Kanoner, missiler och ballonger – så här firades segerdagen runtom i gamla Sovjet

Vi bjuder på en bildkavalkad från gamla goda östblocket (och en bild från Paris!) där andra världskrigets – eller det stora fosterländska krigets – slut har firats för 74:e gången. Vad är segerdagen? Inga problem, vi förklarar också det.

Segerdagen firas varje år den 8 eller 9 maj, beroende på var i värden du befinner dig. I de västeuropeiska länder som var med och besegrade Nazityskland och deras allierade firas den traditionellt den 8 maj, medan det är den 9 maj som gäller i forna Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder, som forna Jugoslavien.

Varför det? Jo, det är så enkelt som tidszonernas fel. Och lite den rådande bristen på fungerande kommunikationsteknologi i sönderbombade Berlin 1945.

Att det i början av maj ska skramlas med pansarvagnar och jaktplan för att fira att andra världskriget, eller det stora fosterländska kriget som det heter i öst, tog slut beror på att det var då, en vecka efter Adolf Hitlers självmord, som Tyskland gav upp.

Kapituleringen trädde officiellt i kraft en minut över elva på kvällen den 8 maj – centraleuropeisk tid. Klockan var då redan på den 9 majs sida i Sovjetunionen, vilket är den främsta orsaken till varför datumen är olika i väst och öst.

De facto kapitulerade Tyskland redan den 7 maj i franska Reims – och redan då hade de skjutit upp kapitulationen för att tyska soldater skulle få ge upp på västfronten för att undvika Stalins dödsläger – men officiellt skedde det först dagen därpå.

Allt är Matthias Erzbergers fel

Enligt the Atlantic fördröjdes kapitulationen på grund av Hitlers uttalanden många år tidigare. För att Sovjet skulle tillåta tyskarna att kapitulera krävde ryssarna att den tyska fältmarskalken och högste befälhavaren Wilhelm Keitel skulle skriva under pappren. Första världskriget kom till ett slut då tyska centerpartisten Matthias Erzberger skrev under avtalet om vapenstillestånd i norra Frankrike den 11 november 1918.

Detta hade führern upprepade gånger låtit förstå att var ett förräderi, en kniv i ryggen från opatriotiska tyska politiker, eftersom Erzberger inte hörde till högsta ledningen.

Så Sovjet ville inte ge framtida tyska ledare en möjlighet att klaga på vem som skrivit under kapitulationen 1945, och därför blev det till att vänta så att fältmarskalk Keitel skulle dyka upp.

Men ryssarna har ett till argument för den 9 maj som segerdag.

Då Keitel väl hade anlänt i Berlinförorten Karlshorst visade det sig att den ryska texten till kapitulationen var ofullständig. Ceremonin, som enligt Deutsche Welle inte ens hade inletts klockan 23:01 då avtalet officiellt hade trätt i kraft, försenades ytterligare in på småtimmarna den 9 maj då man äntligen fick den kompletta, ryska texten.

Därför ansåg Kremls representanter att segerdagen skulle komma att firas den 9 maj, medan de västra medlemmarna av de allierade insisterade på den 8:e, eftersom det ändå var då som det hände på riktigt.

Pompa och ståt runtom i öst, blomkransar i väst

Traditionen i de forna sovjetiska staterna påbjuder att segerdagen firas med parader av olika slag, och marscher och jippon där man minns de som stupade i det stora fosterländska kriget med bilder och plakat.

I Ryssland visar militären också upp sig hemskt mycket, som man kan se på bilderna.

Mellan 20 och 30 miljoner sovjetiska medborgare, inklusive militärer och civila, dog i andra världskriget. De exakta siffrorna är oklara men ryska myndigheter håller sig vid cirka 26 miljoner omkomna.

De stupade soldaterna omnämns som Det odödliga regementet.

I väst är firandet mer lugnt och ibland melankoliskt. Till exempel i Paris hedrade president Emmanuel Macron offren i andra världskriget med att lägga en krans på den okända soldatens grav vid triumfbågen.