"Du är helt slut i huvudet, vad har du gett dig in på?", frågar sig ingenjören Kristina Paltén när hon beslutat sig för att springa ensam genom Iran

Efter aderton år som ingenjör sade Kristina Paltén upp sig från sitt välbetalda arbete för att kunna förverkliga sin dröm – att springa genom Iran. Hon var trött på all främlingsfientlighet och ville istället verka för en värld av tillit, öppenhet och nyfikenhet. Det här är berättelsen om hennes färd.

Länge försökte Kristina Paltén och hennes dåvarande man få barn. Det slutade med att han lämnade henne och när alla försök att bli gravid efter det misslyckades så blev hon utbränd.

I dag bor hon i Stockholm, där hon är sambo med Fredrik och också lever med hans tre barn och husets katter. Fredrik förstod Kristinas längtan att förverkliga sin dröm att springa genom Iran – själv hade han förverkligat sin genom att säga upp sig som högt uppsatt chef och starta eget.

Svårare var det med Kristina Palténs syster, som ville veta hur hon skulle ta hand om föräldrarnas och sin egen sorg ifall någonting hände Kristina. Samtidigt som Kristina kände sig dålig, stod hon i alla fall på sig när det gällde att få leva sitt eget liv.

Men för att minska oron skaffade Kristina en satellitsändare. Även om hon inte hade tillgång till nätet skulle hon kunna sända ett meddelande hem varje kväll.

Och lite hade ju släkten fått vänja sig redan

Kristina Paltén, född 1971 och hemma från Piteå, hade tidigare klättrat upp för det närapå 7 000 meter höga berget Aconcagua i Sydamerika. Och tillsammans med vännen Carina Borén sprang de under sjuttiofem dygn varje dag ett maratonlopp från Turkiet till Finland, varifrån de paddlade hem från Tenala.

Därefter slog Kristina världsrekord med fyrtioåtta timmars löpning på löpband. En av dem som tittade på var iraniern Amir Nazari, som Kristina sedan lärde känna och också fick hjälp av att planera sin resa till Iran.

I dag är Kristina Paltén fyrtioåtta år, sin första mil sprang hon när hon var trettioett. Men nu skulle hon alltså löpa närapå 2000 kilometer ensam genom Iran, från väst till öst, till gränsen mot Turkmenistan.

Rädslorna hopade sig, berättar hon. Vad hade hon gett sig in på? Varför kunde hon inte bara vara nöjd, till exempel som sin egen farmor, som aldrig reste längre än till Simrishamn?

På min fråga hur hon alltså kom på idén att springa genom Iran svarar Kristina:

– Ja, det är ju kanske inte det första man tänker på. Men jag var less på att se främlingsfientlighet i mitt hemland och jag var less på att se människor som är rädda för andra människor, berättar hon.

Idén föddes 2014 efter en terrorattack. Den fick Kristina att känna att hon inte gick med på att leva i en värld där vi är rädda … Hon säger:

– Så för min del blev det ett sätt att ifrågasätta fördomar. Och jag ville verka för tillit mellan människor, det var det som var syftet.

Till ett land med sharialagar

Kristina anhåller om ett tre månaders turistvisum i Iran och börjar planera. Hennes vana som ingenjör med projektledning kommer väl till pass, systematisk som hon är inleder hon med att lista och gradera alla sina rädslor och de blir tjugotvå stycken.

Högst upp står risken att bli våldtagen, misshandlad och kanske till och med mördad längs vägen. Vidare är Kristina rädd för att man skall kasta sten på henne, att hon skall hamna i fängelse, bli biten av en orm, att hennes föräldrar skall bli sjuka eller att hon själv inte kommer att hitta vatten och till slut ligga och kräkas ensam i öknen.

Och landets sharialagar, de lugnar precis inte ner en de heller. När jag tar dem på tal exemplifierar Kristina Paltén genast med detta hur man för stöld till exempel kan få en hand avhuggen och att det är dödsstraff på att förolämpa landets ledare och att häda.

Problemet är bara att det inte finns någon lag som säger vad som är en förolämpning, utan det är helt upp till ordningsmaktens godtycke att avgöra vem som skall straffas, påpekar Kristina Paltén.

– Tycker polisen om mig kan jag göra precis vad som helst och tycker polisen inte om mig, ja då åker jag dit och kan faktiskt bli avrättad. Och just det här … att det inte finns en rättsstat, det betyder ju att du inte kan vara säker någonstans, säger hon.

Och redan under sin första paus, när Kristina ”bara” har 58 dygn och 1843 kilometer kvar, bryter alla rädslorna fram så starkt att hon brister i gråt. Hon gråter för att hon är i ett land där hon varken begriper något eller kan göra sig förstådd, ja inte ens bokstäverna behärskar hon.

Hur ska det gå?

Första kvällen sitter Kristina på en restaurang där hon får koppla upp sig på internet och därmed kan visa sina vänner hemma att hon har startat. På stället förbereds en bröllopsfest och plötsligt får hon bröllopsmat framför sig trots att hon inte ens beställt någon mat och restaurangägaren insisterar på att få bjuda henne på den.

Under färdens gång blir det sedan mer och mer människor som vill vara med Kristina och en gång får hon till exempel bo i en ateljé, dit en hel familj flyttar in för att laga mat åt henne. En annan gång får hon sova i det enda sovrummet medan familjen som bor där bäddar åt sig i det kombinerade kök– och vardagsrummet – för att gästen skall få det bästa.

