Författaren Tua Forsström lade nästan ner skrivandet efter familjetragedi: "Jag tänkte då att jag aldrig mera skriver någonting"
Författaren Tua Forsström fick i början av året ett samtal som chockade henne. Det var Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson som ringde för att fråga om hon kunde tänka sig att bli ledamot i Svenska Akademien.
Tua Forsström är tekniskt sett den första finländaren att ha den äran. De två tidigare ledamöterna som kunde räknas som finländare levde innan vårt lands självständighet.
Forsström tackade efter viss betänketid ja till posten. Men det var långt ifrån en självklarhet att tacka ja.
Så här beskriver hon sin tveksamhet:
- Jag tvekade verkligen kraftigt. Rent praktiskt tänkte jag att jag nyss fyllt 72 och kommer att bli tvungen att resa mycket av och an. Men så tänkte jag att det här är ett anbud som bara kommer en gång i livet, och det är verkligen något speciellt.
Ur ett finlandssvenskt litterärt perspektiv kändes det också omöjligt att säga nej.
En litterär jätte
Tua Forsström är en av vårt lands, och hela Nordens, mest prisbelönta samtida poeter. Under sin 47-åriga karriär har hon skrivit diktsamlingar, dramatik och lyrik. Hennes debut kom 1972, med diktsamlingen En dikt om kärlek och annat.
- Det är alltid ett stort steg för vem som helst att debutera, och jag känner att jag från första början blivit väldigt varmt bemött. Jag är nästan lite bortskämd, säger hon.
Forsströms poesi präglas av ett enkelt, rakt språk och ett fokus på nuet. Hennes metod går ut på att konstant föra anteckningar över sinnesintryck, impulser och andra saker hon hör och ser omkring sig.
- Det kan vara en melodislinga, eller en konstig replik, eller helt enkelt en tanke som plötsligt dyker upp i ens medvetande. Det är viktigt att skriva ner dem genast, eftersom de försvinner så snabbt. Lite som drömmar, säger hon.
Bland hennes många premier kan man notera Svenska Akademiens Finlandspris, Nordiska rådets litteraturpris, Edith Södergran-priset, och Statens litteraturpris samt Svenska Akademiens Bellmanpris två gånger.
Forsström arbetade även som förlagsredaktör i 20 år.
Den svenska grammatikens lilla missionär
Forsströms passion för litteratur och det svenska språket väcktes redan i barndomen. Sina första tolv år tillbringade hon med sin familj i en liten by utanför Karis. Hennes mor var folkskollärarinna, och familjen bodde därav i skolhuset.
- Skolan var en del av mitt hem. När barnen gått hem för dagen satte jag mig vid min mammas kateder och läste. Jag läste faktiskt igenom alla böcker i skolbiblioteket. Då man läser så väldigt mycket ligger det också nära till hands att man får lust att börja anteckna och skriva också.
Jag tänkte att det inte är ett människovärdigt liv om man inte förstår det underbara med svensk grammatik
Tua Forsström som 10-åring
Som tioåring ledde Forsströms passion för grammatik henne till sitt första sommarjobb.
- Jag var oerhört intresserad av grammatik, och jag älskade det svenska språket. Men många av mina klasskamrater avskydde grammatik. Jag tänkte att det inte är ett människovärdigt liv och att de skulle bli olyckliga i livet om de inte förstår det underbara med svensk grammatik.
Forsström ordnade därför på eget bevåg villkorskurser för de av sina klasskamrater som inte klarat sig så bra på den punkten i undervisningen.
- De hade ju urtråkiga somrar och avskydde antagligen mig, men när hösten kom så klarade de sig i grammatik och deras föräldrar var hemskt nöjda. Jag förstod inte ens att ta betalt, för det var inte bara rena nöjet för mig, det var min mission. Jag var den svenska grammatikens lilla missionär.
Definitionen av en dikt
I en intervju år 1984 definierade Forsström en dikt så här: “En dikt är något som man inte kan säga på något annat sätt.”
35 år senare håller poeten fortfarande stort sett med denna definition.
