Årets mest angstiga scifi-film är svensk - Aniara visar att vi inte kan skapa ett teknologiskt paradis

Aniara är en film som visar att det inte går att fly. Att vi människor är små och universum oändligt - "bara en liten blåsa i Guds andes glas".

Det hela inleds med rymdskeppet Aniara som är fullastat med människor på väg mot Mars. Jorden man lämnar bakom sig är förstörd men det bekymrar inte människorna. De åker ju nu till följande planet.

Men så råkar skeppet ut för en mindre olycka, tvingas dumpa allt bränsle och börjar driva fritt i universum.

Hur reagerar passagerarna? Vad gör besättningen?

Den nobelprisbelönade författaren Harry Martinson gav ut diktverket Aniara: en revy om människan i tid och rum 1956. Men först nu har den blivit film i regi av regissörsduon Pella Kågerman och Hugo Lilja.

Det började på ett sjukhus

Då jag ringer upp regissören Hugo Lilja berättar han att idén till filmen kom då Pella Kågerman såg Aniara på Stadsteatern i Stockholm tillsammans med sin mormor.

Dagen efter fick mormodern en mycket allvarlig stroke. När hon sedan blev bättre tog Kågerman och mormodern upp sin tradition av att rollspela olika litterära verk.

- Sjukhuset blev rymdskeppet, patienterna passagerarna på skeppet, läkarna var besättningen och mormor spelade den lätt förvirrade Mima, berättar Lilja.

- Det här var den existentiella ingången för oss och eftersom vi båda är filmare ville vi göra en film av verket.

Det fysiska överlevandet är ju inte problemet i Aniara, utan det är nåt själsligt som går förlorat.

Ett rop på hjälp

Martinson kallade sitt verk för ett Kassandrarop. (Kassandra var en sierska i den grekiska mytologin som kunde se in i framtiden). I hans verk är jorden förstörd av kärnvapen.

- Kassandra blir inte hörd när hon ropar att katastrofen kommer, säger Lilja. Och idag känns det ju som om det brinner i knutarna med tanke på miljöförstöringen.

Det finns en väldigt hård premiss i boken, förstör man jorden är det kört.

Att jorden blir obeboelig är ett vanligt tema i många scifi-filmer. Oftast löser man det med att åka vidare till en annan planet, att helt enkelt börja om från början igen på en helt nytt ställe.

Hugo Lilja påpekar också att här finns paralleller till de Mars-projekt som människan just nu håller på med.

- Men Martinson visar med Aniara att någon teknisk lösning är inte möjlig.

- Det finns en väldigt hård premiss i boken, förstör man jorden är det kört. Man kan inte skapa eller bygga ett teknologiskt paradis.

- Jorden är nåt större som vi människor inte helt förstår. Martinson kallar oss människor också för “detaljister” som bara kan förstå enskilda bitar.

- Det fysiska överlevandet är ju inte problemet i Aniara, utan det är nåt själsligt som går förlorat, påpekar Lilja men tillägger att vi inte ännu sitter på skeppet.

Aniara liknar en Sverigebåt

Den rymdfarkost som människorna i filmen befinner sig i är enorm, men liknar också väldigt mycket ett kryssningsfartyg.

- Om man tänker sig ett rymdskepp som åker till Mars då är det förmodligen stort som ett kryssningsfartyg, och finansieras delvis av shoppingen ombord.

Lilja avslöjar också att en del av scenerna i filmen är faktiskt filmade ombord på en av Sverigebåtarna.

Både Kågerman och Lilja visste också tidigt att de ville göra scifi som utspelar sig i nutid.

- Då man gör scifi som utspelar sig i framtiden andas det ändå av den tid då filmerna är gjorda, det syns helt enkelt i estetiken om en film är gjord till exempel på 1960-talet, säger Lilja. Därför tänkte vi istället, varför inte använda det fullt ut och låta filmen utspela sig i nutid.

Kunde ha blivit Hollywoodfilm

När Pella Kågerman och Hugo Lilja började planera filmen pitchade de idéen för en Hollywoodagent.

- Han var väldigt ivrig men sade till sist “But one survives?” (Men en överlever?).

- Då insåg vi att vi kanske ändå ska göra filmen i Sverige, säger Lilja och skrattar. Han tänkte förstås att filmen säljer bättre om det finns nåt positivt på slutet.

Filmen får ändå USA-premiär senare i maj.

Den första premiären var under Toronto filmfestival men de kanske mest udda visningarna skedde under Göteborgs filmfestival i januari. Då kunde man nämligen se filmen inne i en sarkofag.

- Filmen är nog bäst på bio, säger Lilja, men sarkofagerna gav en annan dimension åt filmen. Speciellt som inramningen var fin, du fick först ta dig ett titt på landskapet i Göteborg och så att säga “ta farväl” av jorden, innan du leddes in i ett rum och personalen lade dig i en sarkofag.

Synkad duo

Pella Kågerman och Hugo Lilja är båda regissörer och enligt Lilja är de idag väldigt synkade. Kågerman har en bakgrund inom dokumentär och konst medan Lilja sysslat mycket med rollspel.

- Under åren har de här inriktningarna flutit ihop och blivit ett. Vi har heller ingen uppdelning då det kommer till regi. Vi turas om och kör på samtidigt, det har fungerat bra, avslöjar Lilja.

Och fler filmer är på kommande som antagligen också kommer att tangera scifi.

- Inom scifi kan du ställa de filosofiska frågorna och behandla dem, och det är nåt som vi tycker är intressant och vill fortsätta med, avslutar Lilja.

Aniara visas på Espoo Ciné på måndag, tisdag och söndag.