Bokrecension: I Nagu-nalle och kastasdjuren skriver Henrika Andersson om fantasins förmåga att ge tröst och glädje

Den som är sjuk behöver någon som är snäll och omtänksam. Den som hamnar på sjukhus behöver något tryggt och tröstande att ty sig till i en främmande och kanske till och med skrämmande miljö.

Att ha en trogen nalle-vän att anförtro sig åt är inte fy skam – även om man är 9 år och slutat leka med mjukisdjur för länge sedan.

I Henrika Anderssons fjärde bok om Nagu-nalle, Nagu-nalle och kastasdjuren, råkar familjens yngsta son Edi ut för en allvarlig olycka i skidspåret och i ilfart bär det av till Nya barnsjukhuset i Helsingfors.

Vilken tur att familjens trotjänare, påhittiga och äventyrliga Nagu-nalle, råkar vara med på utflykten och kan hänga med Edi till sjukhuset.

I sjuksängen kastas Edi mellan oro och nedstämdhet, leda och värk, och då är det bra att ha en slitstark och tillitsfull kompis man kan stånga sig mot.

Någon som inte sviker hur illa man än mår och beter sig, någon att krama i smyg när feberns vågor rider ens kropp, någon som förstår utan att man behöver förklara. Någon som vakar över en under nattens långa ensamma timmar.

Nja, det där sista är kanske inte riktigt sant, för Nagu-nalle är en nyfiken liten filur som på småtimmarna ger sig ut på upptäcktsfärd i sjukhuskorridorerna och dristar sig till att gå dit inga obehöriga äger tillträde.

I ett rum hittar han en kastas-låda full med skamfilade, söndriga och bortglömda leksaker och mjukisdjur.

Rättrådiga Nagu-nalle ser som sin uppgift att rädda lejonråttan Siriki, igelkotten, blippgubben, enhörningen och tvättbjörnen från glömskans obarmhärtiga öde.

Lekens och fantasins betydelse

I efterordet skriver Henrika Andersson att hon under en tid arbetade som läsambassadör för Annegårdens Bokcafé i Helsingfors. Till arbetet hörde bl.a. att besöka barn på sjukhus och en dag undrade en kille i 9-årsåldern varför det inte fanns några spännande historier som utspelar sig på just sjukhus.

Så uppstod tanken på en bok om ”ett hemligt rum, ett spännande äventyr och vänskap som uppstår då man minst av allt väntar sig det”.

Nagu-nalle och kastasdjuren är en synnerligen varmhjärtad berättelse om samhörighet och vänskap (både gammal och ny), om redbarhet och syskonkärlek – eller som Nagu-nalle konstaterar: ”alla behöver vi en familj att höra ihop med”, och familjen kan ju se ut och definieras på lite olika sätt.

Henrika Andersson ger en inkännande beskrivning av sjukhusmiljön samtidigt som hon avdramatiserar den.

På ett naturligt sätt beskriver hon till exempel den språkliga verkligheten på sjukhuset när Edi ska försöka klara av att kommunicera sina basala behov på ett språk han inte behärskar särdeles bra. Och Nagu-nalles nattliga vandringar ger oss en inblick i hur det kan gå till i kulisserna.

Frågor kring sjukdom och död dyker givetvis upp – dock utan att överdramatisera det på något sätt. Katja i sjukbädden bredvid Edi lider av osteogenesis imperfecta, vilket innebär att hon ofta drabbas av benbrott, och Zorro har blivit opererad för en knöl i nacken. Vare sig vi är barn eller mjukisdjur blir vi tilltufsade ibland, men för det mesta reder det upp sig.

Framför allt skildrar boken dock fantasins förmåga att ge tröst och glädje. Och inte minst lekens betydelse för samhörighet och samverkan.

Boken om Nagu-nalle och kastasdjuren är den fjärde boken om Nagu-nalle och Christel Rönns har gjort finurliga och inlevelsefulla illustrationer till samtliga böcker i serien.