"Offentlig konst borde få kosta också vid Karis station"

Vinnaren i konsttävlingen för det nya stationsområdet i Karis får 3 000 euro per verk för sin insats. Summan uppfattas som på tok för liten av de lokala konstnärerna och ämnet har flitigt dryftats på Facebook.

Konstnären och formgivaren Petri Horttana, Peta von Karis, har deltagit i diskussionen och också tidigare irriterat sig över att det konstnärliga arbetet inte betalas ordentligt.

- Det handlar inte bara om Karis, det här projektet är ens inte nödvändigtvis riktat till professionella konstnärer. Men tyvärr är det ofta så att det inte betalas det rätta priset för konstnärernas kunskap.

Synligheten betalar inga räkningar

Med jämna mellanrum dyker det upp exempel där man får betalt i första hand med synlighet vilket Petri Horttana tycker är helt vettlöst.

- Det kan inte fungera på det sättet. En läkare, en forskare eller en glassförsäljare får inte betalt bara i synlighet.

Horttanas bedömning är att konstverken som ska skapas nog kräver professionella kunskaper.

- Det är ett stort projekt, det är 40 meter vägg, på en offentlig plats och annars också en krävande uppgift, enligt tävlingsbeskrivningen.

Han gör en uppskattning av vad ett konstprojekt av den här kalibern innehåller och listar planering, utförande, färger och ytor. Man måste ta reda på hur allt fungerar och kanske göra en testmålning. Med själva målningsarbetet inräknat så landar arbetstiden på ungefär tre månader.

- Så med den summa som här erbjuds skulle det bli 1 000 euro i månaden, minus skatt. Vad gör man med den summan? Ingenting.

Horttana tycker att det är fint om en lokal talang får sin bild här men tycker att det är synd om konstnären inte betalas ordentligt.

Snabba ryck och stora verk

Enligt direktiven ska muralmålningarna förverkligas på insidan av den nya lättrafiktunneln, i södra ändan närmast järnvägsstationen och utomhus på brons stödmursvägg som vätter mot resecentret.

Muralmålningens tema för lättrafiktunneln är Karis. Målningen ska vara 2,8 meter hög och 6 meter bred.

Muralen på resecentrets stödmur har valfritt tema och ska bli upp till 2,6 meter hög och 43 meter bred.

Den 12 juni går ansökningstiden ut och i slutet av sommaren ska verken färdigställas.

- Att det förväntas något fantastiskt på en så kort tid, det är också orimligt, tycker Petri Horttana.

Ingen hobbyverksamhet

Pamela Andersson arbetar med barnkultur och konst för Västnyländska kultursamfundet och Luckan i Karis. Hon har en bakgrund på museer och har nu dokumenterat offentlig konst i Vasa i en nyutkommen bok, Konst för en stad!

- De här frågorna är för mig personligen väldigt viktiga, därför reagerade jag först med glädje när jag fick höra om tävligen: yes, det satsas på konsten här i vår region och jag hoppas att de som anlitas är lokala förmågor, säger Andersson.

Vid närmare granskning är frågan om ersättningen som ges för jobbet problematisk.

- Det handlar också om trygghet, säkerhet och försäkringar. Det är trots allt fråga om ett arbete, säger Pamela Andersson.

I sin hand har hon en pinfärsk rapport från Undervisnings- och kulturministeriet. Under de senaste åren har en grupp suttit och funderat på de här frågorna, förklarar hon.

- Just nu är det mycket aktuellt att omdefiniera hela begreppet när man talar om konstnärens arbete. Det är arbete och ingen hobbyverksamhet. Man måste skapa en arbetsgivarstruktur för det här.

Konstnären ska kunna jobba tryggt, det handlar om socialskydd, arbetarskydd och skälig ersättning.

Delat ansvar och engagemang

Pamela Anderssons studium av den offentliga konsten i Vasa visar att man där har byggt upp en modell under 40 år.

- Modellen involverar stadens kultursektor och tekniska sektor, stiftelser och fonder. Det är ett jättestort arbete att planera infrastrukturen för offentliga utrymmen.

Ofta görs konstsatsningar i samband med att man planerar om ett utrymme.

