”Han boxades för alla som aldrig fått en chans” - Rocky Balboa handlar om mycket mer än bara film

Det finns hur många ingångar som helst till Rockyvärlden. Via tematiken, bildspråket, Sylvester Stallone eller det mottagande filmerna fått genom tiderna.

Det roliga är att oberoende av vilken dörr man väljer att öppna så trillar det ut massor av intressanta trådar man kan spinna vidare på.

Men innan jag plockar upp några av dem vill jag gärna börja från början – med mitt eget första möte med Rocky.

Det var nämligen inte kärlek vid första ögonkastet.

Tvärtom.

Rocky IV och det kalla kriget

Jag skulle just fylla sexton när jag första gången såg boxning på bio. Året var 1986 och Rocky IV filmen som alla tonårskillar pratade om.

Kritikerna hade visserligen gjort sitt bästa för att slå ihjäl den, men jag var nyfiken på det där amerikanska propagandapaketet som enligt många mest såg ut som en utdragen musikvideo.

I must break you!

Det visade sig att filmen levde upp till alla tänkbara negativa omdömen och jag beslöt mig ganska snabbt för att a) livet är för kort för machodravel och b) boxningsfilmer är machodravel.

Men vad jag tyckte spelade inte så stor roll - i ekonomiskt hänseende skulle Rocky IV komma att bli en av världens mest framgångsrika sportfilmer.

Någonsin.

Rocky gör comeback

Efter tonåren gick tiden snabbt. År lades till år och medan jag tog mina första steg in i vuxenlivet fortsatte Stallone att prångla ut den ena machohjälten efter den andra.

Och vårvintern 2007 hände något oväntat.

Tjugo år efter mitt möte med Rocky IV gick jag i egenskap av filmkritiker på en pressvisning för att se boxarens comeback i Rocky Balboa. En film jag hade noll förväntningar på.

Äsch, låt oss vara ärliga – min entusiasm låg och frös någonstans långt under nollsträcket.

Dels hade jag under tio år som kritiker hunnit se en oändlig räcka halvdana Stallonefilmer, dels förknippade jag fortfarande Rocky med bilden av en inoljad Dolph Lundgren.

Men bara några minuter in i filmen känner jag motståndet tina bort och ge plats för en sällsam värme. Plötsligt talar Stallones Rocky till mig på ett språk jag förstår.

Guys like me - we live in the past

Machoattityden och lukten av testosteron har avtagit och kvar finns en ensam, trött och desillusionerad föredetting - malplacerad i sin samtid.

I det skedet insåg jag att jag måste gå tillbaka till början. Till den allra första Rockyfilmen från 1976.

Och sedan dess har inget varit sig likt. Sedan dess har jag insett att Rocky är en del av de fem decennier som format mig.

Det är inte utan att vi gått hand i hand genom livet.

Verbala slag under bältet

När jag väl bestämt mig för att göra ett radioprogram om min relation till Rocky bänkar jag mig i Filmarkivets bibliotek (KAVI) för att läsa det som under åren skrivits om honom i dagspressen.

Jag har kommit fram till att jag skall fokusera på den första filmen från 1976, den fjärde från 1985 och slutligen den åldrade Rocky som gör entré 2006.

Mest intresserad är jag av hur tonfallet skiljer sig mellan recensionerna av filmen som 1977 håvade in tio Oscarsnomineringar (bäst i Hollywood) och texterna om den som 1986 gjorde anspråk på nio Raspberrynomineringar (sämst i Hollywood).

Hur går man från bäst till sämst på nio år? Hur kunde Stallone gå från uppskattad till utskrattad?

Det som Esa Mäkijärvi i sin bok Rautainen 80-luku beskriver med orden: "Stallones karriärutveckling kan ses som en askungesaga eller som en tragedi. Man kan antingen avundas honom eller tycka synd om honom."

Mitt intresse för Stallones karriärhopp kommer ändå nästan av sig när enskilda ordval får mig att haja till.

Stallone kallas både ”grobian”och ”gorilla”, hans motståndare ”neger” eller ”nigger”. Och nu talar vi alltså inte 1950-tal utan åren mellan 1976 och 1987.

James Brown beskrivs som fläskig och Dolph Lundgren anses vara närmare tre meter lång.

Även i övrigt flyger giftpilar både hit och dit. Eller vad sägs om formuleringen: "Stallones två hjärnceller har jagat varandra och resultatet är Rocky IV".

Allt var tydligen inte enbart verbalt mys innan näthatet och de modererade kommentarsfälten dök upp på kartan.

Reagans Rocky

Vad vanligt folk säger och skriver är en sak, vad makthavare hävdar är en annan. Och via Stallone kan man dra en linje från USA:s sittande president till den president som på 1980-talet skapade rubriker.

Långt innan Donald Trump twittrade ihop rubrikstoff lyckades nämligen Ronald Reagan få en och annan att sätta kaffet i vrångstrupen.

Den före detta skådespelaren drog sig inte för att hänvisa till både Rocky och Rambo (Vietnamveteranen som Stallone introducerade 1982) i olika sammanhang.

Inför ett tal med anledning av ett kidnappningsdrama i Libanon berättar presidenten för teknikerna i rummet att han sett Rambo II föregående kväll och insett hur nästa kris skall lösas.

Mikrofonen är dessvärre redan öppen och citatet går som en löpeld genom pressen.

Samma mönster upprepas när presidenten inför ett tal från Camp David lägger ut texten om Rocky IV:s förträfflighet.

