”Herregud, den känslan blir aldrig gammal” säger fänrik Paige Mehringer - i Cape Canaveral är man ”närmast rymden”

USA ska återvända till månen, den här gången för att stanna. Cape Canaveral i Florida är igen en centralt placerad raketuppskjutningsbas. Tusentals raketer har skjutits upp genom åren från "rymdkusten".

- Det är skillnad på Cape Canaveral och Kennedy Space Center.

Det gör guiden John Hilliard, som har jobbat här sedan 1950-talet, klart med det samma. Det är Cape Canaveral som gäller för de verkliga rymdentusiasterna.

Vi - en grupp internationella korrespondenter i USA - sitter i en buss på väg till Cape Canaveral Air Force station. Det är ett stort område. Om vi skulle få se allt, skulle en dag inte räcka.

Egentligen är vi där för att följa med när SpaceX Dragon-rymdkapsel ska skjutas upp. Det misslyckas den veckan, uppskjutningen flyttas framåt flera gånger. Men det vet vi inte ännu.

Raketer och djurliv

Vårt första stopp blir vid Banana rivers strand. Det har byggts åskådarläktare ut mot vattnet. Här finns den bästa utsikten för allmänheten när raketerna lyfter mot himlen.

Vid strandkanten står en skylt som varnar för krokodiler. Djurlivet är rikt eftersom så stora områden är fredade. De långa vita sandstränderna ligger mestadels tomma, men fågellivet är rikt.

På den vänstra stranden ligger Kennedy Space Center. Guiden förklarar att deras område är betydligt större, och kanske är bättre känt på grund av de spektakulära uppskjutningarna. Men Kennedy Space Center har haft bara 175 uppskjutningar.

Till höger ligger Cape Canaveral. Över 8 000 rymdfarkoster och raketer av olika slag har skjutits iväg sedan år 1949.

Raketuppskjutningsbasen ligger på en långsmal ö ytterst mot havet. De mer än 40 startplatserna står tätt längs stranden mot Atlanten. Det är folktomt och säkert, och så att säga närmast rymden.

Öppenhet hos Nasa, hemligt hos militären

Cape Canaveral är det amerikanska flygvapnets rymdbas, medan Kennedy Space Center tillhör den amerikanska rymdstyrelsen Nasa.

Kennedy-centret marknadsförs som en förlustelsepark, med dyrt inträde. Besökarna lockas med spännande rymdhistoria, månlandningar och möjligheten att träffa en livslevande astronaut.

Utanför Cape Canaverals portar finns bara ett litet besökscenter. Men det egentliga museet finns inne på området, som till stora delar är stängt för allmänheten.

Här kommer man inte in utan förberedelser. Inte ens guiden kommer in utan specialtillstånd. Vi i journalistbussen har flera månader på förhand fått lämna in alla personuppgifter för att få komma in.

Erfaren guide

Vår guide John Hilliard flyttade till Cape Canaveral i unga år. Han var son till en yrkesmilitär och fick som barn följa med sin far till Tyskland år 1946. Senare sommarjobbade han på Cape Canaveral.

Han utbildade sig till elektroingenjör och fick börja jobba med den interkontinentala ballistiska roboten Minuteman. Han var också med om ett trettiotal andra uppskjutningar, berättar han.

Och han visar var den första raketen sköts upp, en tysk V2 som i USA kallades Bumber. Det finns bara ett stycke cement kvar från underlaget.

John Hilliard jobbade på Cape Canaveral redan på 50-talet, sedan i Washington för CIA och Pentagon. Han deltog i Saltförhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen i Geneve på 1970-talet. Salt var det avtal som begränsade strategiska robotar och bombplan till 2 400 stridsspetsar per part.

Härifrån skulle atommissilerna ha sänts iväg

Det är lätt att räkna ut att John Hilliard inte är någon ungdom, men i USA pensionerar man sig sent. Nu är han 80 år, och han trivs bra med att guida runt på området och fortsätta följa med den amerikanska rymdverksamheten.

Han visar oss var ubåtarna kör in för att testa och lasta sina missiler. Det har man gjort sedan år 1950. Flottans område är strax till höger efter porten, i närheten av de stora lyxkryssarna som har sin hamn här.

Längre in på området står en byggnad där han själv hade kontor år 1956. John Hilliard berättar om hur han stod på taket till kontorsbyggnaden där han jobbade för att se uppskjutningarna av Redstone, som så ofta klockan 3 på natten. Det var år 1956.

Det var här det startade

Så småningom kommer vi till det ställe där allt började. Blockhouse 26 är byggnaden där man ledde uppskjutningen för Redstone-, Jupiter- och Juno-programmen, på 1950-talet.

Huset står cirka 120 meter från uppskjutningsplatsen. För att öka säkerheten är taket 1,5 meter tjockt, det finns två pansardörrar och glasrutorna består av tiotals lager glas för att klara en eventuell explosion eller raketer som landar fel.

Senare har man avstått från glasrutor och flyttat längre bort, när tekniken gjort det möjligt att ändå avfyra och övervaka uppskjutningen, förklarar Hilliard.

