Jonas Jungar: Vår nästa exportsuccé? Finland var toppnyhet på CNN, men den här gången handlade det inte om moderskapsförpackningen eller PISA-resultat

Det är inte varje dag som Finland toppar amerikansk nyhetsrapportering. Oftast är det ju nämligen Sverige som får representera gruppen “Scandinavia” i anglosaxisk press. Men i helgen var det Finland som framställdes som mönsterlandet.

Finland håller på att vinna kriget mot fake news, skrev CNN i en brett upplagd artikel, och noterade att flera länder nu kommer hit för att lära sig mera av oss. Alltså precis på samma sätt som vi tack vare PISA-resultaten haft otaliga nyfikna delegationer på besök runt för att lära sig om vårt utbildningssystem.

För den medvetna desinformationen - inte minst från ryskt håll - har varit ett gissel för många europeiska länder under senaste år. Vare sig det gäller katalanska självständighetssträvanden, Brexit eller tyska och franska val, så har det påpekats att Europa är dåligt förberett på hotet.

Men Finland verkar ha hittat åtminstone en del av lösningen. Så varför verkar vårt land mera immunt mot all världens informationspåverkan?

Framgångsreceptet heter mediefostran och källkritik, på alla plan i samhället. Ett målmedvetet arbete sedan flera år tillbaka bär nu frukt.

Det är förresten ett arbete som pågått långt före allt prat om fake news i samband med presidentvalet i USA år 2016 och något som aktualiserades redan i och med Rysslands annektering av Krim 2014.

Det kom att flytta frontlinjerna till nätet, med ett digitalt informationskrig som följd.

Ett målmedvetet arbete sedan flera år tillbaka bär nu frukt

Men Finland har inte stått handfallet inför den utmaningen.

Mediekunskap och källkritik överlag har genomsyrat läroplanerna för våra skolor redan länge (ett stort tack till alla lärare därute!), och stora delar av statsapparaten har dessutom utbildats i hur man identifierar och motverkar medveten desinformation och propaganda. Att förtroendet för de etablerade medierna fortsättningsvis är mycket högt bidrar förstås till att höja motståndskraften.

Så har det lönat sig?

Det är värt att notera att det trots en hel del farhågor inte förekom någon nämnvärd yttre valpåverkan i samband med vårt riksdagsval, och samma sak verkar gälla det kommande EU-valet.

Antingen är det det förebyggande arbetets (varningarnas?) förtjänst, eller så är vårt samhälle redan så pass väl rustat att det inte “lönar sig” att mata oss med vilseledande information.

Det har helt enkelt inte avsedd verkan.

Nämligen: vad är desinformationens avsikt? Det är inte att övertyga någon om någonting, utan att piska upp en misstro och misstänksamhet som gör att man inte längre vet vem eller vad man ska tror på. Då har den lyckats.

Desinformationens uppgift är inte att övertyga någon om någonting

Hur effektiv sådan påverkan är beror också på ifall det finns så att säga "färdiga" samhälleliga konflikter och misstänksamhet som man kan underblåsa för att rubba förtroendet för demokratin och beslutsfattandet. USA var därför ett tacksamt mål inför valet 2016.

Det säger sig självt att den taktiken fungerar sämre i ett stabilt land som Finland.

Vad är då det bästa receptet mot sådan propaganda som försöker så split mellan olika grupper i samhället?

Psykologin bakom varför många väljer att tro på fake news och diverse konspirationsteorier är intressant, men det som forskarna betonar i kampen mot desinformationen är framförallt detta: upprepa inte lögnen utan fokusera på den egna, alternativa berättelsen.

Ett uttryck för det var kampanjen som snurrade inför riksdagsvalet om att Finland har "världens bästa valsystem". Dels var det en positiv berättelse, men framförallt fokuserade den på att öka medvetenheten om vad man kan lita på och vad man ska vara uppmärksam på.

Upprepa inte lögnen utan fokusera på egna, alternativa berättelser

Och det finns ju många sådana positiva berättelser att ta till. Den som tycker att allting går till fanders i vårt land kan kasta en blick på den här förteckningen för att få lite perspektiv på problemen.

Eller som HS-journalisten Heikki Aittokoski konstaterar i en träffsäker kolumn om det han kallar “lyckoparadoxen”: tragedin med världens lyckligaste folk är att vi inte kommer ihåg att vi är lyckliga.

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle.