Kaj Arnö: Min kropp är min nöjespark

Min kropp är min nöjespark. Jag vill pröva på alla attraktioner. En del gillar jag bättre, andra sämre. Somliga vill jag åka ofta, varför inte dagligen. Andra är för dyra eller tidskrävande för att åkas mer än en gång om året, eller ännu mer sällan. Men roligt vill jag ha, så ofta det går, och så länge som möjligt, skriver idrottshedonisten Kaj Arnö i denna text.

"Din kropp är ditt tempel" är ingen säljande utgångspunkt.

Få av oss ser något lockande i självspäkelse, vilket ofta är den primära associationen kring uppmaningar att ta hand om sin kropp bättre, äta hälsosamt och röra på sig.

Min utgångspunkt är att min kropp är min nöjespark.

Jag vill pröva på alla attraktioner. En del gillar jag bättre, andra sämre. Somliga vill jag åka ofta, varför inte dagligen. Andra är för dyra eller tidskrävande för att åkas mer än en gång om året, eller ännu mer sällan. Men roligt vill jag ha, så ofta det går, och så länge som möjligt!

Fast det tror inte min omgivning om mig.

De tror att jag är självplågare, eftersom jag lovat mig att springa över 100 km varje månad, och hållit mitt löfte i tio år. De tror att jag lider då jag paddlar i regn och rusk, cyklar över Alperna, yogar, eller undviker att äta kött.

Men när jag sprider glädjen i att besöka Oktoberfest tvivlar de inte på att jag talar ur hjärtat.

Sanningen är att jag lider om jag inte får utöva min idrott regelbundet, och om jag måste äta kött.

Men det faller igen tillbaka på tesen min kropp vore mitt tempel, att jag vore en fundamentalist som reducerat livets komplexitet till enkla trossatser, och förnekar mångfalden.

Och visst ligger det något i att förenkla, i att systematisera tankar till grundvärderingar.

Det bevisar religionernas framfart. Men religiösa trossatser börjar ofta från förhållanden som saknar tillämplighet idag ("i öknen utan tillgång på rent vatten blir smutsiga könsorgan hälsovådliga") och drar absurda slutsatser därav ("dagens föräldrar har rätt att låta amputera friska små gossebarns förhudar").

Att nöjesparken får se ett antal attraktioner bli strukna på kuppen, det bekymrar inte de rättrogna.

Så jag försöker göra mina förenklingar förnuftsbaserade och förankrade i dagens verklighet. Till dagens verklighet hör en grasserande överviktsepidemi, försämrad rörlighet och ett större antal krämpor som kan förebyggas med ett rimligt sunt leverne.

Klumpiga Kaj i skolan

I mitt eget fall vet jag att mina knän och höftleder är svaga.

Skulle mitt skelett bära upp en kroppshydda om 100 kg och inte 70 kg som idag, vore det illa ställt med både knän och höfter, det har min ortoped sagt.

Jag vet också att de gener jag bär på leder till ett rätt stort kroppsomfång, om jag inte rör på mig ordentligt och äter rätt. Jag behöver bara frammana bilder av mina föräldrar och hädangångna släktingar framför min inre syn.

Det gäller alltså att gilla läget.

Läget är att jag, om jag vill fortsätta ha roligt i min kropp, måste röra på mig och äta sunt.

Det läget gillade jag inte alls till en början. Jag var dålig i gymnastik i skolan. Till fotbolls- och ishockeylag plockades jag ut bland de sista. Presterade sämre än Alla Andra. Undvek idrott i görligaste mån.

Men äventyr och nöjen gillade jag. Ville uppleva fartens tjusning, och det såg definitivt tjusande ut när Alla Andra åkte slalom i hög fart. Klumpiga Kaj ville också pröva. Helt illa gick det inte, och roligt var det.

Från nödvändigt ont till glädje

När jag var i 20-30-årsåldern och arbetade 60-70 timmar i veckan utvecklade jag en pragmatisk tanke om idrott som ett nödvändigt ont.

För att jag skulle orka njuta av en hel vecka slalomåkning i ett sträck var det nödvändigt. Och det gjorde ont eftersom det tog tid från arbetet och det smakade trä.

Det gällde alltså att idka just så mycket idrott som var absolut nödvändigt.

