Analys: Antti Rinne och Petteri Orpo må prata men ännu är det långt ifrån klart att SDP och Samlingspartiet bildar regering
Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne fortsätter idag på förmiddagen samtalen med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo. Det tyder på att bägge partierna har en genuin vilja att förhandla om ett regeringsprogram men ännu kan Rinne bjuda på överraskningar, skriver Magnus Swanljung
Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne håller spänningen vid liv. Beskedet om vilka partier som kallas till regeringsförhandlingar sköts på tisdag förmiddag fram till onsdag.
Jag vet inte om Rinne spelar poker. Han borde. Hans oskyldiga uppsyn när han med jämna mellanrum ställer sig framför oss journalister och förklarar att han fortfarande inte uteslutit något parti är imponerande.
Det hindrar inte att luften nu är tjock av kremlologi. Små signaler övertolkas grovt.
Som när Rinne under veckoslutet i en intervju för Helsingin Sanomat med hjälp av elementär addition räknade ut att en så kallad folkfrontsregering kunde få 117 riksdagsledamöter bakom sig. (Folkfrontsregeringen skulle bestå av SDP, Centern, De gröna, Vänsterförbundet och SFP.)
I en folkfrontsregering kunde det finnas större förståelse för Rinnes ovana att lova pensionärer hundralappar i sina första maj-tal.
Plötsligt var det en sanning att valets stora förlorare Centern skulle ingå i regeringen.
Eller på måndag kväll när förhandlingarna med Samlingspartiet drog ut på tiden. Vid 21-tiden meddelade Rinne och Orpo att de tänker sova på saken och fortsätta förhandla på tisdag morgon.
Så nu är det alltså klart att SDP bildar regering med Samlingspartiet? Varför skulle de annars ha så mycket att tala om?
Det är förstås en plausibel förklaring. Men det kan lika gärna vara tvärtom: trots att såväl SDP som Samlingspartiet har en genuin vilja att förhandla fram ett regeringsprogram står de så långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken att det blir omöjligt.
Oense om skatter och sysselsättningspolitik
Orpo och Rinne enades på måndagen "i konstruktiv anda" om att de har olika syn bland annat på arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Orpo nämnde skatterna, Rinne talade om social rättvisa…
En ofta tippad regering som består av SDP, Samlingspartiet, De gröna och SFP kunde bli svag och ideologiskt splittrad. I oppositionen skulle både Vänsterförbundet och Sannfinländarna fira triumfer.
Ett lockande alternativ är säkert fortfarande en regering som består av SDP, Centern, De gröna, Vänsterförbundet och möjligen SFP:
Där kunde det finnas större förståelse för Rinnes ovana att lova fattiga pensionärer hundralappar i sina första maj-tal. Där kunde Centern få sin landskapsreform.
Och där skulle inget parti få en vågmästarroll, riksdagsmajoriteten vore betryggande.
Men visst kunde det bli intressant att se hur SDP och Centern ska komma överens med De gröna och Vänsterförbundet om till exempel skogsbrukspolitiken. Metsä Groups planerade miljardsatsningar i Kemi gör knappast saken lättare.
Motstridiga signaler från Centern
På måndag lovade Rinne besluta om vilket av de tre stora partierna han väljer senast på tisdag kväll. På tisdag förmiddag reviderade han tidtabellen en aning: nu heter det att han ska berätta vilka partier som kallas till regeringsförhandlingar på onsdag.
Ännu kan han bjuda på överraskningar.
Det är möjligt att inte ens han själv och Socialdemokraterna ännu vet vad de vill. Och dessutom är det inte bara de som bestämmer.
Från Centern kommer motstridiga signaler. Partiets ungdomsförbund och många inom riksdagsgruppen anser att man borde överge den gamla principen att endera vara statsministerparti eller sitta i opposition.
De har goda argument. Om partiet skulle gira en smula tillbaka vänsterut i en folkfrontsregering vore det knappast att göra våld på det ideologiska arvet. Eventuellt kunde en del av partiets tidigare väljare uppskatta det.
Dessutom vore det, som många har påpekat, ett elände att sitta i opposition svårt trängd mellan Sannfinländarnas Jussi Halla-aho och Västerförbundets Li Andersson.
Om Rinne ska lämna Sannfinländarna i opposition bör han av ren självbevarelsedrift ha goda och genomskinliga argument.
Problemet är bara att Centerns ordförande Juha Sipilä ganska klart har sagt nej. Han är förstås en lam anka eftersom han strax ska avgå, men också riksdagsgruppens ordförande Antti Kaikkonen har varit tydlig med att det i första hand är valets vinnare som ska bilda regering.
Enligt Kaikkonen har man lämnat dörren fem centimeter på glänt. Det betyder, enligt honom, att man är redo att rycka in när alla andra förhandlingar klappar ihop.
Hur man ska tolka det är oklart. Betyder det att Rinne måste inleda regelrätta regeringsförhandlingar med Samlingspartiet först? Eller räcker det med att Rinne och Orpo idag meddelar att de inte ser förutsättningar att fortsätta?
Antti Rinne kan för all del också ännu välja att bilda regering med Sannfinländarna. Det vore lite överraskande eftersom han under valrörelsen förklarade att han inte delar deras “värdegrund”.
Samtidigt är Sannfinländarna Finlands näst största parti. I Helsingin Sanomats första gallup efter valet har de redan gått om Socialdemokraterna och är störst.
Om Antti Rinne ska lämna Sannfinländarna i opposition bör han av ren självbevarelsedrift ha goda och transparenta argument.
Artikeln uppdaterad 7.5 klockan 10.18 med uppgifterna om att Rinne väntar till onsdag med att berätta vilka partier som kallas till förhandlingarna.