Bo Ahlgren: Måste man ha en pappa? Kan man inte bli hel utan?

Vem är min pappa? Den frågan ställer sig Bo Ahlgren när han fyller 51. Han har aldrig fått veta vem hans biologiska pappa är. Samtidigt undrar han över varför världen alltid måste vara formad på samma sätt? Mamma, pappa, barn. Men om det inte är så? Om det är mamma, mommo, mofa och barn, ett litet frontmannahus, och fadern okänd hela livet.

Den här berättelsen börjar den 19 januari 1968, för det var då jag föddes på BB i Lovisa, som numera är stadens rådhus.

- Jag är född i det här rummet, sade jag åt stadsdirektören när jag en gång som journalist satt i hans rum för att göra intervju om följande års ekonomi.

Det var 19 januari år 1968 en fredagseftermiddag, och jag har ingen aning om vad jag vägde. Det viktiga är vad som hände sedan.

Det handlar alltså om det här med att växa upp med att i registreringsdokumenten ha en rad där det står fader okänd, och att drygt femtio år senare fortfarande bara ha rykten och gissningar att falla tillbaka på i det här sammanhanget.

Det sägs att man måste känna sig själv för att komma framåt i livet. Så jag började jobba med det här.

Frågan är varför man börjar med att reda ut dylikt. Nyfikenhet? För att få reda på mer om sig själv? Hur hänger det ihop med hurudan man är? Har jag haft det jag behöver för att klara av livet? Åt vilket håll ska man vända spegeln för att få svar?

Jag började lägga märke till hur filmer, tv-serier och självbiografier många gånger har en storyline om släktskap, vart man hör, och hur känslosamt det är att få reda på till vilken blodslinje man hör, med historier om anfaderns hjältedåd, aristokratiska liv, eller fruktlösa men heroiska kamper mot väderkvarnarna.

Kanske jag någon gång under min uppväxt fantiserade om någonting liknande där jag lekte på frontmannahusets gård där jag levde med min mamma, mommo och mofa.

Att lägga pusslet i psykologsoffan

Eftersom det sällan hjälper att sitta ensam hemma för att reda ut sådant här så vände jag mig först till psykologen. Tony Dunderfelt lovade sitta med mig några gånger för att hjälpa till.

Vi träffas tre gånger, ett par timmar varje gång. När jag berättar om mitt liv, försöker minnas vad som lämnat något spår, eller åtminstone ett intryck, inser jag hur flera saker hänger ihop.

Så fungerar terapi. Du kommer på vad som hänt. Det är ett samarbete, och du behöver inte vara ensam med dina tankar.

Man kan aldrig säga att du bara är dina gener, eller att du bara är din kulturbakgrund, eller bara din psykologiska bakgrund, säger Tony åt mig i en av sessionerna vi har haft på hans mottagning.

I det skedet har jag talat i över en timme om mig själv. Så går det när en annan människa lyssnar. Det fungerar, det lättar, det ger insikt, och så får man ett grepp om det som ibland känns oformligt.

Det som format oss under årens lopp. Ögonblicksbilderna man i förbifarten själv väver ihop till någonting greppbart, som leder till slutsatser, som under tidens gång leder till känslor och påverkar relationen till de människor vi har närmast.

Känn dig själv, så kan du känna andra.

Det är det jag är ute efter när jag jobbar med mig själv, och orsaken till att jag började göra en dokumentär om ett svart hål i mitt liv. Faderlös under dom första åren och med tystnad om det här som barn, och tills nu 51 år senare.

Hos psykologen babblar jag vidare om vad jag gjort under årens lopp. Journalist är väl det som varit främst, men även det jobbet har varit splittrat eftersom det hunnit bli en massa olika uppgifter inom olika medier på olika ställen. Radio, tv, tidning, webb, administration.

Du kan då inte hålla ett jobb, sade en norsk Tv-chef när jag nämnde en del av vad jag sysslat med. Ja, och för det mesta har jag själv valt att sluta för att börja med något annat. Så man börjar undra hur det kommer sig att man blivit en aning rotlös.

Det är en massa prat om familjen, och vilka roller familjemedlemmarna har. För att inte tala om papparollen som familjens pojkar och män kämpar med.

Så gott som varenda en som frågat vad dokumentären handlar om har haft en egen historia om sin pappa.

För det mesta något trubbel som stannat kvar i minnet. Tiotals år senare funderar man på sin pappa, hur han betedde sig, enstaka händelser som bubblar upp långt senare när det kanske är för sent att diskutera med den andra parten, och så blir det lättast att bara låta det vara och hålla tyst.

Eller så funderar man på vad det gjorde med en när det inte fanns någon pappa.

Tre jag

- Det här är hemskt viktigt, att människan alltid är gjord av åtminstone tre olika huvudsakliga dimensioner som alla spelar in i varandra. Därför hör du mig aldrig säga att det finns EN orsak till att vi är sådana vi är, säger psykologen Tony Dunderfelt när jag undrar om det här.

