personliga friden finner Haydee åtminstone delvis i den försonliga slutscenen, men den politiska och humanitära gottgörelsen är det tyvärr sämre bevänt med.

Tystnadskulturen och glömskan har begravt grymheterna och många vill att det ska förbli så. Ett samhälle kan ändå inte byggas på lögner och illdåd och därför fortsätter Haydee att upplysa alla om vad hon varit med om.

En del kanske inte är mottagliga för politiska budskap, men en personligt hållen film kan kanske ge upphov till en viktig dialog, hoppas Haydee Oberreuter och får medhåll av filmens regissör Pachi Bustos.

- Det är viktigt att förmedla berättelser av det här slaget. Endast så kan vi motverka glömska och äntligen uppnå rättvisa.