Apornas tidevarv

Härifrån ledde man också uppskjutningen av de amerikanska ”monkeynauts”, chimpanserna Gordo, Able och Miss Baker som gjorde en tur upp i rymden innan man vågade sända upp människor.

Numera är byggnaden ett museum, Air Force Space & Missile museum. Och alla minnena finns kvar.

Maskineriet ser blänkande ut, men dåtidens datamaskiner imponerar inte med sin kapacitet, trots att de är stora.

Åskådarna får försöka föreställa sig den entusiasm och passion som den tidens rymdingenjörer kände. Det amerikanska försvarets robottester gav en känsla av säkerhet i det kalla krigets tidevarv.

Och den yttersta frågan som lär motivera många rymdentusiaster: Är vi ensamma här eller finns det någon annan därute, filosoferar vår guide, som annars ger intrycket av att ha båda fötterna på jorden.

”They are beautiful...”

Det här är en samling föremål från rymdhistoriens barndom som är iståndsatta och väl underhållna. Därför ser mycket ut att vara i ursprungligt skick.

- De ser ut som om de kom direkt från fabriken, säger John Hilliard om de 26 raketerna som står i hangar C. Hilliard kan varenda en. Han talar om dem som "beautiful".

Några av dem är väldigt små, så knappt en chimpans har rymts in. Där står också de stora ballistiska missilerna, och till exempel kärnvapenmissilerna har ju faktiskt aldrig använts.

Lärande misstag

Allt finns förstås inte på museet. Raketer som har exploderat, brunnit upp eller tagits av orkaner. Men man lär sig mycket av misstagen, säger John Hilliard.

Så värst mycket har ändå inte blivit annorlunda sedan rymdprogrammen började. En del saker har blivit större, andra har blivit mindre, och bränslet är bara lite annorlunda.

- Grundprincipen är den samma som förr, med uppskjutning i flera steg, men bättre elektronik. Och man lär sig något nytt varje gång, säger John Hilliard. Det är bättre att göra misstagen tidigt, på marken hellre än i luften.

Politikerna vill också vidare

Historien gör sig ständigt påmind på Cape Canaveral, i synnerhet i år när man firar 50-årsjubileum för landningen på månen med Apollo 11. Nu pratar också politikerna både historia och framtid.

Det är nya tider i rymdvärlden, men kapplöpningen till månen gör sig fortfarande påmind. Nyligen samlades ett utskott i den amerikanska senaten för en utfrågning om rymdprogrammen.

Republikanen Ted Cruz som ledde ordet, ville börja med Sputnik som inledde kapprustningen. Han påminde om det som skedde den 4 oktober 1957, med den första satelliten i rymden .

- Sovjetunionen lyckades skjuta upp det första mänskobyggda föremålet, den lilla Sputnik-satelliten, knappt större än en strandboll.

Den körde runt jorden i 96 dagar och sände en beepsignal. Det var ett avgörande ögonblick i USA:s rymdhistoria, säger Ted Cruz.

Kampen om framtiden

- Det var också Sputnik som startade kapplöpningen i rymden. Efter det sändes mänskor till månen och självkörande fordon till andra planeter. Det ändrade mänsklighetens historia, säger Cruz.

Nu finner vi oss djupt engagerade i en diskussion om fortsättningen i rymden, säger Ted Cruz. Det passar bra när det har gått hela 50 år sedan Apollo förde med sig människor till månen. De följande 50 åren kan bli ännu viktigare i rymden.

Den kommersiella rymdsektorn växer kraftigt, astronauterna återvänder till månen.

Det planeras också en militär styrka i rymden. Den behövs för att försvara det amerikanska herraväldet när inte bara USA och Ryssland är intresserade av rymdäventyr, utan också Kina, Indien, Israel.

Enorma förmögenheter väntar?

Det räcker inte längre att få vandra på månen eller göra nya vetenskapliga upptäckter, nu ska rymden exploateras. Den har blivit en integrerad del av vår vardag - och vår ekonomi.

De värdefulla mineralerna finns inte bara på jorden utan också i rymden – det är inte otänkbart att man kan göra enorma förmögenheter.

Det finns redan miljonärer och miljardärer, nästa steg är kanske triljonärer och de har nog investerat i rymden, tror Ted Cruz.

För dem som jobbar på Cape Canaveral är rymden ett vardagligare äventyr. Fänrik Paige Mehringer har sett flera dussin uppskjutningar.

Yrkesstolthet - och spänning

Det är en fråga om yrkesstolthet, eftersom Paige Mehringer jobbar på Cape Canaveral. Det gäller att göra allt som kan göras för att varje uppskjutning ska lyckas och bli så säker som möjligt, både för dem som jobbar och dem som bor i omgivningen, säger hon.

Men det är fortfarande spännande, säger Paige Mehringer.

- Herregud, du tror det kanske inte, men den känslan blir aldrig gammal. Trots att man måste vänta flera timmar, och det är mitt i natten och ibland blir det inget.

- Rymden är så stor och okänd, och vi sänder iväg så stora och dyra föremål för att utforska den. Att göra så mirakulösa ting, hur skulle det kunna vara annat än spännande? säger Paige Mehringer.