NHL-kolumnen: St. Louis vann sin första match någonsin i Stanley Cup-finalerna – har tunga Blues lyckats få disciplinerade Bruins i gungning?

St. Louis hade förlorat alla sina tretton tidigare matcher i Stanley Cup-finalerna när det äntligen blev fjortonde gången gillt. Match nummer två i Boston blev trots att det krävdes förlängning ett tungt bevis på att Blues kan tvinga Bruins till en desperat försvarskamp.

Boston hade inte förlorat sedan match nummer tre mot Columbus. Efter tre raka segrar över Blue Jackets, en 4–0-serie mot Carolina och den inledande segern i finalserien verkade Bruins omöjligt att stoppa.

Den första finalmatchen avgjorde Boston på samma giftiga och kyliga sätt som hemmafansen fått njuta av hela våren. När pucken är nära målet så är Bruins snabbare på puckarna, det må sen vara i vilken ända som helst av rinken.

Rensar om det gäller i egen zon – och avslutar kliniskt när spelet rullar kring motståndarmålet.

Det fanns ändå sekvenser i matchen när St. Louis åt upp Bruins styrkor och fick sitt spelflöde med attackvågor initierade av backarna att rulla in mot Tuukka Rask.

I den första finalen var de på tok för få men i match nummer två, från och med andra perioden, blev den mycket omtalade tunga Blues-hockeyn svårhanterbar för Bruins.

Efter att åren 1968, 1969 och 1970 förlorat tolv finalmatcher i sträck – och ännu en drabbning 49 år senare – kunde St. Louis Blues äntligen vinna sin första Stanley Cup-finalmatch.

Och trots att det behövdes förlängning och Boston kunde ha vunnit, så var det en seger som kan ha satt tonen för finalserien härifrån framåt.

Slutspelskaravanen flyttar till St. Louis med Blues i förarsätet

Första gången sedan matcherna två och tre i serien mot Columbus såg Boston ut som det sämre laget på isen när St. Louis tog över i den andra perioden. Plötsligt var det Blues som lyckades bryta Bostons transitionsspel i den neutrala zonen och vände med bredd och tyngd mot Rasks mål.

Och när Blues en gång etablerade sitt spel i anfallszonen, så såg det precis ut som en sida ur coachen Craig Berubes spelbok.

Pucken transporterades in på ”näst yttersta filen”, ett par meter från sargen och anfallen trummade på rakt mot mål, eller via hörnen till blå linjen varifrån backarna skickade puckar fram till mål – för anfallarna att styra eller slänga in i tvättmaskinen på nytt.

Anfallen blev ofta långa och tröttsamma för Bruins försvarande spelare. Att det ändå krävdes förlängning innan Carl Gunnarsons kanon avgjorde matchen berodde till stor del på Tuukka Rask. Han stoppade 34 skott.

St. Louis lyckades ta över spelet och tvinga Bruins att spela enligt Blues manuskript. I Bruins hemmahall. Det gnagde garanterat på Boston-spelarnas självkänsla och gav åtminstone temporärt ett litet psykiskt övertag till Blues när matchserien nu flyttar till Missouri.

Skall Bruins disciplin ta över?

Har personligen hela vintern och våren varit av den åsikten att hockeyn i östra konferensen håller högre klass än i väst. Mera disciplin, tajtare och mer inarbetade spelsystem, bättre coacher – och fler bra spelare.

Boston har i slutspelet visat sig vara bäst av alla bra lag i öst. Det otroligt tajta och disciplinerade samspelet, speciellt framför båda målen, har bara blivit bättre och bättre.

Därför var det en riktigt ordentlig överraskning att se hur Blues-spelarna i den andra finalmatchen plockade upp ”de lösa puckarna”, var rätt placerade nästan hela tiden och bättre på det som Bruins varit så bra på – att vända spelet.

En match är ändå bara en match och St. Louis har faktiskt hela våren haft svårt att spela lika bra hemma som på bortais.

Om Bruins direkt från start i match nummer tre hittar tillbaka till sina styrkor, så kan hemmafavören vara uppäten direkt.

De främsta tecknen att hålla utkik efter: Bruins-spelarna börjar ta hand om puckarna framför målen. Den första tremeterspassen efter vunnen puck når fram till en accelererande spelare med många meter av fri is framför sig. Femman rör sig intensivt åt båda hållen som en tajt enhet.

Eller kan Blues utnyttja sin tyngd?

Bästa vapnet mot Bostons sätt att spela är att rubba spelarna. Har själv tidigare hävdat att Bruins är totalt immunt mot försök till fysiskt övertag. Efter finalmatch två är jag beredd att ge lite efter på den synpunkten.

Inte så att laget som i snart 100 år levererat tuff och fysisk hockey skulle gå att köra över, men Blues kan göra det svårt för dagens Bruins. Blues-truppens medelvikt är dryga 93 kg och medellängd lite över 186 cm. Fördelen gentemot Bruins är 4 kg och 2 cm.

