“Vi måste berätta solskenshistorierna och inte fokusera på allt det negativa” — Kim Thúy kom som båtflykting till Kanada för fyrtio år sedan, i dag är hon framgångsrik författare

Vi står och väntar på samma hiss som ska ta oss upp till mötesrummet där intervjun ska ske. Vi har inte presenterat oss men jag känner igen författaren Kim Thúy. Hon är sprallig och skrattar åt något, så vänder hon sig om och frågar av mig vad den där ena svordomen på finska är som börjar på P? "Perkele", undrar jag? "Jaaa", tjuter hon, säger "hejdå vi ses i mötesrummet" och börjar springa uppför trapporna mot sjunde våningen.

– Jag åt efterrätt, skriker hon åt mej. Det här är min träning.

Så är hon borta.

Kim är först på plats i mötesrummet. Givetvis. Jag säger att jag inte fattar någonting. Jag har ju läst på nätet att hon är introvert och blyg. Hon säger att det var hon. I sitt förra liv. Sedan blev hon återfödd då hon kom som båtflykting till Kanada.

– Kanada har gjort mej sådan ropar hon. Det är ljuvligt.

Jag inser att mina noga förberedda frågor alla är väldigt allvarliga och tunga.

Vi var tvungna att stiga i den där båten för att kunna säga att vi ändå hade försökt in i det sista

– Jag föddes på nytt i Kanada. Ingen vietnames skulle prata så högt som jag, skrika så mycket, skratta så chosefritt och vifta så mycket med händerna, det här är för att jag är kanadensare hela vägen igenom! I Vietnam använder vi inget kroppsspråk. Där är det en dygd att vara tillbakadragen, tyst och timid.

En av de första båtflyktingarna

Kim Thúy är född i Saigon i Vietnam i en välbärgad och intellektuell familj. År 1978, Kim var då tio år gammal, flydde hon och hennes familj kommunisterna i landet.

Kims debutbok Ru (betyder “bäck” eller “flöde” på franska men på vietnamesiska betyder det “vaggvisa” eller “att vagga”) är varje båtflyktings bok.

– Jag försökte skriva så att läsaren skulle kunna uppleva vad båtflyktingar från Vietnam har genomgått. Egentligen ville jag att man som läsare skulle ta del av vad vi som människor upplevt, det behöver inte vara kopplat till båtflyktingar eller till Vietnam.

– Det handlar om tvångsförflyttning av folk där man inte har någon annan möjlighet än att fly även om du vet att du under flykten kan dö lika väl som överleva. Vi visste att det var livsfarligt, men det var vår sista utväg. Vi var tvungna att stiga i den där båten för att kunna säga att vi ändå hade försökt in i det sista. Vi hade 0.001 procent chans att överleva. Så kändes det.

Fråga en förälder som tvingas fly från ett bombanfall. Det handlar aldrig om att vara modig - det handlar om instinkt

Att stanna och dö

Hur kan man vara så modig att man vågar stiga i båten då man vet att ens överlevnadsmöjligheter är så minimala?

– Jag ska ge dej ett exempel så du förstår, säger Kim Thúy och tittar vänligt på mej. Det behövs nämligen bara ett.

– Om en bomb träffar taket på ditt hus, vad gör du då? Du springer för annars dör du. Om du stannar dör du, om du springer kan du dö men du försökte i varje fall fly. Det är överlevarens reflex. Det var inför det här valet vi ställdes. Flyr vi dör vi eventuellt, stannar vi dör vi med säkerhet.

– Vi skulle aldrig heller ha en framtid i landet, vi tillhörde fel sida av kriget — förlorarnas sida. Det här valet handlar inte om att vara modig, det här valet handlar om tvång. Du måste välja. Leva eller dö. Fråga en förälder som tvingas fly från ett bombanfall. Det handlar aldrig om att vara modig - det handlar om instinkt.

Föddes in i en intellektuell familj

Kim Thúy föddes in i en intellektuell familj. Båda hennes föräldrar hade gått på universitetet och de kunde många språk.

– När du en gång är ombord på en båt så har du samma värde som alla andra. Man har blivit av med allt man äger och har, men det absolut värsta är att man i samma veva också har blivit av med sin värdighet. Man är ingen människa mera.

Enda gången Kim upplevde att hon och hennes familj särbehandlades var då flyktingorganisationerna kom till flyktinglägret. Hennes föräldrar kunde både franska och engelska så kommunikationen fungerade smidigt med de olika agenterna.

Det är en repetition av historien vi ser på medelhavet just nu. Det är sorgligt

– Vi ville till Kanada och vi fick direkt kontakt med de kanadensiska myndigheterna. Mina föräldrar var också politiska så vi blev accepterade som politiska flyktingar.

