Politiken tågar in i ESC trots att reglerna förbjuder det

I tisdagens semifinal föll Finland ur årets Eurovision Song Contest medan Island tog sig hela vägen för första gången sedan 2014. Kanske röstade Europa i rena förvåningen för det isländska bidraget liknar inte på något sätt de mer välkammade låtar de flesta förväntar sig i den här tävlingen.

Text: Tobias Larsson

Bandet Hatari är ett experimentellt kollektiv som blandar punkrock och elektronisk musik med nitar och bondage-estetik, och den text som vrålas fram mellan refrängerna är ett riktigt beskt piller: en varning från den framtid som väntar oss om vi inte tar hotet från dagens antidemokratiska krafter på allvar.

Egentligen splittrades gruppen i slutet av förra året i ren besvikelse över att man ännu inte krossat kapitalismen, men en knapp månad senare återuppstod man i den nationella melodifestivalen där det blev en solklar seger.

Inga politiska budskap

Det som gör Hatari till en riktigt het potatis är varken BDSM-anslaget eller den politiska texten. Gruppen ställer upp enbart för att föra in en politisk dimension och påminna tittarna om att årets värdland Israel inte är ett land som alla andra.

Den europeiska radiounionen EBU – som är tävlingens ansvariga arrangör – har i regelverket uttryckligen förbjudit de tävlande bidragen att ha kommersiella, religiösa eller politiska budskap.

Hatari menar att det är ett politiskt ställningstagande i sig att delta i en tävling som hålls i Israel, även om de flera gånger preciserat att udden i deras budskap riktar sig mot israelisk politik och inte mot det israeliska folket.

Att förvänta sig att Eurovision Song Contest ska utspelas i ett politiskt vakuum vore mer än lovligt naivt.

När den första upplagan av sångtävlingen hölls i Lugano 1956 hade endast elva korta år passerat sedan andra världskrigets slut och delar av Europa låg ännu i ruiner.

Att bygga upp en internationell tv-tradition där Tyskland och Frankrike tävlade i att snickra ihop hitlåtar blev oundvikligen en politisk symbol för ett nytt Europa oavsett om det var meningen eller inte.

Ändå har ESC sällan varit de yviga politiska gesternas arena genom åren.

Ingen protesterade mot Spanien

För exakt femtio år sedan arrangerades ESC i Madrid. Den spanska regimen, under ledning av diktatorn Francisco Franco, hade visserligen tonat ned sina mest auktoritära och fascistoida drag för att locka fler turister men oppositionen förföljdes, landets minoriteter förtrycktes och personer som ansågs utgöra ett hot mot staten fängslades godtyckligt.

Den spanska vinnarlåten 1968 skulle egentligen ha sjungits av rockpoeten Joan Manuel Serrat. När han bad att få sjunga ett par rader på katalanska diskvalificerades han under förnedrande former och bannlystes från att framträda offentligt. Serrat tvingades gå i landsflykt och kunde inte återvända till sitt hemland på flera år.

Hela Europa låtsades som att det regnade. Sexton länder reste till Madrid utan att vädra några särskilda reservationer inför att tävla i ett program producerat av den hårt styrda spanska statstelevisionen.

De nordiska länderna tvekade in i det sista och fattade ett gemensamt beslut att delta först ett par veckor före finalen men väl på plats var ingen intresserad av att kritisera värdlandet.

Tommy Körberg tävlade för Sverige och Siw Malmkvist för Västtyskland – ingen av dem kritiserades för att legitimera en diktatur och ingenderas karriär tog skada.

Den enda politiska aktion man möjligen stod att finna under finalen 1969 var att Norge – sedd som en möjlig toppkandidat – kom på allra sista plats med en enda poäng.

Artisten Kirsti Sparboe hävdade att jurymedlemmarna vägrat rösta på henne i protest mot den norska jakten på sälar som just då var omstridd i internationella medier.

Kriget sätter spår i startfältet

Fyrtio år senare får Moskva agera värdstad och nu tornar de politiska molnen upp sig på allvar för första gången. I augusti 2008 utkämpades ett kort men våldsamt krig mellan Georgien och Ryssland.

Åtskilliga röster uttryckte sitt missnöje med Ryssland som värdland och flera länder hotade att dra sig ur startfältet. EBU kämpade i flera månader med att gjuta olja på vågorna.

Situationen hettade till på riktigt då den georgiska finalen vanns av en struttig discolåt med titeln ”We Don’t Wanna Put In”, en ren provokation där en medvetet tafflig engelsk text möjligen uppmanade till att skjuta värdlandets premiärminister.

EBU satte ned foten och krävde en annan text. Georgien vägrade och hoppade helt sonika av.

Vad händer i finalen?

Att just Island luftar sitt missnöje mot årets värdland är inte en slump. Efter att Netta Barzilai vunnit finalen i Lissabon skrev drygt sextontusen islänningar under ett upprop på nätet där isländsk TV uppmanades att inte delta vid ESC i Israel. Hatari har lyckats med sitt uppsåt att väcka uppmärksamhet och att sprida politiska uttalanden runt sig när människor minst förväntar sig det.

De ansvariga från EBU är ändå inte helt roade och har enligt pressuppgifter varnat islänningarna att minsta lilla politiska provokation i finalen kan leda till omedelbar diskvalificering.

Frågan är om ett gäng som Hatari kan motstå en sådan utmaning? Svaret ges i direktsändning inför en hel värld under ikväll.