”Jag vill våga möta smärtan och sorgen”- Laura Leppänens son insjuknade i cancer, idag hjälper hon andra föräldrar i samma situation

Efter att sonen insjuknade i leukemi för sex år sedan har Laura Leppänen från Reso lagt ner mycket tid på att hjälpa och stödja föräldrar till cancersjuka barn. På mors dag premieras hon med Åbomedaljen för sin gedigna insats.

I maj 2013 förändrades Laura Leppänens och hennes familjs liv totalt. Sonen Tom diagnostiserades med leukemi och vårdades länge på sjukhus. Idag är Tom frisk och Leppänen tilldelas Åbomedaljen som tack för sitt frivilligarbete för familjer som har det svårt.

- Det är en stor ära att uppmärksammas på detta sätt. Det är fint att få uppskattning för allt det frivilligarbete jag gjort, säger Leppänen.

Treåriga Tom insjuknade i leukemi

Idag fylls Leppänens liv av olika sorters frivilligarbete.

Hon är erfarenhetsexpert för föräldrar till cancersjuka barn och utbildar också erfarenhetsexperter. Hon fungerar även som medlare i familjetvister och som stödperson för familjer som har det svårt.

Men vägen dit har varit lång. I maj 2013 insjuknade Laura och Sami Leppänens son Tom, som då var tre år gammal, i leukemi. Det var en vändpunkt i familjen Leppänens liv, allt ställdes på sin spets.

- Det finns en tid innan diagnosen och en tid efter den. Innan Toms insjuknande var vi en lycklig familj. Men när Tom blev sjuk förändrades hela livet. Livsglädjen och lyckan vi känt byttes ut mot rädsla och sorg. Tilltron till livet var plötsligt borta, beskriver Leppänen.

Ett nytt liv var deras sätt att kämpa mot döden

Då hade familjen Leppänen fem barn. Att Tom insjuknade splittrade familjen. Mamman tillbringade mycket tid på sjukhuset med Tom, medan resten av familjen var hemma och försökte fortsätta med vardagen.

Ett år efter att sonen Tom insjuknat föddes ett sjätte barn. Laura och Sami Leppänen tänkte att ett nytt liv var deras sätt att kämpa mot döden som då hängde över familjen.

Yngsta sonen Kaj, som föddes 2014, var också till stor glädje för Tom som då låg på sjukhus.

- Kaj har en väldigt speciell betydelse för oss. Han hämtade tillbaka livet till vår familj, säger Leppänen.

Då sonen blev frisk blev Laura själv sjuk

Lyckligtvis tillfrisknade Tom från cancern och friskförklarades i slutet av 2015. Men då blev Leppänen själv sjuk.

En traumatisk uppväxt och ett snårigt förhållande låg i bagaget. Tillsammans med den otroliga psykiska påfrestning som sonens cancer var fick det bägaren att rinna över vintern 2016.

Redan innan sammanbrottet hade jag länge mått dåligt, men en mamma försöker hålla ihop in i det sista

Leppänen berättar att hon redan innan sammanbrottet länge mått dåligt, men att en mamma försöker hålla ihop in i det sista.

- Men när läkaren ringde och sade att Tom är botad och att vi kan börja leva ett vanligt familjeliv igen utan infektionsrisker och specialarrangemang brast det för mig.

Jag var så otroligt trött och ledsen. Under åren då Tom var sjuk hade jag många stunder då jag tänkte att det vore skönare att dö än att leva. Allt var tungt, mörkt och tröstlöst, berättar Leppänen.

Vågade äntligen säga: "Snälla hjälp mig!"

Det var under ett besök på rådgivningen med yngsta sonen Kaj som Leppänen för första gången berättade hur hon mådde.

- Jag hade förtroende för läkaren och sade: "Snälla hjälp mig!"

Det allra viktigaste är att ta hand om och våga hjälpa sig själv, det är grunden till allt!

Laura Leppänen diagnostiserades med medelsvår depression, panikstörning och generaliserat ångestsyndrom. Tillfrisknandet kunde sakta börja.

Grät för första gången på länge

En kväll Leppänen aldrig glömmer var midsommaraftonen 2016.

- Jag var ute vid stugan och tittade på havet. Tom var frisk men jag hade aldrig varit tröttare än då. Allt kändes hopplöst, jag tänkte att jag inte orkar leva längre. Jag satt där ute och tänkte på att det måste finnas något som hjälper. Det kan inte vara så här.

Leppänen berättar hur hon av någon anledning kom att tänka på att hon hört att löpning hjälper mot ångest. Hon frågade sin svärfar om han hade några gamla löpskor och gav sig ut.

- Jag rörde mig framåt, jag kände smärtan i mina fötter och ben. Jag grät för första gången på länge. Men jag kände mig också mer som mig själv än på mycket länge. Den kvällen tänkte jag för första gången att jag kan klara detta, jag kan bli frisk, berättar hon.

Vill hjälpa andra i samma situation

På hösten började Leppänen gå i terapi och ett år senare sprang hon sitt första halvmaraton. På den vägen är det. Det var proffshjälpen och löpningen som satte fart på tillfrisknandet.

Idag mår Leppänen bra och lägger mycket tid på att hjälpa andra. Det var när sonen Tom ännu låg på sjukhus som tanken om att kunna hjälpa andra i samma situation vaknade.

På sjukhuset insåg Leppänen betydelsen av en annan persons närvaro och vikten av att kunna dela sina tankar med någon som gått igenom samma sak.

Hon hade också bestämt sig för att inte vara en av dem som vänder bort blicken och undviker det svåra och smärtsamma.

Viktigt men tungt frivilligarbete

Hur orkar man frivilligarbeta med något så tungt?

- Sjukhuset och barnavdelningen är som en egen värld. Ingen som inte själv tillbringat tid där kan förstå, men där känner jag mig hemma, det känns bra att vara där.

- Det finns en stor gemenskap och det känns som att jag gör något mycket betydelsefullt då jag stöder familjerna där. Att få dela en så svår tid med en annan människa är mycket stort, säger Leppänen.

Nuförtiden är Leppänen mycket noga med vad hon lägger sin tid på.

- Jag gör bara sådant som känns viktigt, säger hon.

Vill leva mer

Leppänen är tacksam över att idag kunna blicka framåt. Hon vill vara modig och tro på att livet bär igen. Hon säger att rädslan bytts ut mot en känsla av att hela familjen idag är starkare än någonsin.

- Jag är intresserad av vad livet ännu för med sig. Det är den största förändringen. Jag vill leva mer!

Laura Leppänen har en hälsning till alla andra mammor som kämpar.

- Det allra viktigaste är att ta hand om och våga hjälpa sig själv, det är grunden till allt!