Hälsningar från korren: "Man blir inte lyckligare av ännu mer pengar" - kapitalism, socialism och miljardärer i USA

Pengar ger mycket - bland annat snabbare och bättre behandling i flygplatsernas säkerhetskontroller. Men många amerikanska miljardärer har insett att man inte kan ta pengarna med sig. Däremot får Donald Trump kritik, han har inte idkat någon välgörenhet, lyder kritiken. Han kanske inte hade råd? Svenska Yles USA-korrespondent Bengt Östling i veckans Hälsningar från korren.

Jag satt häromdagen på flygplatsen i Orlando, men tänkte på Omaha och på kapitalismen. Och eftersom det var första maj tänkte jag på socialismen också. För varken i Finland eller resten av Norden har jag hört så mycket tal om socialism som här i USA.

Dels är det många som utropar sig som socialister, till exempel några av dem som försöker bli demokraternas presidentkandidat och är hyfsat populära. Men det finns också väldigt många som varnar för socialismen, bland dem president Donald Trump.

Han brukar säga att demokraterna vill införa socialism i USA, som i Venezuela. Eller som i Sverige och Danmark, för också Skandinavien går av någon anledning som varnande exempel på hur socialismen har misslyckats. Där är det väl mest de höga skatterna som nämns, inte vad man får för skatterna.

Med pengar blir kön kortare

Men jag satt alltså på flygplatsen – eller i själva verket stod jag, i en lång och vindlande kö till säkerhetskontrollen. Den elektroniska anslagstavlan talade om att det kunde ta mer än en halvtimme att komma igenom.

Men på den högra kanten av köfältet fanns några filer där det gick betydligt snabbare. Folk visade upp ett kort och behövde inte köa en enda sekund. De flesta var kostymklädda herrar med portfölj.

En del fick också snopet vända om och ansluta sig till oss vanliga dödliga. Antingen märkte de inte att de gick fel, eller så ville de testa sin förmåga att prata sig förbi kön.

De hoppades kanske på en godhjärtad tjänsteman, med motiveringen att flyget går alldeles strax, eller den finska klassikern, att hänvisa till att man är en viktig VIP.

Men godhjärtade tjänstemän finns det inte så många av i USA. Reglerna är så pass noggranna. Och det måste medges, reglerna är ofta rättvisa, trots att de kan vara både ologiska och snåriga.

Regler är ju faktiskt till för att det ska vara lika för alla. För att alla människor är lika värda. De som försöker slinka före i kön tycker inte det.

Men det är inte lika för alla

De som åker i första klass kommer snabbare fram, eller har åtminstone bekvämare väntetid. Och det går faktiskt att köpa ett medlemskort i den snabba klubben för flygsäkerhetskontroller.

85 dollar kostar det, för amerikanska medborgare eller fast bosatta.
Klarar du hotvärderingen och godkänner FBI dina fingeravtryck kan du de följande fem åren ta den snabba filen på flygplatsen.

Där krävs det inte att du tar ut datorer, mobiltelefoner eller vätskor från ditt bagage. Du behöver inte klä av dig skor och bälten. Och du slipper inta den ödmjuka attityd som annars behövs med amerikanska tjänstemän. Men artighet lönar sig alltid i USA.

85 dollar låter inte så mycket för en sådan förmån. Det lär redan finnas sju miljoner medlemmar i klubben. Så det riskerar bli långsammare i framtiden, när alla står i den snabba kön.

Nästa steg är sedan att ha ett privatplan stående någonstans. Det lär vara vanligt i USA, och Trump har gjort dem skattefria.

Årets bolagsstämma för små och stora

Det går inte riktigt att undvika att tänka på kapitalismen i det här landet.

Det har igen varit dags för bolagsstämman, den med stort B. Berkshire Hathaway har hållit det årliga mötet, med oraklet från Omaha, Warren Buffett och hans vapendragare Charlie Munger.

40 000 aktieägare samlas årligen till ägarstämman för att se och höra mästarna; Buffett, som vid det här laget är 88 år, och Munger, 95. Det var många miljonärer på plats.

Historien är vid det här laget välbekant. Buffett är en av världens rikaste personer. Han stoltserar med att kalla sig kapitalist. Han började som aktieinvesterare för den närmaste släkten. Och det gick bra. Han är stor i många amerikanska storbolag, bland annat Coca Cola, försäkringbolaget Geico, numera också Apple och Amazon.

Det stora problemet numera är att det inte finns tillräckligt många bra men billiga bolag att köpa aktier i. Berkshire har en stor kassa kontanter att använda sedan flera år.

Bolaget Berkshire Hathaway delar inte ut några dividender, men har haft en ständig värdestegring. Många av dem som har köpt in sig i investeringsbolaget har blivit rika tack vare Buffett, när de till slut har sålt.