Han är mycket tagen av såväl Stallones muskelmassa som det lyckliga slutet som innebär att USA besegrar Sovjet.

Mest absurt är det kanske ändå när han inom ramen för ett offentligt anförande efterlyser en ”Ramboanda” för att få ordning på skattepolitiken.

Rocky knockar Taxi Driver

I likhet med många andra har jag i princip haft koll på att Rocky var en av vinnarna under Oscarsgalan 1977.

Det jag däremot aldrig tänkt på att kolla är vem som stod för motståndet.

Svaret är häpnadsväckande. 1977 är både Taxi Driver och All the Presidents Men nominerade – två klassiker som idag ofta nämns i samma mening som ”bäst genom tiderna”.

Det här är filmer som blivit stilbildande.

Mest intressant är ändå att samtliga tre filmer är uttalade samhällskommentarer – om än med helt olika tonfall och infallsvinkel.

Martin Scorseses Taxi Driver skildrar vad ett hårt samhälle kan driva en psykiskt sjuk människa till.

Alan J. Pakulas All the President´s Men lyfter fram den grävande journalistikens roll i samband med Watergateskandalen.

Och Rocky – han fungerar som den vanlige mannens identifikationsobjekt. En personifiering av den Amerikanska drömmen.

Även om Stallone i och med Rocky ganska långt lyckas förverkliga sina drömmar uteblir ändå den ultimata euforin; det blir ingen Oscar för hans rollprestation.

Efteråt har det spekulerats i att Stallone var så trovärdig att många akademiledamöter inte betraktade hans insats som en rolltolkning – de utgick ifrån att han bara var sig själv.

The Great White Hope

Genom Rockyjublet trängde ändå även en och annan kritisk röst. Bland annat sågs Stallones hjälte som ett uttryck för ”the great white hope” - det vill säga drömmen om en vit boxare som gör slut på det svarta motståndet.

Begreppet myntades i samband med att den svarte boxaren Jack Johnson dominerade scenen under 1910-talet.

Inte nog med att han knockade vita män, han vann deras kvinnors gunst också. 1913 dömdes han till ett tio månader långt fängelsestraff med anledning av sitt förhållande med en vit kvinna.

1967 skrev Howard Sackler en pjäs om Johnson och när den filmatiserades tre år senare lär Muhammad Ali ha varit djupt imponerad och sagt sig känna igen problematiken.

I en kolumn i Dagens Nyheter 1977 drar Gunder Andersson en båge från Rocky till både Johnson och Ali.

”Konsekvent, från filmens titel till nidporträttet av Muhammad Ali, uttrycker filmen ”Rocky” samma längtan efter ett ”vitt hopp” som kan sopa bort den ”skrävlande svartingen” från tungviktstronen som var ett stående tema i de rasistiska skriverierna när Jack Johnson höll tungviktstiteln på 1910-talet”.

I maj 2018 benådas Jack Johnson postumt av Donald Trump - på uppmaning av Sylvester Stallone.

Sly is a special guy

I det tv-tal Trump håller med anledning av benådningen beskriver han Stallone som en nära vän och berättar att han älskar både Rocky och Rambo.

"Jag vet fortfarande inte vilken av dem jag gillar mer", säger USA:s sittande president med ett leende och skakar därmed i symbolisk mening hand med Ronald Reagan.

En inte helt svartvit bild

Det finns många cirklar att följa i Rockyserien. En av dem är själva boxningen och vem som segrar när.

Först har vi den verkliga match som kom att fungera som Stallones inspirationskälla. Matchen som i mars 1975 gick mellan regerande världsmästaren Muhammad Ali och underdogen Chuck Wepner.

Fyrtiotvå år senare är det Apollos son som får chansen att krossa det vita motståndet. I Creed II avgår Adonis med segern på såväl det konkreta som på det moraliska planet.

Må så vara att det krävts en vit man för att lotsa honom rätt.

I samma veva gör Stallone upp med den förenklade världsbild han gav uttryck för i Rocky IV. Den som lät en sympatisk boxare från väst och en osympatisk boxare från öst göra upp om utgången i det kalla kriget.

När Rocky och Ivan Drago nu återser varandra har livet farit hårt fram med dem bägge och den kollektiva insikten är att alla sammandrabbningar lämnar ärr.

”Det är inte värt det!” ryter Rocky med eftertryck.

Efterspelet har bara börjat

Med nästan lika stora bokstäver som Rocky uttrycker sina åsikter har Sylvester Stallone på senare tid velat dra en skiljelinje mellan sina filmskapelser och det sätt på vilket de använts i politiska sammanhang.

”Jag är snudd på politisk ateist” säger han under filmfestivalen i Cannes 2019. På tal om det faktum att Reagan en gång i tiden utnämnde Rambo till något av en hedersrepublikan.

"Rambo var aldrig avsedd som ett politiskt ställningstagande - inte i något avseende. Det bara blev så."

Men oberoende av vad Stallone velat med sina hjältar är det uppenbart att de haft en betydelse. De har speglat sin samtid samtidigt som de bidragit till att forma framtiden.

Antagligen i betydligt högre grad än många av de filmer som ansetts vara både viktigare och bättre, men som setts av betydligt färre.

För i slutändan är det rollkaraktärer som Rocky som slår knockout på den breda publiken. Det är de som påverkar mest.

Det gäller att aldrig underskatta en underdog. Varken i boxningsringen eller i Hollywood.