Bokrecension: En motvillig hästflicka, resor när och fjärran, önskedrömmar och vänskap i fyra aktuella barnböcker

Att bilderboken lever i sin guldålder är något som tål att sägas både en och två gånger. Det kommer smarta, roliga, läskiga och sorgliga böcker. Rikt illustrerade och uppfinningsrikt utnyttjandes sin form.

Marit Lindqvist och Elin Willows har läst fyra aktuella barnböcker ur vårens finlandssvenska bokskörd.

Peppe Öhman (text) och Louise Winblad (ill.): Ett himla tjat om hästar

Maja ska på ridläger, men det är inget som hon ser fram emot, tvärtom ska hon dit mot sin vilja. Det är hennes mammor, Louise och Johanna, som vill att Maja ska leva deras dröm, ett liv med hästar. Maja själv har inte insett charmen med de stora djuren och är snarare rädd i stallet.

Det är upplägget för vad som ska bli den första delen i en serie kapitelböcker för 6-9-åringar, om just Maja och Frank. Frank är den häst som under bokens gång hinner få hennes godkännande, och vice versa.

Men det är en lång väg dit, och inledningsvis är det lätt att uppröras över mammornas påtryckningar. Varför skicka ett ovilligt och uppskrämt barn till ett ridläger, ensam?

Som det ska visa sig så går det att komma över de flesta av sina rädslor, men det känns inte som att det är av den anledningen som mammorna skickat dit henne, och på ridskola under terminen också. Istället är det som att mammornas oförställda kärlek till hästar och ridning inte kan ta in att alla inte är lika intresserade, inte ens deras eget barn.

För barn kan mammornas tvång kanske tjäna som ännu ett bevis på att vuxenvärlden alltid ska bestämma, men samtidigt är de barn som läser denna bok förhoppningsvis hästmänniskor, och då kanske det är Majas beteende som sticker ut istället.

Ett himla tjat om hästar är på många sätt en typisk hästbok. Här finns gott om hästtermer som man bör känna till, och nästan allt rör sig kring hästarnas värld. Till skillnad från många andra hästböcker har denna ett annat anslag: Maja gillar verkligen inte hästar.

Men ett ridläger med övernattning är förstås också mycket mer än bara hästar. Det är att sova borta (något Maja inte är rädd för) och att träffa nya kompisar (något Maja går in för direkt).

Bland de nya kompisarna finns de som inte alltid är just det, men där finns också Robin som är den som Maja kommer närmast.

Robin har diabetes, något som under bokens gång blir ett stort tema. Nästan på ett undervisande sätt lär vi oss om sjukdomen, något som förstås kan vara välkommet, men som också balanserar på gränsen till att bli mer faktaboksmässigt än litterärt.

Från förlagets håll säger man detta är en bok för 6-9-åringar, men då blir den nog en högläsningsbok i de lägsta åldrarna. Men boken kan också fungera för lite äldre barn som läser själva. Den är sparsamt illustrerad och har ganska mycket text på varje sida.

Ett himla tjat om hästar är en bok skriven för dem som redan har hittat till stallet.

Jag är inte av den åsikten att barnböcker ska innehålla en sensmoral, och jag vet att man ibland behöver leda sitt barn i rätt riktning, men Majas mammors ledande, ett väldigt hårdhänt sådant eftersom Maja flera gånger har uttryckt sin motvilja mot hästar, är förvånansvärt offensivt. Om det sedan slutar med att Maja faktiskt gillar hästar skulle det betyda att tvång är rätt väg att gå.

Men jag får släppa min föräldrasyn på boken och istället tänka ur ett barns synvinkel. Det barn som vill att Maja också ska förstå det fina med hästar och som kan glädjas med henne när hon gör det, till slut. De barnen hittar här det som man förväntar sig av en hästbok, äventyr, bus, besvikelse, vänskap och hästar.