Lördagen viks för en sex timmars frågestund om bolaget, aktiemarknaden och framtiden. På kvällarna är det fest på diverse köpcenter runtom Omaha som bolaget äger, med möjlighet för aktieägarna att köpa med en liten rabatt.

Genuin oro för de flesta: Hur går det för mina pengar?

Ifjol var jag också på plats i Omaha för att få den upplevelsen, för det är en verklig show. Aktieägarna är en stor lycklig familj och den amerikanska trevligheten var översvallande.

I USA är det tydligen verkligen tillåtet att tala om pengar. Och det var onekligen lärorikt att lyssna till frågestunden och prata med aktieägare i pauserna.

I år lyssnade jag över nätet på de första timmarna av frågestunden med Berkshires ledning. Programmet var ungefär detsamma, också frågorna och svaren.

De två gamla männen berättade på ett underhållande sätt, men lite knarrigt, om de mest lyckade och misslyckade aktieköpen (”Vi borde ha förstått att Googles bisnesmodell var enastående, vi var ju själva deras kunder”).

Många ville också ha värderingar av det ekonomiska och politiska läget i världen och Kinas frammarsch ("Det skulle verkligen vara korkat om Kina och USA inte kommer överens").

Aktieägarna ville också veta vad som händer när Buffett och Munger inte längre är med; kraschar aktiekursen i Berkshire Hathaway eller finns det en återväxt? Det lär det finnas. Kapitalisterna suckar av lättnad.

Aktier lönar sig på lång sikt - bättre än det mesta

Huvudbudskapet under den långa förmiddagen i Omaha var att det lönar sig att satsa på aktier. Åtminstone bättre än bankkonton eller andra investeringar som inte ger större avkastning än inflation och avgifter.

Men inte ens Buffett eller Munger tyckte att det lönar sig att spara och snåla och bara köpa aktier för framtiden. Ibland ska man satsa på sig själv.

Valet borde vara enkelt om du har att välja mellan att åka till Disneyland några dagar i år, eller att vänta med resandet i tio år för att kunna stanna en hel vecka. Då ska du kanske satsa på att åka nu, sa de.

Och Buffett tillade att det finns en gräns också för de rika. Man blir inte lyckligare av ännu mera pengar.

Själv har Buffett redan för länge sedan meddelat att han donerar största delen av sina pengar, när det är dags. Pengarna går till hans kompis Bill Gates, som har grundat en stiftelse för barns utbildning och hälsa.

Förvånansvärt många miljardärer i USA verkar givmilda. Alla förväntas ha en stiftelse och ägna sig åt välgörenhet, eftersom den skattefinansierade välfärden inte är tillräcklig.

Jag läser i ett pressmeddelande från Danske Bank att de små aktiespararna i Finland har blivit allt mer intresserade av amerikanska aktier, framförallt de säkra dividendutdelarna. Därmed är intresset antagligen också större för nyhetsrapporteringen om Donald Trump, gissar jag glatt.

Hans twittrande kan ha avgörande betydelse för förväntningarna och därmed aktiekurserna i USA. Som den senaste veckan när Trump igen har spelat ett högt spel med kineserna.

Man kommer inte ifrån tanken att han söker publicitet för allt annat än det mest uppenbara, utredningen om hans koppling till ryssarna under valkampanjen. Och nu senast avslöjandena om att han inte har betalat någon skatt i mitten av 80- och 90-talen.

"Är Trump verkligen miljardär, varför ger han inte till välgörenhet i så fall?", är en återkommande fråga.

De goda, de onda och de fula kapitalisterna

Som motvikt till de "goda" kapitalisterna förs Donald Trump fram. Ingen vet ens om han verkligen är miljardär. Han är mycket hemlighetsfull med sina inkomst- och skatteupgifter, och hänvisar till att han är under revision.

Det vet man att han inte har donerat några stora summor till välgörenhet. Hans stiftelse har tvingats lägga ner, eftersom pengarna verkade kanaliseras till honom själv. Det ser illa ut i USA.

I veckan avslöjade New York Times att Trump förlorade en miljard på sina affärer 1985-1994. Men det lär huvudsakligen ha varit andras pengar; dels hans fars arv som han enligt samma tidning mer eller mindre fifflade åt sig, och så lånade pengar.

Under valkampanjen skröt Trump upprepade gånger med att han är rik, förskräckligt rik. Det var liksom ett bevis på att han är en lyckad man, värd att rösta på. Och oavhängig, eftersom han inte behövde ta råd eller pengar från lobbyister och sponsorer.

I mina öron låter skrytet om ofantliga rikedomar väldigt nära den finska självgoda frasen: Vet ni inte vem jag är?