Tuulikki Wahe-Rohrbach har renoverat en herrgård i skärgården: "Jag är en obotlig byggare"

Tuulikki flyttade år 1989 till en herrgård långt ute i skärgården med sina två då små barn. Sedan dess har hon renoverat Korpo gård som nu är i toppskick. Till det har behövts ett brinnande intresse, hårt jobb, pengar och en konservator.

- Jag är född på den här gården, det här är min hemgård och jag tog över gården efter min mamma, säger Tuulikki Wahe-Rohrbach.

Redan under ungdomen tänkte hon ofta över att gården inte var i gott skick.

- Jag har alltid tänkt att den dagen kommer ännu när den här är vacker och alla kan vara stolta över den, säger hon.

Tuulikki har sedan vigt sitt liv åt Korpo gård. 1989 flyttade hon och hennes då två små flickor till gården från Tyskland där hon hade bott i knappt 20 år.

Huset var då i stort behov av renovering.

- Min mamma var änka, pappa hade dött när jag var liten baby, ett år gammal. Hon hade tre minderåriga barn och händerna fulla. Tiden var hård före och efter kriget så hon hade nog andra problem än att sätta huset i skick.

Då hon kom till gården gick hon tillsammans med konservatorn igenom hela huset och dokumenterade allt som fanns.Och byggde centralvärme.

- När jag byggde det så förnyade jag också alla mellangolv, mellantak, elektriciteten och vattensystemet till huset. Ett år senare reparerade och målade jag hela yttre skalet av huset.

Efter det var det dags att förnya taket. Med konservatorns hjälp renoverade hon sedan hela övre våningen, ett rum per sommar.
Alla rum är omgjorda.

- För ett och ett halvt år sedan satte jag inre fönster i övre våningen. Det hade inte funnits under husets över 220 år. Herrskapet bodde ju inte här på vintrarna.

Förra hösten byggdes jordvärme.

- Jag är en obotlig byggare, säger hon.

Korpo-Åbo under 25 år

Tuulikki jobbar som läkare och har under 25 år pendlat mellan Korpo och Åbo så gott som alla dagar, ett par timmars enkel väg med två färjor. Hur orkar hon?

- Man bara bestämmer att ”så här gör jag”. Jag har stigit upp fem och åkt hemifrån halv sex, Korpofärjan far tio före sex. Flickorna gick i gymnasiet, skrev studenten och studerade medan de åkte på samma sätt med mamma. Och på kvällen tillbaka via matbutiken.

Har du haft mycket tjänstefolk här på jobb?

- Jo, båda mina döttrar har jobbat hårt sedan de kunde gå, säger hon.

Mycket har hon valt att göra själv.

- Då jag började bygga centralvärme tänkte jag att ingen känner huset så bra som jag så jag planerade det själv, alla el- och vattenledningar och alla golv och tak. Sedan hade jag arbetare att utföra det.

Hur har man råd?

- Ja, jag jobbar dag och natt, varje dag. Jag drar av allt, gör allt jag bara hittar på hur jag kan göra pengar. Men till största delen handlar det inte om de där pengarna utan lågan för att sätta det här i skick. Med tillräckligt lång tid så blir det nog gjort.

Efter alla år av hårt arbete är huset nu i gott skick och mår bra.

- Det mår bättre än det någonsin har mått under hela sin historia sedan den blev färdig 1805. Jag upplever att allt nu är gjort för det här huset som kan göras och det underlättar att man inte behöver kämpa med vardagliga primitiva saker.

Aldrig ensam i ett gammalt hus

Men hon tycker det härligt att bo som hon gör.

- I ett så här gammalt hus är man aldrig ensam. Trots att man fysiskt är ensam i huset så har man den där känslan av att inte vara ensam. Här är många generationer, många historier och berättelser före mig. Hoppas att det blir många efter mig också.

Övre våningen hyrs ut för evenemang och olika tillställningar. Bland annat hålls här Sibeliuskonsert för adertonde gången i sommar.

- Sibelius har i sin ungdom 1886-1987 spelat och komponerat i den sista salen här i övre våningen på somrarna. Där håller vi också Sibeliuskonserten. Dessutom hoppas jag att Korpoborna, Naguborna, skärgårdsborna och övriga sydvästfinländare skulle använda Korpo gårds övre våning speciellt sommartid för sina speciella fester, bröllop, födelsedagar, ja vad som helst.

Hon är inte heller orolig för framtiden.

- Följande generation tar över och älskar den säkert lika mycket som jag har gjort, säger hon.