Förbundspennan: Alla kan inte vinna – blod, svett och tårar räcker ändå långt för att beröra tv-tittarna

Orienteringstränaren Fredric Portin vill att idrottare ska visa känslor i samband med prestationer och därpå följande intervjuer. Åskådare följer med idrott på grund av känslor och förutsatt att utövare pressar sig till det yttersta är det betydligt lättare för tv-publiken att även acceptera misslyckanden.

Många idrottsentusiaster minns OS i München 1972, då Lasse Virén och Pekka Vasala löpte hem två guldmedaljer inom en halvtimme. Många minns Juha Mietos hundradelsförlust under OS i Lake Placid 1980.

Och många försöker glömma hemma-VM i ishockey 2003, då Lejonen tappade ledningen på 5–1 och förlorade mot Tre Kronor i kvartsfinalen. Finns det något gemensamt för de idrottsögonblick som etsar sig fast på näthinnan?

Själv upplevde jag för några veckor sedan en situation som jag tror jag länge kommer att minnas. Svenska tiomila, som tillsammans med Jukola hör till de två stora orienteringsstafetterna, arrangerades i Glimåkra i Skåne.

"30 meter orkar man alltid köra för fullt"

För FSO-föreningarnas del var det Pargas IF:s damlag som var närmast tätstriden och placerade sig på en 16:e plats med ett ungt och lovande lag, som ni nog kommer att höra mer om i framtiden.

Mer än själva placeringen var det dock slutsträckans uppgörelse som jag och många andra lade märke till. Piffens förstaårssenior Amy Nymalm jagades av grenens gigant de senaste åren: Stora Tunas Tove Alexandersson med 18 VM-medaljer hittills.

Alla trodde att utgången var given när de två stämplade samtidigt på den sista kontrollen.

Tove löpte mycket riktigt förbi, men Amy ville annat. Under de sista metrarna före mållinjen gick det ett sus genom publiken när Amy tryckte sig förbi igen och överraskningen var ett faktum. "30 meter orkar man alltid köra för fullt", var kommentaren strax efteråt.

Att sukta efter de ögonblick som gör avtryck är för många tjusningen med idrott. Amys spurt fick mig att reflektera kring om det finns några gemensamma nämnare för ögonblicken som verkligen livar upp.

Blod, svett och tårar berör

En sådan är såklart framgång. Vi finländare är ett framgångsälskande folk och vi minns stora segrar för lag eller idrottare vi känner samhörighet med. Vi refererar till ett vinnande lag med pronomenet vi, men till ett förlorande med de.

Det jag blev påmind om är ändå att vi minns och uppskattar de idrottare som vill och vågar bjuda upp till ärlig kamp och pressa sig till det yttersta. En knapp förlust accepteras bättre om den mängd blod, svett och tårar som prestationen bestått av förmedlas genom tv-rutan och berör tittaren.

Som idrottare bör du varken vara rädd för att visa känslor eller för att förlora. Till idrottens natur hör att det finns både vinnare och förlorare. Alla kan inte vinna, men alla kan visa att man verkligen gör sitt allra bästa, samt föra fram den människa som finns inuti varje idrottare.

Våga alltså visa tårar av både glädje och besvikelse i intervjuerna efter prestationen. Bådadera gör idrotten levande och medryckande. Är det inte på grund av känslorna som vi alla i grund och botten är intresserade av att följa med idrott?

Fredric Portin, förbundstränare
Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.