Och då ska man komma ihåg att Zdeno Chara sticker ut (205 cm / 113 kg) och får Boston att se statistiskt större ut än vad verkligheten är. Blues däremot har laget ganska fullt av stora grabbar som gillar att tackla.

I första finalen gick tacklingarna nästan jämnt ut: 33–32 i St. Louis favör. Två kvällar senare tog Blues ut allt av sin fysiska styrka. 50 tacklingar mot 31 för Boston. Med andra ord så var Bruins på intet sätt ett lag som undvek tacklingsspel, men Blues bara körde på allt som rörde sig.

Det fungerade. Dessutom blev Boston av med sin tredje puckförande back, Matt Grzelcyk, som resultat av en regelvidrig tackling i ryggen levererad av Oscar Sundqvist.

Boston måste hitta ett sätt att handskas med St. Louis fysiska utmaning – annars kommer de återstående matcherna med stor sannolikhet att se ut som den andra finalen

Var är Marchand – Bergeron – Pastrnak?

Något annat som Boston Bruins behöver är lagets första kedja. Har någon sett trion som borde vara bäst i hockeyvärlden? Ett mål i tom bur av Brad Marchand i den första finalen är allt vad superlinan har att visa upp efter två finaler på hemmais.

Alla tre noterades för -1 i den andra finalen. Också i match nummer ett hade Marchand och Bergeron -1, medan Pastrnak skrann av isen med -2 i baken. Patrice Bergeron förlorade dessutom nästan två tredjedelar av sina tekningar. Fem vunna av 13 är direkt uselt av lagets förstecenter.

Hittills är det Bruins tredje och framförallt fjärde lina som levererat. Inget illa om Charlie Coyle, Marcus Johansson, Sean Kuraly och Joakim Nordström, men om Bruins tänker lyfta bucklan så måste paradtrion leva upp till förväntningarna.

I alla tidigare matchserier har de så småningom tagit en avgörande roll – natten mot lördag börjar det vara dags.

Tarasenko hittar rätt

Blues däremot får mycket ut av sina två verkliga forwardsstjärnor. Ryan O’Reillys främsta uppgift är att hålla spelet borta från den egna försvarszonen och vinna alla typer av dueller. Det har lyckats berömvärt.

Inga mål ännu i finalserien, men tekningsprocenten är över 50 i båda finalerna och i segermatchen vann han 11 av 17 tekningar. Och såklart passade O’Reilly till Gunnarsons sudden death-mål. Blues bästa center är tillsvidare precis så svår att tas med som alla St. Louis-fans har önskat.

Lagets största potential som målskytt har Vladimir Tarasenko. Länge var det Jaden Schwarz som höll i taktpinnen gällande målskyttet i slutspelet, men nu är Tarasenko på gång. Mål i båda finalerna, nätrassel fyra matcher i sträck och poäng i de åtta senaste matcherna.

Att lyckas förpassa pucken bakom Tuukka Rask två matcher i följd minskar garanterat inte på känslan att ha flyt. Och när en målskytt av Tarasenkos kaliber är het, så är han oerhört svår att stänga ner.
Fördel St. Louis vad gäller ”stjärnavdelningen”.

Tuukka Rasks tunga börda

När det gäller avdelningen för målvakter, så har Boston i alla fall fördelen. Tuukka Rask har inte släppt ett enda mål hittills som på något sätt kan betecknas som en miss. Alla fem skott som gått bakom honom har varit sådana som en keeper kan stoppa bara med tur.

Jordan Binnington har däremot tillåtit lättgjorda mål i båda matcherna. Den 25-årige nykomlingen måste ändå berömmas för att han inte låtit det bekomma sig. Efter sina missar spelade han resten av matcherna på toppnivå.

Rask kommer förr eller senare sannolikt att släppa förbi sig en puck som han kunde ha stoppat. Och om det är ett matchavgörande mål, så kommer olyckskorparna att krypa fram igen från sina gömställen och börja sitt kraxande: ”Tuukka looks shaky”, ”Is Tuukka melting down?”

Sådan är finländarens roll i Boston. Varje misstag ses som ett bevis på att han är överskattad och på väg att göra bort sig. Långa sviter av fantastiska prestationer hamnar i skymundan snabbare än du kan säga ”Rask”. Och plötsligt blir det backarnas förtjänst att han har bra statistik.

Det enda sättet för Tuukka Rask att en gång för alla täppa truten på skräpsnackarna är att vara vinnande målvakt i fyra Stanley Cup-finalmatcher. Då får han en staty.

Och ännu lite fakta: i 77,2 procent av Stanley Cup-finalerna har laget som vinner första matchen också vunnit den sista sedan bäst-av-sju blev standard våren 1939. Det vill säga 61 av 79 gånger. Ett av undantagen är ändå färskt: Washington förlorade första matchen i fjol. Ett annat undantag var 2011 när Boston Bruins blev mästare efter en inledande förlust mot Vancouver Canucks.

Källor: nhl.com, hockey-reference.com, espn.co, eliteprospects.com