Kommentar: Sluta deppa, Finland är inte alls sämst i Eurovisionen!

Så har det än en gång blivit dags att sopa upp konfettin, ställa vindmaskinen i garaget och landa i vardagen.

Eurovision Song Contest 2019 är klappad och klar. Nederländerna vann som väntat och Finland blev … ja, vi ska inte förneka faktum - ett av de länder som placerade sig i botten.

Jag har nu kommenterat nio Eurovisionsomgångar och börjar vara väl bekant med efterspelet.

Diskussionen har varit precis den samma varje år (frånsett 2014 då Softengine placerade sig på elfte plats i finalen och man överlag var ganska nöjd med resultatet).

Vi borde dra oss ut helt och hållet.

Slöseri med skattepengar.

Vi har inga vänner som röstar på oss.

Vi kan bara inte sådant här, varför ska vi göra bort oss år efter år?

Vi blir alltid sist!

Och jag hojtar samma sak varje år: Nu rycker vi upp oss, baske mig!

Vi måste sluta jämföra oss med Sverige

För det första: nej, Finland blir inte alls sist varje år! Om man ser på det senaste decenniets Eurovisionsomgångar kan man konstatera att vi har en handfull länder som “alltid” klarar sig bra: Sverige, Italien, Australien, Ryssland och några till.

Och så har vi nästan 40 länder som kan hamnar nästan varsomhelst när rösterna är räknade. Finland är ett av dem.

Det första kardinalfelet vi gör är att jämföra oss med Sverige. Det är bara dumt.

Island har ännu inte vunnit en enda gång. Ändå är det tillbaka, år efter år, med trallande dagisfarbröder, discodrottningar och synth-bröl-EDM

Sverige har ett eurovisionsmaskineri som bygger på tiotals år av programutveckling och ett självförtroende på Nöpö-Felix-nivå. Sverige är ett av Europas mest framgångsrika musikländer, de är i en klass för sig helt enkelt.

Island knegar på år efter år trots utebliven vinst

Då är det mycket intressantare att låta sig inspireras av exempelvis Island.

I år var första gången sedan 2014 som landet tog sig till final. Island har ännu inte vunnit en enda gång. Ändå är det tillbaka, år efter år, med trallande dagisfarbröder, discodrottningar och synth-bröl-EDM.

Ibland går det bra, ibland går det dåligt, men det isländska Eurovisionslokomotivet tuffar på. Jag förundras varje år över att man i en befolkning på dryga 300 000 kan få fram så bra artister och bidrag.

Vi kan låta oss inspireras av Tyskland också. Landet hör ju till de stora Eurovisionsländerna som betalar sig direkt till final, men där har det väldigt ofta blivit pannkaka av alltsammans. Under 2010-talet har det blivit flera jumbo- eller nästan jumbo-placeringar.

Ger tyskarna upp? Icke. Eurovisionen är fortfarande enorm i Tyskland. Varje år får man in ett tusental ansökningar till den nationella uttagningen. Finalen är en av årets stora tv-händelser.

Nu rycker vi upp oss, baske mig!

Säkert känns duon Sisters! nollpoängare i publikomröstningen i år snopen. Men nästa vår kommer man att vara i full gång igen och ivrigt sålla fram en representant för Amsterdam 2020.

Vi kan till och med drista oss till att jämföra oss med Nederländerna, trots att landet ju som bekant vann i år.

Nederländerna fick vänta i 44 år på en ny seger sedan Ding-a Dong. Mellan 2005 och 2013 gick det åt skogen varje år, men sedan svepte sångerskan Anouk in som en räddande ängel (eller fågel) och landade i topp-tio.

Därmed var det nederländska Eurovisionssjälvförtroendet återställt och det är i en sådan jordmån man odlar Eurovisionsvinnare som Duncan Laurence.

Strunt i stjärnstatusen

En annan vanlig missuppfattning är att man måste skicka en av landets största stjärnor till Eurovisionen för att ha en chans.

Det här stämmer inte heller. I Eurovisionen är låten allt. Artistens meriter kan vara helt ovidkommande.

Årets vinnare Duncan Laurence hade figurerat i lokala The Voice men kan absolut inte ses som någon etablerad artist i hemlandet.

Fjolårsvinnaren Netta Barzilai hade precis börjat dyka upp på den israeliska musikradarn när Toy utsågs till landets bidrag, men det egentliga genombrottet i hemlandet kom först i och med ESC.

Inte ens Sverige skickar sina största superstjärnor till Eurovisionen. John Lundvik är en otrolig låtskrivare och artist som varit verksam länge, men för allmänheten blev han känd först i och med förra årets Melodifestival. Han är ingen Zara Larsson eller Swedish House Maffia, och det behöver han inte vara heller! Han vann juryomröstningen så det small.

Portugal väntade på sin vinst i 53 år

Så strunt i stjärnstatusen. Det som behövs är en bra låt och en duktig sångare. Och i Finlands finns både begåvade låtsnickrare och fantastiska sångresurser. Utmaningen är att hitta dem och kombinera rätt.

Portugal trixade på i 53 år och så plötsligt stämde allt och Salvador och Luisa Sobral skapade en vinnarlåt tillsammans. Nu kan det hända att det dröjer några decennier innan det sker igen.

I detta skede är det ännu hemligt hur man kommer att utse en representant för Finland nästa år (det lär finnas planer men jag är inte invigd i dem).

Men oavsett om man utser en artist internt eller ordnar en ny uttagning med flera artister och låtar hoppas jag att Finland fortsätter göra något som vi faktiskt är bra på: att vara ett intressant land i Eurovisionen.

Vi har Pertti Kurikan Nimipäivät, en samkönad smällkyss och utomordentligt vackra Blackbird

Vi är landet som skickade Pertti Kurikan Nimipäivät till Wien. En manöver som verkligen betydde mycket för personer med funktionsvariationer världen över.

Vi är landet som i Malmö bjöd på den första samkönade smällkyssen på scenen. Också en viktig markering speciellt för HBTQ-tittare i länder där det är brottsligt att vara homosexuell. Krista Siegfrids blev i samma veva en så stor Eurovisonslegend att man i andra länder saligen har glömt att hon placerade sig lågt i finalen.

Ju mera vi klagar och knorrar över uteblivna framgångar och hånar de artister som vågat ställa upp, desto mindre blir sannolikheten att vi plötslig lyckas ta fram en Arcade, Toy eller Amar a pelos dois

Vi är landet som skickade utomordentligt vackra Blackbird till Kiev. Fortfarande får vi som ingår i Finlands delegation årligen höra kommentaren “Norma John was robbed”! Man förundras över att låten inte överlevde semifinalgallringen och är säker på att den i finalen skulle ha placerat sig högt.

Vi har inget att skämmas för!

Vi är ett Eurovisionsland som inte har någonting att skämmas över. Inte alls.

Men visst ska vi se oss i spegeln. Ju mera vi klagar och knorrar över uteblivna framgångar och hånar de artister som vågat ställa upp, desto mindre blir sannolikheten att vi plötslig lyckas ta fram en Arcade, Toy eller Amar a pelos dois.

Självklart ska man sikta på en seger när man tävlar i Eurovisionen. Men bara en låt kan vinna, över fyrtio låtar förlorar varje år.

Vår första utmaning är att lära oss att hantera besvikelsen. Vår nästa att vinna Eurovisionen på nytt.

Det är så det fungerar, och många av våra grannar är mycket bättre på att svälja sina förluster än vi.

Vår första utmaning är att lära oss att hantera besvikelsen.

Vår nästa att vinna Eurovisionen på nytt.