Kim tittar på mej och tvinnar en hårslinga runt pekfingret. Hennes sprallighet är som bortblåst då minnena kommer tillbaka.

– Men visst blev de personer som ansågs vara intellektuella diskriminerade. Fick man kapitaliststämpeln på sej var man i fara. Och den stämpeln fick man ifall man ägde ett hus, ett vanligt hus med fler än en våning ansågs vara kapitalistiskt. Man transformerades obevekligen till fienden. Blev man tagen på bar gärning med att läsa en bok, då gjorde man sej skyldig till en anti-kulturell och anti-revolutionär handling enligt det kommunistiska rådande styret. Man fick endast läsa de böcker som var tillåtna enligt partiet. Samma gällde musik.

Historien upprepar sig

– Jag trodde aldrig vi skulle behöva använda uttrycket “båtflyktingar” igen, men det är en repetition av historien vi ser på medelhavet just nu. Det är sorgligt. Det var vi vietnameser som uppfann ordet, men nu fyrtio år senare är ordet tillbaka med exakt samma definition, det vill säga folk som flyr från sina hemländer.

– Jag tror att skillnaden mellan i dag och då är att på slutet av 70-talet när vi flydde kände alla till varför vi var tvungna att fly från Vietnam, det internationella samfundet öppnade sina armar och tog emot oss. Det fanns så många amerikanska soldaters kroppar som forslades hem - jag tror att det bidrog till förståelsen varför vi flydde vårt land. Det dog folk i vårt sönderslagna land.

Kim tror att det i dag är annorlunda. Orsak och resultat är totalt åtskilda. Det finns ingen förklaring till varför vissa måste fly sina hem.

— De ser bomberna, de ser de förstörda husen men förklaringen till varför syrierna måste lämna sina hem, eller varför afrikanerna flyr på grund av ekonomiska eller andra orsaker kommer aldrig fram. Det gör att vi varken känner sympati eller empati för dessa stackars flyktingar som vi behöver ha förståelse för. Förståelse för varför de lämnar sina hemländer. Det är ett mycket sorgligt och farligt sätt att bevaka nyheter idag, att utelämna orsaken till flykten. Media delar bara med sig av fruktansvärda bilder.

Fokusera på det positiva

Kim säger att en annan sak som är oerhört viktig och som skulle bidra till en humanare flyktingpolitik är att lyfta de positiva historierna. Där spelar media en otroligt stor roll.

— Media visar enbart upp de flyktingar som har problem, och väljer att skriva om de negativa historierna. Men alla de som klarar sig bra får stå i skymundan. En positiv erfarenhet, en solskenshistoria per dag, det är väl inte så mycket begärt? Man borde följa med en flykting det går bra för, kolla läget fem år senare, tio år senare eller som i mitt fall 40 år senare, säger Kim och skrattar. Det är viktigt att visa att det går bra för oss, vi spelar en aktiv roll i samhället och vi kan bli stolta medborgare i det nya landet.

Vietnamesisk kokbok

En stolt kanadensare det är verkligen Kim Thúy. Och hon är en framgångssaga. Hon har studerat lingvistik, språk och juridik vid Université de Montréal. Hon har arbetat som sömmerska, kassörska, städerska, översättare, krögare och advokat, i dag är hon författare på heltid. Kim Thúy har bland annat tilldelats Kanadas främsta litteraturpris, Governor General’s Award.

Att skriva en vietnamesisk kokbok är ändå inte det lättaste. År 2018 kom Kim Thúy ut med Smaker från Vietnam - en familjehemlighet, det är en kokbok som presenterar vietnamesiska familjerecept hämtade från hennes mor och mostrar. Varje recept har sin egen historia.

– Enligt gammal vietnamesisk tradition skall man inte dela med sig av sina recept. Alla vietnamesiska kokböcker innehåller fel, och helt avsiktligt, skrattar Kim. Vi tror nämligen att ifall din granne har samma recept som du kan de stjäla din man. Så du håller dina recept hemliga och lär endast ut dem till din dotter och kvinnorna i din familj. Fortfarande om man äter middag hemma hos en vietnames frågar man aldrig efter receptet för då tvingar man värden att ljuga för en.

Men hon ger oss ändå ett tips då det kommer till det vietnamesiska köket.

Alla vietnamesiska kokböcker innehåller medvetna fel

– Använd alltid fisksås. Till allting. Då har du redan kommit halvvägs. För att komma hela vägen fram ska man använda färska örter. Gå till din närmaste mataffär och inhandla alla färska örter du ser och använd dem precis så som de är, tillred dem inte.

Det knackar på dörren. Kim tittar busigt på mej. Min intervjutid är över och jag saknar redan Kim och våra diskussioner.

– Kom och ät till min förläggare i dag. Jag ska tillreda karamelliserad gris, en vietnamesisk delikatess, ropar hon.

Så är hon borta.