"Hade jag fortsatt då jag var 16 hade jag blivit utbränd och bitter" – Titta Keinänen lade av, började på nytt och tog steget in i världseliten
”Jag satt där vid kaffebordet och tänkte: Varför håller jag inte på med karate längre?” Efter en paus på fyra år valde Titta Keinänen att göra comeback. Nästa sommar kan hon höra till Finlands största medaljhopp i OS i Tokyo.
"Det var bara att bita ihop och hoppas på bättre tider"
Titta Keinänen mötte många utmaningar då hon började på nytt efter ett fyra års uppehåll. Nu tillhör hon världseliten i karate.
Titta Keinänen minns den mycket väl.
Dagen då hon, som hon trodde, lämnade karaten för gott. Hon var då 16 år gammal, i typisk dropoutålder.
– I flera år hade hela mitt liv kretsat kring karaten och trots att jag vann nästan alla mina matcher, hade det börjat smaka trä, minns Titta då hon ser tillbaka på händelserna för nio år sen.
Hon ville göra något annat, leva mer spontant, testa nya saker, umgås med sina vänner. Inte bindas av toppidrottarens inrutade dagsschema. Och kanske inte heller hela tiden ha familjen nära inpå, som det blir då man har pappa som tränare samt bröder som också tävlar i karate.
Då beslutet att lägga av hade fattats, kom Titta överens med tränarpappan Kai om vilken som skulle bli hennes sista tävling. Efter tävlingen, som gick i Tölö sporthall i Helsingfors, följde pappa henne till busshållplatsen utanför.
– Där, på busshållplatsen, gick det upp för mig hur drastiskt min tillvaro skulle förändras. Vad i världen ska jag göra nu, tänkte jag, fast på ett positivt sätt.
Se Sportlivs minidokumentär om Titta Keinänens väg från dropout till världseliten:
Fyra års uppehåll
Under de fyra åren som följde prövade Titta Keinänen på taekwondo, låsbrottning, crossfit, dans. Hon ledde församlingens ungdomskvällar, hon utbildade sig till frisör och hon umgicks med sina vänner.
Men det som skulle förändra henne mest var utbytesåret i Ecuador.
Dit åkte hon utan att kunna någon spanska, men hon lärde sig. Inom utbytesprogrammet mötte hon människor från hela världen, möten som fick henne att inse att oberoende av vem man är och varifrån man kommer, är man ändå rätt lika varandra. Också andra känner hemlängtan, också andra är nervösa i nya situationer, också andra har bra dagar och dåliga dagar.
En insikt, som enligt Kai Keinänen är en av hemligheterna bakom dotterns nästan kometartade marsch mot världstoppen efter comebacken för fem år sen.
Något hade blivit oavslutat
Titta Keinänen är uppvuxen i Eura, men medan hon studerade till frisör i tonåren bodde hon i Tavastehus. Därifrån tog hon ofta bussen till Helsingfors.
"Varje gång jag åkte förbi Tölö sporthall fick jag gråten i halsen."
-Titta Keinänen
– Det var inte så att jag ångrade mitt beslut att lägga av, men där dök alltid en känsla av saknad upp och en känsla av att något blivit på hälft.
För fem år sen var Titta på besök hos en vän. Diskussionen kom in på karate och hon fick igen svara på frågan varför hon inte håller på med grenen längre.
Just den kvällen kom svaret inte lika snabbt som tidigare.
– Jag satt där vid kaffebordet och tänkte – ja varför? Varför håller jag inte på med karate längre?
– Jag minns att jag grät i bilen hela vägen hem, i två timmar. Följande dag meddelade jag pappa att jag vill börja på nytt.
Fick ett skeptiskt mottagande
Kai Keinänen tog emot beskedet med blandade känslor.
– Då Titta slutade kände jag faktiskt en stor lättnad. Att vara sitt barns tränare är inte något jag rekommenderar, speciellt inte då man väljer toppidrottsbanan.
– Min första tanke då hon ville börja på nytt var att jag redan gjort mitt för henne, och jag såg inte att karaten skulle kunna ge henne något mer än det hon redan fått.
Kai var rädd för att Titta bara kom ihåg de goda sidorna och att hon glömt hur inrutad och tuff vardagen som toppidrottare är.
"Jag tyckte att hon svävade lite i det blå."
-Kai Keinänen, pappa & tränare
Nystarten
Titta minns att det första halvåret gick överraskande bra. Trots att hon fysiskt inte var i toppform och trots att hon lämnat grenen som junior och kom tillbaka som senior.
– Det att ingen väntade sig något av mig och att jag var den som utmanade, inte utmanades, gjorde att det på något sätt kändes rätt enkelt att komma tillbaka.
Men det skulle bli svårare.
– Mentalt var det tufft att hoppa på kälken på nytt. Just då man känner att det börjar gå bra, börjar det gå dåligt. Matcherna var svåra och många gamla tävlingskumpaner hade tagit stora kliv framåt.
– Jag är också en väldigt spontan person, så att igen vänja sig vid toppidrottarens inrutade vardag var nog en stor utmaning för mig.
En tid efter att Keinänen börjat på nytt slutade Helena Kuusisto, som hon känt sedan junioråren och som var hennes bästa vän inom karaten.
Kuusisto vann EM-brons år 2014 och tog flera pallplaceringar i karatens Premier League i den viktklass som Keinänen nu tävlar i (+68 kg).