- När jag var ung så tänkte jag att jag visste hur en dikt ska skrivas. Jag föreställde mig att det fanns mekanismer man kan lära sig, inte bara tekniskt och hantverksmässigt utan också att det går att besluta sig för hur man skriver om en viss sak.
Hon tänkte att det är hundraprocentigt viljestyrt, att man själv kan bestämma vad man skriver.
Världens långsammaste författare
Forsström är, som många andra i samma profession, väldigt självkritisk. Hon ångrar till en viss grad den inställning hon hade förr.
- Jag tror att jag tidigare satte in den kritiska instansen i ett för tidigt skede.
Hon säger att hon börjat inse att om något kommer till en, ett möjligt material man kan börja gestalta, så ska man bara skriva och låta det bli dåligt.
- Det blir nästan alltid dåligt först, men man ska sätta in den kritiska instansen först när man gjort jobbet. Annars kan det hända att man blir för förståndig och dödar det hela.
Forsström har tidigare kallat sig själv världens långsammaste författare.
- Jag får skriva så många versioner och hålla på så oändligt länge att det är helt perverst. Gudskelov kommer det en punkt emot när det inte längre går att skriva om, skrattar hon.
Den stora sorgen
År 2015 var Forsström med om en ofattbar, livsomvälvande förlust då hennes nioåriga dotterdotter Vanessa dog i leukemi.
- Alla människor som drabbats av sådana här förluster vet hur det är. Det att det är ett barn som dör lägger till en ny, förfärlig dimension.
Forsström beskriver det som att det är något som följer en, och det tvingar en att gå in i en annan tillvaro än den man var i tidigare.
- Det påverkade och påverkar fortfarande allting: jag blev alldeles språklös efter att hon dog.
“Jag tänkte att jag aldrig mera skriver någonting”
Det tog länge för Forsström att börja läsa och skriva på nytt efter tragedin.
- Det där med att förlora koncentrationsförmågan för att ens kunna läsa - än mindre anteckna eller skriva - var förfärligt svårt. Läsandet har alltid varit en så stor del av mitt liv. Jag tänkte då att jag aldrig mera skriver någonting.
Men helt så blev det inte. Dryga tre år senare, 2018, kom Anteckningar ut, en diktsamling som handlar om just den sorgen hon upplevde.
- Med hemskt mycket uppmuntran från min omgivning började jag i alla fall så småningom anteckna, och i sakta mak skriva. Det hjälpte mig också att artikulera det här.
Till Vannesas minne stiftade Forsström med dottern Linda Vanessastiftelsen och Vanessapriset, ett pris på 10 000 euro vilket med två års mellanrum premierar barn- och ungdomslitteratur.
- Det har glatt oss väldigt mycket, för Vanessa var en läsande flicka. Böcker betydde hemskt mycket för henne, så det känns rätt.
Blir aldrig elit
Forsström kommer i december att tillträda stol nummer 18 i den skandalomsusade Svenska Akademien. Hon efterträder Katarina Frostenson, som i samband med skandalen lämnade den prestigefyllda kulturinstitutionen. Men kan den resa sig på nytt och återfå det förtroende den åtnjöt innan?
- För ett halvt år sedan är jag inte säker på vad jag hade svarat på den frågan. Men det kom en vändpunkt då de började ta in nya ledamöter, och nu anser jag att det värsta blåsvädret är över. Jag tror å andra sidan att det kommer att ta tid att återvinna människors förtroende.
- Jag tror att det är bra att jag kommer alldeles utifrån. Jag har aldrig sett mig själv som elit, och har lite svårt med begreppet.
För Forsström var utnämningen viktig.
- Jag ser faktiskt fram emot arbetet med stor iver, speciellt med tanke på att mitt skrivande och läsande legat nere så länge. Det ska bli fantastiskt att riktigt tvingas ta upp allt det här igen. Det ska bli roligt och spännande.
Tua Forström är gäst hos Daniel Olin lö 18.5 kl. 9.00 på Yle Arenan och på sö 19.5 kl. 20.00 i Yle Fem.