Text: Elin Willows

Annika Sandelin (text) & Karoliina Pertamo (ill.): Om jag fötts till groda. Dikter

Alla drömmer vi någon gång om att vara någon annan, om att vara större och modigare eller om att få applåder, pris och beröm. Eller om att kunna bryta sig loss och ge sig av på spännande äventyr. Eller om att få slå dank och ge sig hän åt håglösheten, ”leva livet utan plikter / kanske börja skriva dikter”.

Önskedrömmar är det genomgående temat i Annikas Sandelins och Karoliina Pertamos bilderbok Om jag fötts till groda.

Här får vi möta vattenloppan som ”drömmer om att vara stor / hon vill vråla som ett lejon / hon vill inge stor respekt / hon vill stampa som en mammut / ha en drakes andedräkt” och elefanten som i sin tur vill vara liten och lått på tå och kunna krypa in under blommans blad och gömma sig för världen.

Annika Sandelin låter ofta motsatserna möta varandra på samma uppslag vilket skapar en spännande kontrast och ger upphov till intressanta funderingar kring dröm och verklighet, om vårt behov av eskapism, om fåfänglighet och förgänglighet, men också om förnöjsamhet och om vikten av att acceptera livet/jaget som det är – utan att ständigt känna ett behov av att vara någon annan(stans).

Det sägs ju att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, drömmen kan slå in och bli verklighet.

Vi får till exempel träffa statsministern som ung och pank läste böcker och slog dank och drömde om att bli politiker med slips och svarta skor. Önskedrömmen visade sig bli en mardröm med ”en förfärlig arbetstakt / och mycket ilska och förakt” och nu är statsministerns högsta önskan att få vakna upp ur drömmen och återgå till livet som det var.

Ja, alla dessa som verkar leva i en önskedröm, men som helst av allt skulle vilja spela kort och äta hemlagad fil – såsom drottningen som i hemlighet drömmer om en rödmålad stuga och enkelhet, ”om att sitta på trappan när det blir vår / med trasiga byxor och okammat hår”.

I Om jag fötts till groda är Annika Sandelin i högform där hon låter den språkliga fantasin flöda ut i finurliga rim och tankelekar med en twist som bjuder på livsvisdom och tankegods för såväl den stora som den lilla läsaren.

Texterna ackompanjeras av Karoliina Pertamos fantasifulla bilder som fyller hela uppslag med färg och former som å ena sidan förstärker stämningen i texten, å andra sidan bjuder in betraktaren i en egen fascinerande värld.

Helheten är vacker och intagande, en riktig önske(dröms)bok.

Text: Marit Lindqvist

Anna Härmälä: Kort från Farmor Flyttfågel

Att bilderboken lever i sin guldålder är något som tål att sägas både en och två gånger. Det kommer smarta, roliga, läskiga och sorgliga böcker. Rikt illustrerade och uppfinningsrikt utnyttjandes sin form.

Kort från Farmor Flyttfågel är ett exempel på det senare. Här är boken i stort sett elva vykort, tio från Farmor Flyttfågel och det sista från en annan vingförsedd typ, och bara några sidor är klassisk bilderbok med bild och text.

På första uppslaget befinner vi oss i Hemskogen. Det är här Fia Fjäder föds en morgon i maj. Hon växer upp och vi får veta att hon trivs där hon är, men också att hon funderar på vad som finns utanför Hemskogen. Det är då vykorten börjar dyka upp.

Fias Farmor som heter Flyttfågel i efternamn, är också just det, och hon skickar vykort till Fia från olika plaster hon befinner sig på.

Upplägget är så att vi först får se vykortets framsida och först när vi vänder blad kan vi läsa Farmoderns hälsning.

Med i texten finns också en uppmaning till oss läsare att gissa varifrån vykorten är skickade.

På kortens framsidor ser vi alltid Farmor på plats i det land eller den stad där hon skrivit. Runt henne finns ledtrådar till var hon kan befinna sig. Turkost hav, vita hus och sliskiga maskar (eller är det bläckfiskar?) på tork, var kan Farmor befinna sig då?

