Haneen Jameel: Tänk att det finns kvinnor i Finland som slår sina män

Jag är född i ett patriarkalt samhälle i Mellanöstern där man förtrycker kvinnor. Varför skulle man ens tala om männens rättigheter i ett samfund där männen står över allt och alla och alltid får som de vill, frågar sig Haneen Jameel i denna kolumn där hon bekantar sig med en mansförening som jobbar för männens rättigheter.

Till min kurs i det finska språket hörde en praktik på sex veckor på en plats där man är tvungen att använda sig av sina språkliga kunskaper.

Jag är väldigt intresserad av att forska i icke-statliga organisationer. Kvinnors och barns rättigheter har alltid legat mig varmt om hjärtat, men när jag och min lärare började leta efter en lämplig praktikplats åt mig hittade vi också en förening för mansfrågor.

Jag var tvungen att fråga om det var ett skämt, men min lärare intygade att det var en riktig finländsk förening. Hon hittade en webbplats åt mig och ju mer jag läste desto nyfiknare blev jag.

Jag skickade e-post till mansföreningen och frågade om det skulle vara möjligt för mig att göra min praktik hos dem. Det kan förefalla som en befängd tanke, men min nyfikenhet gick helt enkelt inte att stilla.

Jag fick svar på mindre än en halvtimme – dessvärre nekande med hänvisning till att föreningen inte hade någon arbetsplats för en praktikant.

Jag beklagade mig för min lärare som log ett slugt leende och omedelbart bums slog en signal till föreningen. Hon förklarade att hennes elev ville göra en intervju och det gick man med på.

Jag visste knappt någonting om föreningens verksamhet. Jag letade efter information på webben, men jag fick ingen ordentlig helhetsbild och min nyfikenhet bara ökade.

Behöver man försvara männens rättigheter?

Jag hade uppfattat att föreningen försvarar männens rättigheter på samma sätt som kvinnoorganisationerna försvarar kvinnors rättigheter.

Ur min irakiska synvinkel kändes detta väldigt märkligt.

Jag är ju född i ett patriarkalt samhälle i Mellanöstern där man förtrycker kvinnor och där många olika organisatoiner och föreningar kämpar dygnet runt för att kvinnorna ska kunna få ens någon form av rättigheter – ett arbete som ofta görs helt och hållet i onödan.

Varför skulle man ens tala om männens rättigheter i ett samfund där männen står över allt och alla och alltid får som de vill. Där behöver männen inte någon som bevakar deras intressen. Redan som små fick vi lära oss att en man är en man, och så är det med den saken.

En man får inte under några omständigheter brista ut i gråt. Han måste klara av livets alla motgångar utan att bryta ihop. En man gör grovjobbet utan att knota, han klagar inte!

En man behöver inte en förening som hjälper honom, eftersom han kan ta hand om sina egna problem – till skillnad från oss kvinnor som lider av såväl samhälleligt som psykiskt förtryck.

Detta har jag lärt mig i vårt konservativa samhälle där männen har all makt.

Djävulen tar plats i ett rum där man och kvinna vistas ensamma

Jag gav mig iväg för att intervjua mansföreningens ordförande. Vi hade stämt träff till kl. 11. Jag kom i förtid och var lite nervös, kanske rentav lite rädd.

Jag var inte riktigt bekväm med att vara den enda kvinnan på plats. Det kändes som om jag stigit rakt in i vargens lya och att jag skulle vara tvungen att försvara mig mot rovdjurens attacker.

Jag var spänd eftersom man alltid varnat både mig och andra flickor för att om man blir ensam med en man i ett stängt rum kommer djävulen att ta plats i sällskapet och det kommer att ske något hemskt. Föreställ er alltså hur det kändes för mig att stiga in på ett kontor där det fanns många män.

Någon kan ju undra hur det kom sig att jag beslutade mig för att gå om jag nu en gång var så rädd.

Rädslan var inte allenarådande, den spökade där i bakhuvudet någonstans även om mitt huvud var fullt av motstridiga tankar.

Jag bestämde mig för att om jag ska leva och i bo i detta mitt nya hemland så måste jag göra upp med alla mörka skrymslen och vrån och förstöra alla dammiga funderingar som hör hemma i min förra livsmiljö.

Dessutom litar jag på Finlands lag och på att finländska män också är rädda för juridiska följder ifall de skulle göra något fel. Jag visste också att jag var på väg till ett högst anständigt ställe där det finns upplysta och civiliserade människor.

Jag mottogs med stor vänlighet. Jag blev bjuden på kaffe och ombads vänta en stund eftersom ordföranden var upptagen. Personerna på kontoret var synnerligen trevliga. Inte en enda gick förbi mig utan att hälsa. Det förvånade mig storligen eftersom finländare inte nödvändigtvis hälsar på andra än sina arbetskamrater eller nära vänner. Allt började med andra ord bra.

Mångsidigt program för män i behov av stöd

Till slut fick jag också svar på alla mina frågor, och än en gång lärde jag mig en hel del om det finländska samhället. Jag upphör inte att förvånas över alla intressanta och överraskande saker som jag lär mig om detta land.

Ordföranden för mansföreningen berättade om föreningens historia. Det fanns en social beställning som hade grott under svåra tider med arbetslöshet och olika slags kriser som följde på detta.

Föreningen ville bidra till att stödja solidaritet mellan män och erbjuda dem ett eget rum. Till en början var alla som arbetade inom föreningen män, lika väl som frivilligarbetarna och kunderna, men efterhand har det också kommit med en del kvinnliga frivilliga i verksamheten.

Föreningen ordnar olika former av program - man har bl.a. en stödgrupp för pappor och faderskapshandledning före och efter barnets födelse.

Man erbjuder också parterapi för par i svåra situationer samt olika former av progam för frånskilda män som vill ha hjälp med att klara sig ur krisen och att återvända till ett socialt liv.

Föreningen erbjuder också program för invandrare och andra män som vill ha andligt stöd eller vänner. Man samlar alltså män till träffar för att lära känna varandra och bli vänner – utan att se till nationalitet.

På samma sätt som många invandrare lider av ensamhet, lider många finländare också av ensamhet.

Föreningen erbjuder också olika former av hobbyverksamhet, såsom fotboll och volleyboll och annan form av idrott. Dessutom hjälper man män att hitta studieplatser på universitetet.

Därutöver har föreningen specialprogram för män som råkat ut för familjevåld.

Det var en stor överraskning för mig att det finns kvinnor som slår sina män. Jag förvånades över att en man faktiskt kan bli offer för familjevåld. Tanken var helt ny för mig, eftersom det enbart är kvinnor som blir utsatta för familjevåld i Irak.

Även om jag tycker att det låter märkligt tvivlar jag inte på föreningens uppgifter eftersom de har statistik från olika myndigheter som visar på fakta. Tänka sig, jag är mycket förvånad.

Text: Haneen Jameel