- Det finns ett uppfostrat jag, som anammar våra barndomsupplevelser, på samma sätt vi äter maten mamma och pappa gjort år oss, eller vi klär oss med dom kläder dom gett åt oss. Psykologiskt äter vi in vår omgivning.

Han förklarar att det är inlärda beteendemönster. Det är en del av oss och det kommer man inte ifrån.

Sedan har man sitt temperament, antingen reagerar man åt det introverta hållet och drar sig inåt, eller så är man mera extrovert, utåtriktad. Det här föds man med.

Det tredje är sedan ”kärn-jaget”, en rent psykologisk konstruktion. Det är vår djupa identitet, känslan av att vara en unik person, en existentiell individualitet, som hjälper oss att själva forma våra liv.

För varje session tar det mig några dagar att dra andan och försöka pussla ihop bitarna, och det håller jag på med fortfarande.

Den uppfostrade maskuliniteten

När jag hittar en artikel som handlar om forskningen kring den finländska maskuliniteten (Tidskrift för genusvetenskap nr 1-2, 2004: Forskning om män och maskuliniteter i Finland), så uppstår frågan hur familjelivet med kvinnor som uppfostrare påverkar det senare livet.

Som när man sitter i puben och känner sig obekväm med pratet om kvinnor som objekt, och när man sitter kring bordet med kvinnor och gärna deltar i diskussionen om det allmänna klimatet på arbetsplatsen.

Det är forskaren på Institutet för hälsa och välfärd, Johanna Lammi-Taskula, som i artikeln citerar vad forskningen kommit fram till om en typisk finländsk 40- till 50-årig finsk man:

”Grundberättelsen av en 40-50 årig finsk man [...] går så här: barndom i ett hem där positiva känslor knappt visades; en avlägsen far och en undergiven mor som är besviken på sitt liv; ett blygt men eventuellt aktivt barn [...] som i skolan blir ängslig, isolerad och kanske vild men samtidigt svag i sin självkänsla [...] relationer med kvinnor är svåra och erfarenheterna under militärtjänsten är präglade av orättvisa, meningslöshet och depression [...1 diverse arbetsplatser eller yrkesutbildning skaffas utan speciella mål eller mening. Den rätta kvinnan hittas, ofta utan längre överläggning eller sökande, graviditet leder till äktenskap och livet blir arbete, ekonomiserande, knapphet [...] Senare börjar mannen lida av hälsoproblem [...] arbetslöshet och tidig pension. Livet har inte givit honom
mycket."

Känns det igen, som direkt ur en Kaurismäki-film?

- Familjen består av individer och det påverkar oss på basen av vilka som finns närmast, inte bara genom att försöka hitta förklaringar beroende på könsfördelning, säger Johanna Lammi-Taskula.

Tystnad är skydd mot traumatiska upplevelser

Mina personliga minnen av småstadslivet på 1970-talet är överväldigande positiva.

Varma somrar och kalla vintrar. Den fasta platsen i livet var frontmannahuset med mommo, mamma och mofa som skötte det vardagliga så jag kunde fantisera om biljakter med leksaksbilarna, och ligga i hängmattan med 10 böcker på gång samtidigt.

Tiden förgyller minnet, men uppfattningen om att ingen talade om någonting förutom dom praktiska sakerna finns kvar. Det var kanske inte så konstigt, och ingenting ovanligt på den tiden, och det lever kvar i det finländska samhället, om än i mindre grad för varje generation som växer upp och bildar sin egen uppfattning.

- Om vi tänker på din situation, att det inte hade gått så lång tid sedan krigen när du var barn, så en del av papporna under 1960-talet hade i sin tur pappor som varit med i krigen. Det fanns en direkt länk till olika traumatiska händelser människor upplevt. Det fanns utbredd kroppslig aga, stränga fadersgestalter som kunde vara negativt med tanke på barnets utveckling, säger forskaren Johanna Lammi-Taskula.

Tystnaden kring problem och förhållanden, och andra beteendemönster har även det ett samband med krigsupplevelserna 1939-1945.

- Därifrån kommer till exempel inställningen till våld, som är extremt i ett krig. Från krigsupplevelserna kommer även kontrollen av känslor. Även det beror på förhållandena i ett krig. Du kan inte låta känslorna ta över, känslorna måste vara bepansrade i en sådan situation. Det här fortsätter efter kriget, man vill inte prata om dom traumatiska upplevelserna för att de inte ska komma till ytan igen. Det leder sedan till en tystnad även kring andra saker, förklarar Johanna Lammi-Taskula

Jag känner igen det här. Det har gått vidare till mig. Det man inte pratar om kan man lägga åt sidan.

Dokumentären Faderlös är för mig ett steg i en riktning att komma bort från den gamla strukturen att inte prata om saker. Det är ett steg att bryta med det förflutna. Det handlar inte om att ta reda på vem jag är, utan att ta reda på vem jag vill vara.

Här kan du lyssna till min personliga historia om hur jag sökte upp min pappa.

Text: Bo Ahlgren