Kändis

Från sociala medier sprids hennes löpning till traditionella medier, Kristina intervjuas i radio, TV och tidningar och blir känd över landet. Iranierna vet att deras land i väst är ökänt som terroriststat, och nu är de lyckliga över Kristinas företag och många sitter och väntar på henne utmed vägen med frukt och annat.

Hon tas med bland annat på konserter, på utflykter, till en gammal badinrättning, till en grotta, en turistanläggning och en arkeologisk utgrävning. Hon får gåvor inte bara i form av mat och dryck utan hon möter till exempel också kvinnor som målar henne en tavla med ord på vägen.

En dag när Kristina närmar sig en stad ser hon på håll en massa människor i en trafikrondell. Vad har hänt? Det visar sig att de alla väntar på henne, med blommor, frukt och godsaker och barnvagnen Baby Blue med sin packning blir bara tyngre och tyngre.

Förutom alla som vill springa bredvid henne en bit vill ett gäng cyklister följa henne en sträcka. En av dem tackar henne berörande för att Sverige har hjälpt Iran genom att ta emot så många flyktingar.

Märkbart rörd blir Kristina själv också när hon berättar om sin ”persiska mamma”, en kvinna som vill få se ett fotografi av Kristinas mamma. Efter att ha kysst det talar hon om Kristinas mors oro för sin dotter och konstaterar att nu är hon Kristinas persiska mamma och utför en skyddande ritual för henne.

Fördomar som är just fördomar

De rädslor Kristina Paltén har haft visar sig alltså inte besannas.

Istället handlar de motigheter hon möter bland annat om värmen som bitvis till och med går upp till femtio grader. I André Larssons film ”Alone through Iran – 1144 miles of trust” (”Ensam genom Iran – 1144 miles av tillit”) kan man se Kristina doppa huvudet i ett vattendrag då det känns som om hjässan annars börjar koka.

En annan stötesten handlar om det faktum att det blir fler och fler som vill uppmärksamma henne. Och hon som är en person som vid sidan av möten med människor också behöver rätt mycket tid för sig själv.

Högst upp på Kristinas lista med rädslor stod alltså risken att bli våldtagen, misshandlad och kanske till och med mördad. De byts nu ut till 1. Att aldrig bli lämnad ifred, 2. Att bli påkörd och skadad, 3. Att bli påkörd och dö.

– Det är intressant att se hur mina fördomar absolut ingenting hade att göra med hur det var framme i Iran, ler Kristina brett.

Av sin sambo Fredrik har hon fått en vit tyglilja med på färden. Efter ett tag blir den helt grå och Kristina undrar följaktligen hur hennes lungor nu ser ut.

Några ruttna äpplen

Ett fåtal negativa möten ryms också med bland Kristina Palténs alla upplevelser i Iran. Några av dem är de män som efter en stunds prat plötsligt frågar: ”Sex?”

Den frågan tycker Kristina inte att är okej att ställa en ensam kvinna längs vägen. Även om den inte ställs aggressivt, triggar den en rädsla hos henne.

Den känslan frammanade också den unge man som vägrade släppa barnvagnens handtag. Han insisterade på att Kristina skulle följa med i hans bil och komma och dricka te med honom och till slut måste hon slita sig loss med våld.

När det gäller det negativa konstaterar Kristina att det alltid finns några ruttna äpplen. Dem möter hon i Iran och dem har hon också mött i Sverige.

Vi är så lika

Men överlag slås hon av tanken om hur lika vi människor är i vår längtan efter att bara få leva våra liv i lugn och ro. Så istället för att dela in oss i en västvärld och en östvärld, i kristna och muslimer, delar Kristina nu in folk i dem som tror sig ha rätt att diktera hur andra skall leva och de som respekterar människor, deras olikheter och rätt till sina egna liv.

– För det är ju nästan åttio miljoner vanliga människor i Iran som är precis som du och jag… Sedan finns det en regim som jag inte tycker att beter sig bra, påpekar Kristina Paltén.

Hon fortsätter med att säga att de dikterande, icke-liberala tendenserna även förekommer i Sverige. Också i svensk riksdagspolitik finns det partier som strider för att du ska vara svensk till exempel, annars bör du förlora ditt medborgarskap, anser de.

– För mig är det samma sak som: ”Du ska vara muslim!” eller ”Du ska vara klädd i hijab, annars tar sedlighetspolisen dig…”

Okej, det är inte lika hårt hos oss som i Iran, att man blir dömd till döden så att säga, påpekar Kristina. Men hon anser att hon faktiskt har rätt till sin kultur, utan att någon skall pådyvla henne vad hennes kultur är.

Fest

Under ca två månader får Kristina i Iran bo hemma hos trettiofyra familjer. Hon vägde sjuttio kg när hon åkte dit, exakt det samma väger hon när hon återvänder, trots att hon bakom sig har en sträcka på närmare tvåtusen kilometer som hon vandrat och sprungit, med dagsetapper på i snitt närapå trettiosju kilometer per dag.

Under resans gång upptäcker Kristina att familjer i Iran litar på sin egen familj, men är reserverade emot andra. När de nu såg att hon trygg kunde bo hos den ena efter den andra förenade det alla de trettiofyra familjerna att i slutändan stolta arrangera en stor, gemensam fest där alla tillsammans gladdes åt gästfriheten i landet.