– Helena var en stor förebild för mig då jag började på nytt. Vi delade rum på tävlingsresor och då hon gick internationella medaljmatcher sparrade jag henne under uppvärmningarna.
– Det gav värdefulla erfarenheter, så då hon plötsligt slutade kände jag mig rätt vilsen. Utan egentlig förvarning var jag plötsligt äldst bland damerna och skulle fungera som förebild för yngre flickor. Det kändes lite tufft.
Adept eller dotter?
Titta sticker inte heller under stol med att det kan vara problematiskt att ha sin pappa som tränare. Hon ser både stora fördelar och stora nackdelar i arrangemanget.
– Strax före jul hade vi ett intensivt träningsläger. Därifrån kom vi nästan direkt till julbordet. I sådana situationer är det väldigt svårt att hålla isär de olika rollerna.
– Å andra sidan känner jag att ingen förstår mig lika bra som han. Och jag förstår direkt vad han menar då han säger något. Det känns otroligt tryggt att ha pappa vid tatamikanten under matcherna.
Fast utan pausen skulle samarbetet knappast ha fortsatt.
– Under de fyra åren klipptes navelsträngen av. Det att jag hade blivit självständig gjorde att vi kunde börja från rent bord. Utan pausen hade vi nog fått lösa tränarfrågan på ett annat sätt.
Kai Keinänen är i dag olympisk karatetränare på heltid. Före det tränade han karate vid sidan av sitt arbete som fysioterapeut i tjugo år.
Sista chansen
Trots att inte allt gått som på räls efter comebacken, har Titta Keinänens motivation ändå hela tiden varit stark.
– Det var ju det här jag ville göra. Om jag igen hade hoppat av, skulle jag knappast fått en chans till, så det var bara att bita ihop och tro på bättre tider.
Och de bättre tiderna kom kanske till och med snabbare än väntat. Kai, som varit så skeptisk i början, följde med Tittas framgångar med stor förvåning.
– Under sin frånvaro hade hon vuxit mentalt, mer än hon hade gjort om hon bara idrottat. Hon var inte rädd för någon. Under sina resor i Sydamerika hade hon insett att alla är människor av kött och blod.
– Även om motståndarna är japanska mästare och har världens bästa tränare och maskineri bakom sig, så är de inte heller mer än människor.
Medan Kai, som följt dagens världselit i många år, medger att han själv kanske sett för mycket upp till dem, låter Titta sig inte alls bekomma.
– Man blir nog lite till sig då Titta plötsligt vinner över dem, konstaterar Kai med både förundran och stolthet i rösten.
Nödvändigt uppehåll
Då Titta i dag tittar tillbaka på sin paus ser hon att den var nödvändig, men att den kunde ha varit kortare.
Två år i stället för fyra.
"Det hade nog varit lättare att komma tillbaka om jag varit borta i bara två år."
-Titta Keinänen
Än i dag, fem år efter återupptagen karriär, känner Titta att hon har saker att ta igen.
– Men å andra sidan, utan ett rejält uppehåll hade jag sannolikt blivit utbränd och bitter. I dag har jag en helt annan motivation och utan pausen skulle jag inte vara där jag är i dag.
Och där, det innebär färsk EM-medaljör och just nu rankingtrea i världen i den egna viktklassen +68 kg. I OS-rankingen – där viktklasserna under och över 68 kg slagits ihop till klassen +61 kg – ligger Keinänen i medlet av maj på trettonde plats, då tio kommer till OS.
Jakten på rankingpoäng pågår hela tiden, vilket innebär tätt med resor till turneringar runt om i världen. Det kräver både tid och pengar. I början hade hon stor brist på båda.
– Jag har lagt ner enormt mycket tid på att hitta de billigaste biljetterna och förmånligaste inkvarteringarna. Ska man iväg på en tävling och kontot är nästan tomt har man inget val. Men på något konstigt sätt har det ändå alltid ordnat sig.
Efter det att Titta i fjol som första finländare vann en Karate 1 Premier League-turnering, har många fått upp ögonen för henne. I dag får hon månatlig idrottarlön från olympiska kommittén, vilket möjliggör en helhjärtad satsning mot OS i Tokyo nästa sommar.
– Karate är med i OS för första, och eventuellt också sista gången, så visst vill jag vara med om något så historiskt.
"OS i Tokyo är en dröm och ett mål, och får jag vara med är målet att vinna medalj."
-Titta Keinänen
Värdefull oberoende av hur det går
Men Titta vore inte Titta om svaret skulle sluta där. I familjen Keinänen väger de kristna värderingarna tungt och trots att hon nu valt att satsa hundra procent på toppidrottskarriären, vill hon ändå påminna oss alla om att framgång inte är allt.
– Toppidrottsvärlden är ganska hård. Ditt värde bestäms enligt hur du klarat dig i tävlingar på sistone. Och skulle du skada dig, är du inte längre viktig i folks ögon.
– För mig har den kristna tron gett en övertygelse om att jag är värdefull oberoende av hur det går i matcherna, och en känsla av att jag aldrig behöver vara ensam då det går dåligt.
– Jag vill bidra till en större medvetenhet om att det alltid finns en människa där längst inne, en människa som är värdefull oberoende av hur det går i tävlingarna.
Sportliv med Titta Keinänen i Yle Fem på söndag 12.5 kl. 19.50 och på Arenan redan nu:
