Venedig: Stor och dyr konstbiennal lockar finsmakare och väcker tankar om jordens undergång

Konstbiennalen i Venedig bjuder på ett utmattande stort urval av den internationella konstens hetaste namn och trender. I år träder många unga kvinnor fram. Den prisbelönta litauiska performancen, med solbadare och sång på en sandstrand inomhus, ger kalla kårar med en apokalyptisk stämning.

Beläget avsides från Venedigs mest intensiva turistströmmar, i grönområdet Giardini med en särskild paviljongarkitektur och det tidigare skeppsvarvet och militära området Arsenale, ligger biennalen som är en av världens mest ansedda konstscener.

Den ordnas vartannat år. I år deltar kring 90 länder med en egen paviljong och till biennalen hör också två stora kuraterade utställningar.

I det lummiga Giardini och vid pirerna vid Arsenale, samt vid de åtskilliga paviljongerna utspridda i Venedig, strosar konstentusiaster runt tills benen och ögonen blir trötta av impulser. Dags för en macchiato eller spritz på en av biennalens uteserveringar.

Till besökarna hör också konststuderande, ungdomar och skolklasser. Stämningen är avslappnad och biennalen ger alltid respit från trängseln kring Markusplatsen.

Kurator för årets biennal är Ralph Rugoff, som basar för Hayward gallery i London. Biennalens tema, May You Live In Interesting Times, är ett falskt kinesiskt idiom som i det här sammanhanget kan tolkas hänvisa till en kaotisk samtid med falska nyheter och murar.

Med närmare hundra inbjudna konstnärer vill Rugoff "betona konstens förmåga att ge komplexa svar".

Unga kvinnor tar plats

Det heta i år är att många unga kvinnliga konstnärer med varierande kulturell bakgrund tar plats.

Till dem hör bildkonstnären Njideka Akunyili Crosby (f. 1983) som bygger upp delar av sina verk med kollage utgående från sina personliga fotoarkiv. Hon är bosatt i Los Angeles och tar upp frågor om diasporiska erfarenheter.

Frida Orupabo (f. 1986) bor i sin tur Oslo och gör konst som liknar pappersdockor och som handlar om ras, kön och identitet.

Andra urskiljbara trender är det figurativa måleriet som visas särskilt i de kuraterade utställningarna och videokonst som projiceras lite överallt. Många konstnärer, som franska Laure Prouvost (f. 1978) och irländaren Cathy Wilkes (f. 1966), arbetar med åtskilliga medium och tekniker och de har fyllt Frankrikes respektive Storbritanniens paviljonger med lite av allt: Prouvost med allt från video och audio till textila verk och skulptur, Wilkes med målningar, föremål och textilkonst.

Förlegat nationellt upplägg?

Vilka länder som deltar i biennalen varierar. Till nykomlingarna hör Ghana, Madagaskar, Pakistan och Malaysia, medan till exempel Algeriet drog sig ur i sista stund.

Finland har en egen paviljong och deltar också i den nordiska paviljongen med Sverige och Norge.

I den finländska paviljongen, en sympatisk liten träkoja av Alvar Aalto, visas en serie kortfilmer om civil olydnad av det multidisciplinära kollektivet Miracle Workers, samt en installation av den samiska konstnären Outi Pieski.

Pieski kritiserar nationella gränser och hur samerna har behandlats när det gäller deras självbestämmanderätt. Samtidigt kan hennes verk tolkas som kritik mot att biennalen fortfarande utgår från nationella paviljonger som länder förväntas fylla med "egna" konstnärer.

Upplägget kan kännas förlegat för vilken besökare som helst. Faktum är också att många konstnärer bor och arbetar utanför sitt ursprungsland.

Spårar också ur

För att orka se ens en bråkdel av biennalen lönar det sig att läsa på vad konstkännare tycker till om det som visas.

Det gäller kanske särskilt den kuraterade delen i Arsenale. I den senare delen av den avlånga hallen är verken tätt inpå varandra i den grad att det utmynnar i en enda stor kakofoni. Mycket av konsten känns, och är bokstavligen, högljudd och sannolikt har den kostat skjortan att tillverka och frakta hit. Ofta är budskapet politiskt och tungt.

Till dem hör Sun Yuans och Peng Yous robotar: den ena försöker hålla en blodliknande vätska i styr med en stor slickepott och den andra är en piska som börjar sprattla aggressivt i luften med jämna mellanrum.

Till samma kategori hör den schweitzisk-isländska Christoph Büchels Barca Nostra som är skrovet av ett fartyg som sjönk i Medelhavet med flera hundra flyktingar ombord.

Det står på en av pirerna utanför Arsenale mitt emot en utomhusservering.

Biennaliserad konst

Biennalen som form för att visa konst är en trend som hållit i sig de senaste decennierna. Anrika Venedigbiennalen anses fortfarande prestigefylld, trots att den har kritiserats för sin kommersiella karaktär.

Biennaler och triennaler (utställningar med tre års mellanrum) dyker upp titt som tätt och det finns flera hundra av dem idag, bland annat i Lubumbashi i Demokratiska republiken Kongo och Kaunas i Litauen.

Helsingfors ordnar sin första biennal sommaren 2020 och till stor del är det ett initiativ av Helsingfors stad att locka till sig turister. Biennalen ska bestå av bland annat utomhusverk på Skanslandet.

Konstteoretiker talar om en så kallad biennalisering av konsten och frågar bland annat hur mycket de allt fler biennalerna likriktar konsten? Hur hänger biennalerna ihop med den globala konstmarknaden? Och hur ser biennalen ut ur en postkolonialistisk synvinkel?

Charmen i biennalen, åtminstone den i Venedig, är stämningen, dess läge med mycket utomhusutrymme och naturligtvis all den konst som visas. Det är betydligt mer avspänt och mångsidigt än ett museumbesök.

För dyrt för performancekonstnärer

Venedigbiennalen är dyr i bemärkelsen att den både kostar att förverkliga och konsten är värdefull. I en av Venedigs trånga gränder visas Akunyili Crosbys arbeten på ett litet galleri. Enligt galleristen säljs hennes verk på andrahandsmarknaden för ett par miljoner amerikanska dollar.

Men själva inträdesbiljetten är inte särskilt dyr med tanke på hur mycket man för för sin slant.

Också för performancekonsten pågår ett uppsving, men i år visas den i första hand till professionella inom konsten, som museichefer, gallerister och samlare som samlas i Venedig under öppningsveckan. Under invignings- och avslutningsveckan visas nämligen upp till 15 verk - men endast ett verk, det litauiska verket som belönades med biennalens pris, visas under hela biennalen från maj till november.

Att förverkliga en performance betyder stora utgifter för inkvartering och löner, och i en stad som Venedig är boendet dyrt, särskilt för en stor grupp. Turismen har trissat upp priserna på allt och det har också ortsborna fått känna av.

Apokalyptisk pärla

Lyckligtvis är den litauiska performativa operan förtjänt allt beröm den har fått. Det är samarbete mellan tre kvinnor, filmregissören Rugilė Barzdžiukaitė, poeten Vaiva Grainytė och tonsättaren Lina Lapelytė och det hela utspelar sig på en sandstrand inomhus.

Paviljongen är belägen ett stenkast från Arsenale i en fastighet som tillhör militären.

Publiken följer med operan uppifrån en läktare. Det man ser när man kikar ner är en sandstrand som vilken som helst, med barn som leker och vuxna som solar sig, och så sjunger de.

Föreställningen visas endast på lördagar, och jag ser därför endast scenografin, och musiken hör jag spelas från skiva.

Det känns som om människorna från en strand plötsligt tvingats fly och lämna allt efter sig. Precis innan har någon glad semesterfirare ätit färska ärter, och någon annan läst den senaste Financial Times. Någons Alfabetspel har blivit på hälft...

Musiken är djupt melankolisk. Visst går det kalla kårar längs ryggraden, men ska det föreställa jordens undergång är det åtminstone vackert.