ÅA-studie: Fler än var tionde svensk journalist som rapporterade om terrordådet i Stockholm utvecklade posttraumatisk stress

Av de svenska journalister som rapporterade om terrordådet i Stockholm i april 2017 led 13 procent av posttraumatisk stress ett år efter händelsen. Bara ungefär en tredjedel av journalisterna hade erbjudits professionell hjälp att hantera sina känslor.

Ett av tecknen på posttraumatisk stress är enligt Klas Backholm, universitetslärare i masskommunikation vid Åbo Akademi i Vasa, att journalisterna oväntat överrumplas av minnen från händelsen.

- Den mest klara siffran är 13 procent som uppfyllde alla delsymtom för en diagnos på posttraumatisk stress.

- Det kan handla om drömmar eller mardrömmar eller i vaket tillstånd, så att man plötsligt känner det som att man skulle vara tillbaka på platsen och att det händer igen. Det gör att man utvecklar beteenden så att man börjar undvika platsen, undvika människor som kanske kan påminna en om den här händelsen. Man börjar utveckla negativa beteendemönster för att komma bort från minnesbilderna.

Fler än var tionde journalist led av posttraumatisk stress efter terrordådet i Stockholm

För ett år sedan svarade 230 svenska journalister på Åbo Akademis frågor om hur de mår efter att de rapporterat om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017.

När materialet samlades in hade det gått ett drygt år sedan händelsen och bland en del av journalisterna fanns det fortfarande staka symtom på posttraumatisk stress.

Backholm jämför resultatet med tidigare undersökningar som gjorts av norska journalistförbundet efter terrordådet på Utøya och i Oslo i Norge den 22 juli 2011 samt vid skolskjutningarna i Kauhajoki 23 september 2008 och Jokela 7 november 2007.

Han säger att 13 procent är en ganska hög siffra.

- Efter Utøya var motsvarande siffra nio procent och efter skolskjutningen i Jokela var det tolv procent, säger Backholm.

Enkäten skickades ut till både dem som hade jobbat på plats på Drottninggatan och till dem som hade jobbat från sin redaktion. De hade alla jobbat med händelsen under de två första veckorna.

En del av journalistyrket

Backholm berättar att man gjorde undersökningen för att det är viktigt att ta reda på också hur journalisterna mår efter en traumatisk händelse.

- Det ingår ju i deras yrke, de är inte så att de själva väljer att åka iväg till en krisplats. Då finns det en risk för att att man själv reagerar på det man ser eller hör talas om. I slutändan handlar det om arbetshälsovård.

Klapp på axeln

I undersökningen frågade man journalisterna om de hade fått någon hjälp att bearbeta händelsen. Enligt Backholm var det förhållandevis få som erbjudits hjälp av sin arbetsgivare, jämfört med tidigare studier.

- Det var 35 procent i den här studien. Av de norska journalisterna vid Utøya var det 80 procent som sa att de hade fått åtminstone någon form av organiserat stöd på arbetsplatsen.

Ur de öppna svaren kan Backholm tolka ett missnöje med att de inte erbjudits mer hjälp.

- Det som de hade fått var inofficiella klappar på axeln och ”bra gjort, bra jobbat” av chefer och kolleger. Organiserat stöd, till exempel att prata med någon via arbetshälsovården eller gruppträffar, var det relativt dåligt med.

"Redaktionerna måste ha beredskap att ta hand om journalisterna efteråt"

Av resultatet från undersökningen kan man enligt Backholm lära sig att journalistyrket medför en förhöjd risk för posttraumatisk stress.

- Lyckligtvis har vi inte ofta stora kriser. Problemet är att det inte bara skickas ut journalister med mycket erfarenhet utan när det smäller i ens eget närområde skickas ju den ut från redaktionen som råkar vara på plats där och då. Redaktionerna behöver nog fundera på det här ta i beaktande att de behöver ha någon form av beredskap att ta hand om dem som behöver hjälp efteråt.

Backholm påpekar att det inte behöver handla om ett terrordåd, det kan också vara en brand eller ett mindre våldsbrott som kan göra att journalisterna inte mår bra efteråt.

”Professionell sköld”

Backholm berättar att journalister genom yrkeserfarenhet kan utveckla ett professionellt skydd för att bättre klara av traumatiserande händelser.

- En kollega till mig brukar prata om en professionell sköld som man har för att man har gjort det här ett par gånger. Men samtidigt visar studier att fastän man har varit med länge kan det ändå vara besvärligt om en händelse kommer väldigt nära en själv. Man kan lära sig att hantera jobbet, men råkar man ändå se fel saker som journalist kan det bli besvärligt.