Nu görs en film om Helene Schjerfbeck där kärleken fyller hela duken

I den kommande filmen om Helene Schjerfbeck (1862–1946) får en av våra största bildkonstnärer den här gången bli en kvinna med passion för även annat än målande.

Det var Rakel Liehus roman Helene som inspirerade Antti J. Jokinen till en film om Helene Schjerfbeck.

Helene är en poetiskt tecknad livsbåge, där en åldrande Helene riktar sina ord till döda och levande anförvanter och fiender.

Romanen, som vann Runebergspriset 2004, hjälpte Jokinen att upptäcka kvinnan bakom myten om den tillbakadragna, människoskygga eremiten.

Den uppfattningen var någonting som konsthandlaren Gösta Stenman odlat, misstänker Jokinen.

I själva verket har alla mina filmer handlat om kärlek. Men den här gången ville jag skildra en renare kärlek

Antti J. Jokinen

Antti J. Jokinens tidigare filmer är bland annat Puhdistus, som baserar sig på Sofi Oksanens roman, och Kätilö av Katja Kettu. Båda filmerna skildrar kvinnor i krig och våldsamma omständigheter. Men den här gången ville Jokinen skildra kärlek.

- I själva verket har alla mina filmer handlat om kärlek. Men den här gången ville jag skildra en renare kärlek. Det är Helene Schjerfbecks kärlek till målandet och hennes missförstådda kärlek till Einar Reuter, säger Jokinen.

- Romanen öppnade verkligen mina ögon för Schjerfbeck som människa. Ur hennes brev framkommer att hon var mycket verbalt begåvad.

- Hennes svenska är väldigt varierad och vacker och hon betraktar livet ur intressanta synvinklar. Plus att hon var mycket direkt och rak. Hon skrev ju till människor som hon kände och litade på.

Igen en finlandssvensk på finska

När det blev klart att filmen om Helene Schjerfbeck skulle göras på finska möttes beslutet av protester och bojkottuppmaningar.

Schjerfbeck talade nämligen både svenska, franska och engelska, men en mycket knagglig finska.

- Nå, det är ett historiskt faktum och i slutet berättas det förstås, svarar Jokinen på den fråga han visste skulle komma.

- Jag skulle gärna ge ett bättre svar, men det här är en lösning som dikteras av kommersiella skäl. Utan de framgångar som Puhdistus och Kätilö fick skulle jag inte har fått finansiering för den här filmen.

Meningen är att göra en stor och betydande film som utspelar sig i början av 1900-talet.

Eftersom Liehus bok är på finska övervägde Jokinen inte ens att göra filmen på svenska - och han säger att han inte heller skulle ha fått finansiering för en sådan.

Men hade det varit möjligt att få ihop pengar så hade det övervägts på allvar, betonar han.

- Den här gången gick det så här. Men vi hoppas att den här filmen kan föra fram svenskan i Finland i och med att den ju handlar om en betydande finlandssvensk. Vi är alla humanister här och vi har inget emot svenska, säger Jokinen.

Aldrig får jag fullt ut njuta av det Ni skrivit, jag står utanför mitt lands språk. Har ej minne mer att lära det, det är så sorgligt

Brev till Einar Reuter 31.5.1918 ÅAB

I själva verket är det mycket svårare att få finansiering för en film på finlandssvenska än om filmen hade gjorts på "sverigesvenska", menar Antti J. Jokinen.

- Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade det varit en annan sak. Många av Schjerfbecks tavlor finns i Sverige. Jan Troell hade planer för en film, men av det projektet blev det ingenting, tyvärr.

Att övervinna sin rädsla för fel

För Laura Birn har den här filmen inneburit många timmar framför staffliet. Hon säger att hon varken målat eller tecknat sedan lågstadiet.

Hennes lärare, konstnären Anna Retulainen, sade att det viktiga är att inte vara rädd för misstag, för det finns inga fel. Och att målande med oljefärger innebär att man målar, gnider bort färg och målar på nytt.

- Jag tror att jag på ett omedvetet sätt har blandat ihop Helene Schjerfbecks tavla Konvalescenten med Helene själv, säger Birn.

- Den tavlan är ju bekant alltsedan barndomen och jag har haft en bild av henne som skör och oskyldig, någon som behöver skyddas.

Den bilden har nu definitivt ändrats när Birn bekantat sig närmare med Schjerfbecks produktion, läst hennes brev samt böcker om henne.

Ett starkt behov av att uttrycka sig

Laura Birns uppfattning är att Helene Schjerfbeck kanske utvecklade sin fantasi eftersom hon som liten var tvungen att roa sig själv när hon långa tider var sängliggande.

När Schjerfbeck vid fyra års ålder föll ned för en trappa och fick en allvarlig höftskada, kunde familjen inte bekosta läkarvård och man lät skadan självläka.

Följden blev att Schjerfbeck resten av livet i perioder plågades av smärtor och fick en haltande gång - något som kanske bidrog till hennes tillbakadragenhet.

Filmen koncentrerar sig på tiden runt 1915 när Helene bodde i Hyvinge tillsammans med sin mamma.

Det är då hon möter Einar Reuter, som också är intresserad av konst och vill börja måla. Han blir hennes anförtrodda och, som filmen antyder, även älskade.

Konsthandlaren Gösta Stenman hade två år tidigare upptäckt den av de helsingforsiska konstkretsarna bortglömda Schjerfbeck där hon bor med sin mamma i Hyvinge.

Hon anklagades för att måla alltför franskinspirerat och inte i nationalromantisk anda, som det förväntades vid förra sekelskiftet. Finska Konstföreningen ignorerade henne mer eller mindre under åren 1890-1916.

Stenman köpte Schjerfbecks målningar som han sålde i sin konsthandel i Helsingfors, och snart kom de överens om ett kontrakt där han betalade henne lön.

Den 12 september 1917 öppnade Stenman hennes första separatutställning i sitt Helsingforsgalleri. Det blev en slags come-back för Schjerfbeck.

Stenman insåg värdet av hennes tavlor – en riktig konstskatt. Så livet började arta sig för Helene, men kärleken fattades.

Det är vad filmen Helene handlar om, i röken från ångloken på Hyvinge station nådens år 1915. Filmen kommer till biograferna under år 2020.