Anna Lillkung: Alla vill vi vinna Eurovision Song Contest – även om vi skrattar åt showen

Eurovision Song Contest har alltid varit en rätt så gränslös musikfest. Det är få musiksammanhang som samlar så många olika genrer, intryck och scenshower.

Under åren har den trogna publiken upplevt allt från skönsjungande drakulan till danska vikingar och inte minst Lordi, som år 2006 tog hem segern med ett tämligen annorlunda skådespel.

Och det är egentligen ganska sällan musik som ska spelas för en bred publik får stå så utanför regelboken.

Under Eurovision Song Contest struntar vi i om låttexterna är rationella, om de sjungs på rätt engelska eller ens på ett språk som existerar, och om sången klingar rent.

Vi struntar ganska långt i om showerna är seriösa, absolut löjliga eller stereotypa och politiskt inkorrekta.

“Oseriöst spektakel”

En ganska logisk följd av detta är att Eurovisionen ofta avfärdas som ett “oseriöst spektakel”, inte minst i musikkretsar.

Även om man kan uppskatta underhållningsvärdet i tävlingen, vilket åtminstone jag gör som kollat på finalen varje år sedan jag var 11, kan man också erkänna att musiken inte alltid håller en jättehög nivå.

Få av de musiker jag känner skulle ens överväga att ställa upp i Eurovisionen. Och när man ser på semifinalerna och finalen är det ofta lätt att peka ut hur mycket eller lite tid och pengar de olika länderna lägger på det hela.

En del satsar fortfarande på högkvalitativa musikupplevelser, exempelvis Sverige, medan andra länder (ibland till och med majoriteten) ställer fram bidrag som närmast är ett skämt.

Ett patriotiskt hjärta slår

Men det intressanta som slår mig varje år med Eurovisionen är att många fortfarande verkar bry sig om vem som vinner. Även sådana som i övrigt skrattar åt tävlingen.

Varje år ser jag uppdateringar på sociala medier av en brokig skara människor som kommenterar hur det övriga Europa helt enkelt inte ”förstått sig på” det egna landets bidrag.

Alternativt kommer de efterklokas råd: ”Vad var det jag sa, vi borde ha valt den andra låten”. Eller anklagelserna om att alla länder bara röstar på sina grannar.

Trots att många avfärdar Eurovisionen tycks ett patriotiskt hjärta slå någonstans för den låt som det egna landet valt, oberoende av om man själv tycker om bidraget eller ej.

Att Finland valt att skippa att ställa upp flera artister i nationella deltävlingar är rättfärdigat ur det här perspektivet.

När artister tidigare ställt upp i den finska melodifestivalen har de aldrig haft samma genomslag som kollegerna i Sverige.

En låt som tar sig till finalen i den svenska Melodifestivalen kan lyfta en artists karriär för alltid, men i Finland verkar varken låten eller artisten spela någon större roll efter att Eurovisionen är över.

Finland har historiskt också valt bidrag som resten av Europa visat föga uppskattning, med jumboplats tio gånger.

Nu har vi således hittat en lösning – vi ger lite färre alternativ, men folket får fortfarande känna sig delaktiga och representerade. När Darude ställer sig på scen i semifinalen i Tel Aviv den 14 maj kan han känna att han har Finland bakom sig.

Nostalgi styr val av bidrag

Samtidigt pekar våra senaste Eurovisionsbidrag på en trend i Finland, nämligen en nostalgi och en tro på att det som lyckats förr i tiden kommer att lyckas igen.

När man ifjol valde att låta Saara Aalto framföra Finlands bidrag tänkte jag att det var ett allmänt tröstpris som hon fick efter alla tävlingar hon kommit tvåa i.

Men ju närmare vi kom finalen desto mer insåg jag att många hoppades på att Aaltos tidigare framgång utomlands, genom brittiska X Factor, automatiskt skulle leda till en någorlunda bra placering.

Besvikelsen blev därför också ganska stor när det inte hände. Många skyllde på låtvalet – den enda delen som vi, folket, faktiskt valt.

När vi i år tävlar med Darude, känd för en låt som släpptes för snart tjugo år sedan, märker jag att samma nostalgi dyker upp.

Darudes ”Sandstorm”, med en ikonisk musikvideo filmad mitt i Helsingfors, är något av en stolthet för det finska folket.

Låten spelas förvånansvärt ofta i diverse sammanhang, och spelades också i samma stund som Finlands 100-årsjubileum inleddes år 2017 till ackompanjemang av grandiosa fyrverkerier.

Den är en av få låtar från Finland som man också känner igen internationellt.

Men hur många utanför Finland kopplar egentligen ihop Darude med “Sandstorm” i dag? Och hur många tror att Darudes tidigare framgång kommer att påverka den europeiska publiken i dag?

Missar poängen med Eurovisionen

Finland är givetvis inte ensamt om att förlita sig på tidigare framgångsfaktorer.

Man hade knappast valt Carola att framföra Sveriges bidrag en tredje gång ifall hon inte hade slutat trea med ”Främling” och vunnit med ”Fångad av en stormvind”.

Norge försökte likaså återskapa lite Eurovisionsmagi när de i fjol skickade den tidigare vinnaren Alexander Rybak, med en dålig och urvattnad låt.

Det gemensamma för dessa försök är dels att de sällan lyckas, dels att de missar poängen med Eurovision Song Contest – nämligen att vi inte kan förutspå vad som kommer hänföra nästa år, för som sagt, den här musiktävlingen följer inga regler.

Där Max Martin och andra framgångsrika musikproducenter kan förlita sig på att deras format för en bra poplåt för det mesta håller, utgår Eurovisionen från helt andra faktorer.

Sist och slutligen spelar det ingen roll vad som gick hem år 1996 eller 2004 eller 2018. Och därför hjälper det inte att ta fram våra tidigare framgångar på scenen igen.

Med det sagt kan vi alltid hoppas på att Darude, tjugo år efter “Sandstorm”, är precis vad Europa vill ha.

För hoppas på vinst eller en någorlunda bra placering, det gör de flesta av oss. Även om vi däremellan skrockar åt allt som heter Eurovision Song Contest.