Småningom tog dock glädjen överhanden.

Jag såg en bild av min svåger som korsade mållinjen i Stockholms maraton. Han var 12 år äldre och 12 kg tyngre än jag. Kan han så kan jag!

Tävlingsinstinkten väcktes. Det kändes tryggt att tävla mot honom, och det var ett bra mellansteg tills jag insåg vem jag verkligen ville tävla emot, nämligen mitt egna latare jag. En så slapp typ som jag varit tidigare var det enkelt att besegra!

Vid fyllda 35 förbättrade jag alltså mina tider, månad för månad, år för år.

Mitt första maratonlopp sprang jag på strax under 6 h, mitt andra på strax under 5 h. Förbättringstakten ebbade dock ut, annars hade jag slagit världsrekordet i mitt femte maraton.

Under flera år sprang jag 1 000 km om året utan att tävla, och då jag i stundens ingivelse deltog i en halvmaraton klarade jag den på under 2 h.

Kanske en hel maraton skulle gå på under 4 h? Ja, det gick den. Plötsligt hade jag gått från soffpotatis till maratonlöpare på under 4 h. Plötsligt, i bemärkelsen "efter drygt tio år", väl att märka. Trägen vinner.

Fysiska utmaningar

På en Halloween-fest i fjol satt jag bredvid den klasskompis som under skolans gymnastiklektioner antingen blev uttagen först av alla, eller som själv var lagkapten. Han spelar fortsättningsvis ishockey, med 18-åringar trots att han liksom jag är över 50.

"Själv har jag inte blivit långsammare, men attan också, 18-åringarna har blivit snabbare", konstaterade han.

Ett försök att spela med jämnåriga hade lett till stor besvikelse. De jämnåriga var flegmatiskt långsamma, ingen utmaning för klasskompisen. Min slutsats är att han håller sig på bettet om han fortsätter att spela med 18-åringarna, annars accelererar kroppens förfall.

Klasskompisen med 10 i gymnastik konstaterade i samma veva att han inte skulle klara av en maraton på under fyra timmar. Under fem, det skulle han klara. Blev jag glad av det? Egentligen inte.

Visst var det tråkigt att alltid bli uttagen bland de sista i skolan, men det var ju logiskt. Jag var klumpig. Ja, jag var ett år yngre än de andra i min klass, och därigenom mindre fysiskt utvecklad – men det tänkte jag inte på under skoltiden, utan insåg bara att jag inte gjorde mål i samma utsträckning som de andra.

Men någon känsla av upprättelse infann sig inte under diskussionerna med klassens gymnastikprimus, så mycket vatten hade det runnit under broarna sedan skoltiden.

En vårdad kropp är stark och smidig

Vad jag grubblar över är i stället vilka former av idrott min kropp begär.

Kroppens maskineri bör ju oljas på många sätt, som inträdesbiljett till nöjesfältets olika attraktioner. En allsidigt vårdad kropp är inte bara uthållig, den är också stark, smidig, snabb och skicklig. Och som ett resultat därav, snygg. Eller åtminstone snyggare än en ovårdad.

Styrkan övar jag med EMS, elektrisk muskelstimulation. Högst två gånger i veckan, 20 minuter i taget, kopplas kroppen till elektroder som sätter sprätt på åtta muskelgrupper, alla på en gång.

En tränare i studion tvärsöver gatan visar upp vilka övningar jag ska göra, ensam eller i par med min son eller någon annan som tränar samtidigt. Att musklerna ansträngs konstgjort må vara sant, men det är inte humbug utan vetenskapligt underbyggt.

Muskelmassan ökar, och det är bra för hälsan – och för oss män för testosteronbalansen, som är viktig för ett antal attraktioner i nöjesparken.

Smidigheten övar jag med yoga. Tyvärr lite för sällan, och det straffar sig. Jag är styvare – kanske inte än Alla Andra, men nog i jämförelse med damerna, oavsett ålder.

Att jag är sämre än någon annan stör mig i och för sig inte, men jag märker att det finns ett antal skojiga yogarörelser som jag inte kan göra.

Stå på huvudet är roligt och det kan jag, men till ett antal andra attraktioner i kroppens nöjespark förvägras jag inträde. Egi fele!