När vi sedan bläddrar kan vi läsa Farmors Greklandshälsning. Till skillnad mot datortexten i uppslagen är vykorten handskrivna. Här finns ibland också teckningar, överstrykningar och (medvetna?) felstavningar. Det hela bidrar till en känsla av personlig hälsning.

Jag kommer att tänka på Moki, en liten björn (med stort huvud) som cyklar jorden runt (av Marc Boutavant). Moki visar också upp platser från hela jorden, just på det här sättet.

När man bara har ett uppslag per land är det just landets utmärkande drag som måste framhållas. Därför blir det också lätt schabloniserat, men i Kort från Farmor Flyttfågel funkar det, precis som i Moki. Det lustiga är bara att mycket av det som vi får se kan vara samma saker. Därför känner också mina barn igen flera av ställena, för att de sett samma bilder (men då i Boutavants stil) i en annan bok.

För att barn som får boken läst för sig ska kunna gissa varifrån korten kommer behövs tydliga skillnader och utmärkande drag, samtidigt borde vi som vuxna kanske komma ihåg att det är just såhär vi reproducerar bilderna av “de andra” länderna.

Kort från Farmor Flyttfågel är en bok som man får interagera med, så länge du inte har lärt dig alla resmålen. På det sättet blir en andra läsning lite mindre nervkittlande. Å andra sidan kan man sedan ägna mer tid åt bildernas detaljrikedom. Här finns mycket att lägga märke till, mycket av det roligt.

Text: Elin Willows

Tove Appelgren (text) & Salla Savolainen (ill.): Vesta-Linnéa och vännerna

Man vet vad man har, men inte vad man kan få. Och alltför ofta tar man det som finns närmast för givet i hopp om att något bättre finns runt hörnet.

Den första boken om Vesta-Linnéa kom ut år 2001, och nu är det dags för den sjätte boken i serien där Tove Appelgren och Salla Savolainen än en gång bjuder in läsarna till den lagom kaotiska och mysiga lägenheten i det gula våningshuset.

Och än en gång tar Tove Appelgren fasta på ett viktigt ämne som varje barn och förälder kan känna igen sig i – nämligen vänskap, utanförskap och längtan efter att höra till.

Det är fredag, skolan är slut för veckan och Vesta-Linnéa ska äntligen få träffa Mindy. Tillsammans med Mindy blir Vesta-Linnéa också pigg och påhittig, och slipper vara gamla vanliga, tråkiga och förståndiga Vesta-Linnéa.

Vesta-Linnéa väntar hela kvällen, hela natten och hela dagen därpå, men Mindy hör inte av sig. Har hon glömt deras överenskommelse? Eller har hon hittat någon annan att leka med?

Den som hör av sig är Alex som bor i samma trappa – han vill hitta på något kul, men Vesta-Linneá låser in sig i badrummet och låtsas inte om honom. Hon vill bara vara tillsammans med roliga Mindy som hon beundrar och avundas.

Mamma och syskonen gör sitt bästa för att distrahera den smått desperata och deppiga Vesta-Linnéa, men allt hon kan tänka på är den stumma telefonen och den frånvarande Mindy.

Det är hjärtskärande att se hur Vesta-Linnéa tvingas inse att hon blivit bortvald, men samtidigt finns tryggheten där i den trogna och tillgivna Alex och familjen som visar omsorg och omtanke.

Tove Appelgren har en förmåga att sätta fingret på ömmande punkter i både barns och vuxnas känsloliv och att skildra vardagens bekymmer och glädjeämnen med stor ömhet och förståelse.

Salla Savolainens bildvärld understryker familjens betydelse i Vesta-Linnéas liv. I lägenheten råder ett kreativt kaos där leken och fantasin får ta stor plats. Ingen lämnas utanför gemenskapen.

Vesta-Linnéa och vännerna är en berörande bok om det svåra, det komplicerade och det viktiga med vänskap.

Text: Marit Lindqvist