Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Bland robotar och andra maskiner – reporterlivet ger mig möjlighet att se sådant jag annars aldrig fick se

Från 2019
Hälsningar från korren
Bild: Henrik Leppälä

Det är självklart att alla jobb har sina goda sidor och sidor som man inte alls uppskattar. Så är det också med mitt jobb som reporter utomlands.

Jag tycker till exempel inte alls om att släpa på den utrustning som behövs för att en reportageresa ska leda till att ni kan se eller höra ett inslag i radio eller tv, eller för att jag ska kunna vara med och
rapportera direkt i tv-nyheterna.

Det behövs nämligen en massa sladdar, mikrofoner, extra batterier, stativ, lampor och annat tekniskt krafs. Varje del väger inte så mycket men som helhet blir det tungt. Och dessutom gäller det att inte glömma någon viktig grej.

Till saken hör att det tekniska kanske trots allt sedan inte fungerar. Jag tror att många år av utrikesrapportering med haltande teknik har gett mig mitt gråa hår.

Men det var inte det jag egentligen tänkte berätta i dag, utan om en del av mitt jobb som jag verkligen älskar. Också den delen handlar om teknik och logistik, men utan att jag behöver ha ansvar eller transportera något.

Jag älskar nämligen fabriksbesök.

Det har blivit många sådana under åren, och varje gång är de lika intressanta. Det är så spännande att se hur en fabrik är organiserad, hur de olika komponenter som behövs lagras och transporteras för att vid exakt rätt tillfälle vara på ratt plats.

Orangea reflexvästar.
Bildtext Ofta får man inte fotografera i fabriker, då blir det annorlunda bilder.
Bild: Yle/Kerstin Kronvall

Det behövs god planering och djup kunskap om den slutliga produkten. Det är antagligen därför så många av dem som har visat sin fabrik för mig har verkat vara så stolta.

Yrkesskicklighet och yrkesstolthet i vilken bransch som helst är imponerande, tycker jag. Jag tänker med beundran på dem jag en gång såg bygga flygplan i en fabrik utan robotar.

De var verkliga yrkesmän och – kvinnor som visste hur var och en av hundratals elledningar skulle fästas och i vilken ordning och hur plåtarna skulle nitas på plats.

Visserligen var det i just den fabriken en av arbetarna inte hade insett att den utländska gästen kunde ryska

Visserligen var det i just den fabriken en av arbetarna inte hade insett att den utländska gästen kunde ryska.

Han for ut mot fabrikschefen i en upprörd utläggning som började med att allt var en enda röra och hela den påbörjade flygplansdelen måste tas isär och göras om från början. Just så mycket hann
han säga innan en arbetsledare tog honom under armen och förde honom åt sidan.

Den fabriken är numera helt ombyggd och personalen med sin specifika kunskap har ersatts av robotar som inte behöver vila, äta eller ha semester.

En man som står vid ett band på äggkartongsfabriken
Bildtext Här tillverkas äggkartonger av returpapper.
Bild: Yle/Kerstin Kronvall

Varje fabriksbesök lär mig något nytt. På en finsk fabrik som tillverkar äggkartonger av returpapper i Ryssland lärde jag mig att de försöker hitta nya råvaror för sina kartonger eftersom pappersanvändningen, och alltså returpappret, har minskat då tidningarnas upplagor gått ned.

Ett alternativ är att ersätta pappret som råvara med gräs. Det lär redan ska ha gjorts provexemplar.

På Lada-fabriken i Toljatti i Uralområdet var jag tagen av det faktum att fabriken hade omkring fyrtiotusen anställda. Och då hade tjugotusen avskedats året innan.

Det var ett hårt slag för staden, vars enda stora arbetsgivare är just bilfabriken. Där fick jag också sitta i något som sades vara den allra första bil som fabriken tillverkat, den stod i fabrikens museum.

Fabriksarbetare står vid en rad vita halvfärdiga bilar.
Bildtext Ladafabriken i Toljatti i Uralområdet har tiotals tusen anställda.
Bild: Yle/Kerstin Kronvall

Nyligen var jag på besök hos det företag som är Rysslands största exportör av konsumtionsvaror. Som bekant exporterar Ryssland mest råvaror och vapen, men Nokias däckfabrik i Leningradområdet intill Sankt Petersburg tillverkar färdiga konsumtionsvaror, alltså bildäck, och exporten går till över trettio länder.

Fabriken är enorm och de tekniska lösningarna imponerande. Där kör små robottruckar omkring med råvaror från lagerhyllor till maskiner.

Robotarna ser nästan gulliga ut och tycks röra sig rätt sävligt, men då de just aldrig behöver pausa är de effektivare än människor skulle vara i motsvarande jobb.

Fabriken tillverkar 17 miljoner däck per år men klarar sig med en personal på omkring 1500 personer. Av dem jobbar omkring 1200 inom tillverkningen.

Det som jag fann särskilt intressant var att då fabriken byggdes var det tänkt att den skulle producera åtta miljoner däck per år, men nu är den alltså uppe i mer än det dubbla.

Robotarna ser nästan gulliga ut och tycks röra sig rätt sävligt, men då de just aldrig behöver pausa är de effektivare än människor skulle vara i motsvarande jobb

Aldrig hade jag anat hur många olika typer av däck det finns och hur många olika lager av gummi och andra komponenter det behövs innan ett däck är dugligt för användning.

Dessutom gladdes jag åt att det material som blir över och de däck som kasseras går till återanvändning. En firma köper materialet av däckfabriken och separerar de olika materialkomponenterna från varandra för återanvändning på annat håll.

Gummit mals till granulat som sedan kan användas som fyllning vid vägbyggen. Det görs också mattor för lekplatser av sådant gummi. Metall och andra material separeras och använd också.

Om jag inte jobbade som reporter hade jag antagligen aldrig fått se de här fabrikerna, så visst är jag nöjd över mitt yrkesval. Och inte bara av den anledningen men just i dag var det fabrikerna
som gladde mig.

Diskussion om artikeln