Snabbheten har jag försummat under mitt idrottsutövande. Klasskompisen sköter snabbheten med ishockeyn.

I vissa delar av muskelträningen och yogan behövs en antydan om explosiv styrka, men egentligen borde jag pröva på boxning eller kampsport för snabbhetens skull. Är man för trög är det än en gång inträde förbjudet till ett antal attraktioner.

Skickligheten åsyftar kroppskontroll, behärskning, noggrannhet, koordination, balans. Motsatsen till Klumpiga Kaj. Exaktheten i rörelser.

Att bli bra på lagsport känns ännu som ett icke-mål för mig, där har vattnet inte runnit under broarna tillräckligt länge.

Jag vill gärna vara social då jag idrottar, men tävlingsaspekten är underordnad för mig.

Däremot vill jag lära mig simma crawl, hoppa rep och bli bättre på att åka slalom och snöbräde.

Konditionsmässigt klarar jag Haute Route (skidåkning från Chamonix till Zermatt, vandrande med egen muskelkraft i uppförsbackarna). Men tekniken måste slipas.

Fördärvar vi vår kropp går det illa

Det vore klädsamt att låta bli att ta upp snyggheten som eftersträvansvärt resultat.

"Jag gör det för mig själv och för min hälsa", det stämmer. "Jag mår bättre så", det stämmer också.

Men handen på hjärtat är det inte hela sanningen, i varje fall inte för min del.

Enligt en heteronormativ och oanständig vits tränar män och kvinnor av samma skäl: För att befinna sig i en vacker kvinnokropp (det låter bättre på tyska, "um in einem schönen Frauenkörper zu stecken").

För att uttrycka samma tanke mer ädelt kan jag hänvisa till bergspredikan och Immanuel Kants kategoriska imperativ: mår jag bra i umgänge med personer med tilltalande yttre, får jag väl illa lov att göra det bästa av den kropp jag själv blivit beskärd med.

Om man vill må bra räcker det dock inte med enbart idrott. Mat och dryck måste också stämma, både kvantitet och kvalitet.

Också härvidlag har jag börjat gilla läget. Hälsosam mat kan vara hur läcker som helst. Sedan jag börjat undvika socker har smaksinnet anpassat sig, och naturlig sötma i bär och frukter känns alldeles tillräcklig.

Folk frågar mig om jag faktiskt ville nå den punkt där man undvarar rött kött och socker. Nja. Först försökte jag förneka de negativa hälsoaspekterna för mat jag gillade. Det är ju så gott! Och jag tror fortsättningsvis på balansgång. Men jag måste inte äta så mycket av det ohälsosamma, eller så ofta. Bara lite, och då njuter jag desto mer!

Enligt den devisen njuter jag av Oktoberfest och tar en snaps vid festliga tillfällen. Jag sjunger glatt och helhjärtat med i refrängen till Teknologföreningens snapsvisa "Gäddan och spiralen":

A-di-dojojojojong, jag är så lycklig jag.
A-di-dojojojojong, det går varenda dag.

Snapsvisan förhärligar två delvis motstridiga attraktioner, ruset och den sexuella njutningen.

Sex är en huvudattraktion i livets nöjespark. Sex är inte bara en central källa till lyckoupplevelser utan även till mental och kroppslig hälsa i övrigt.

Att alkoholintag minskar libidon är medicinskt påvisat.

Å ena sidan är ruset och det av alkoholen oljade sociala umgänget en trevlig attraktion i nöjesparken. Å andra sidan fördärvar alkohol kroppen på många sätt, även i mindre mängder.

Var exakt den gyllene medelvägen ligger vet jag ej, men på samma sätt som överviktsepidemin är ett betydligt större samhälleligt problem än anorexin, tror jag att alkohol skapar fler problem än lösningar.

Låt mig avsluta med ett citat ur dagens bibeltext, aposteln Paulus andra brev till korintierna, 2 Kor 6:16-17:

Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder? Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.

Om jag sekulariserar bibelversen genom att i stället åberopa Moder Natur, hävdar jag att Paulus uttalat en stor visdom.

Fördärvar vi vår kropp, går det illa. Moder Natur förvägrar oss inträde till livets nöjespark.