- När det gäller en kommunal budget så hör de här projekten hemma på investeringssidan, inte i kulturbudgeten. Alla sektorer deltar i trivseln för invånarna i staden, säger Pamela Andersson och hänvisar till ministeriets rapport.

Förutom långsiktighet inom planeringen så handlar det mycket om en attitydförändring som alla får jobba med på bred front inom kultursektorn, bedömer hon.

En procent till konsten

Andersson talar varmt för en tillämpning av procentprincipen när det gäller att satsa på konst i offentliga utrymmen.

Raseborgs stad behandlade principen vid stadsutvecklingssektionens möte på tisdagen (21.5).

Sektionen förordade i sin beredning att principen iakttas från fall till fall och att Raseborgsmodellen tas i bruk.

Förslaget var att stadens tjänstemän har rätt att bedöma i vilka fall enprocentsprincipen iakttas samt gemensamt komma överens om procenttalet från fall till fall. Sektionen beslöt att remittera ärendet.

Procentprincipen innebär att en del av anslaget för ett byggprojekt används till konst. Det finns flera finansieringsmodeller för att genomföra regeln.

Enligt den traditionella definitionen används ungefär en procent av budgeten för ett byggnadsprojekt för att köpa konst.

Ger arbete och delaktighet

Enprocentsprincipen kan tillämpas av kommunen eller av privata byggherrar.

Fördelarna för Raseborg ligger enligt kulturplanerare Sirpa Huusko i att det skapas sysselsättningsmöjligheter för kulturarbetare i staden, att samarbetet mellan olika instanser stärks, liksom själva stadsbilden och identiteten.

Det var NRC Group som tog initiativet till konstverken och tävlingen och det är också företaget som står för materialkostnaderna.

- Summan konstnären får är liten men det är en början. Allt har skett snabbt här, i vanliga fall utses en konstnär i god tid och kan sedan vara involverad redan i planeringsskedet och ge sin syn på bygget och projektet. Vanligtvis budgeteras konst som alla andra kostnader, förklarar Sirpa Huusko.

Sex bidrag kommer att utses, tre per konstverk. Förslagen ställs ut i biblioteken i Raseborg så att invånarna kan rösta. I början av augusti går man igenom rösterna. Själva konstverket kan förverkligas i slutet av augusti och början av september.

Inspireras av Berlin

Både Petri Horttana och Pamela Andersson gillar Berlin som en stad där man kan bekanta sig med spännande muraler. Andersson ser till och med vissa likheter mellan Berlin och Karis.

- Samma stämning, en liknande kulturvänlighet, säger hon.

Också om Andersson tycker att det är bra att man under de senaste åren satsat på muraler på olika håll i Finland så påminner hon om att måleriet bara är en teknik i den offentliga konsten.

Själv kommer hon troligen att bidra med ett förslag i tävlingen och med det utmana tekniken och materialtänkandet.

- Vi får ett keramikmuseum till Raseborg i år så man kan kanske lyfta fram det lite? Och tänka mer på helheter, inte bara fastna för muralkonsten, förklarar Pamela Andersson.

Petri Horttana kunde tänka sig att söka inspiration från vattentornet, vad gäller ytor och strukturer, också om han knappast kommer att lämna in något tävlingsbidrag.

Hållbarhet över tid

Pamela Andersson understryker att man också måste ta hållbarhetsaspekterna i beaktande. Det gäller att ha materialkännedomen och kunna fundera på verkets livslängd och beräkna att det kan behöva tvättas och putsas under årens lopp.

När det gäller frågan om vad konst får kosta vill hon se en skälig ersättning för det arbete en konstnär utför. Samtidigt bör man kanske vara beredd på att öppna upp arbetet och visa vad det innebär.

- Anställer du en målare som målar en yta så betalar du för arbetstimmarna. Men konstnärens arbete handlar om att göra forskning, här i platsens identitet, kanske aktivera invånare. En jättestor del av arbetet handlar om idén och planeringen. Arbetet är inte själva verket utan allt däromkring, säger Pamela Andersson.

- Själva målandet är kanske en tredjedel av jobbet. Före det kan jag ha tillbringat 100 timmar i skogen för att få tag i en idé. Det är den osynliga delen av arbetet som tar mycket tid, det att man forskar och gräver, förklarar Petri Horttana.