Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hyllade tv-serien Chernobyl återuppväcker intresset för tidernas största kärnkraftsolycka

Från 2019
Uppdaterad 10.06.2019 12:00.
Stellan Skarsgård och Jared Harris i HBO-serien Chernobyl.
Bildtext Stellan Skarsgård som den högt uppsatta politikern Boris Shcherbina och Jared Harris som vetenskapsmannen Valery Legasov.
Bild: HBO

Den omtalade serien "Chernobyl" har väckt ett nytt intresse för olyckan, inte minst hos en yngre publik som inte har egna minnen från våren 1986.

Serien är verklighetstrogen och fångar både miljöerna och stämningara väl säger journalisten Susanna Sjöstedt som har starka minnen och erfarenheter från Tjernobyl. Natalia Storm behöver inte se tv-serien för att minnas olyckan - hon bär den med sig hela tiden.

Snabbfakta: Tjernobylolyckan 26 april 1986

Natalia började arbeta på kärnkraftverket Tjernobyl år 1981 då hon var 22 år gammal.

– Det var en riktigt häftig arbetsplats. Vi kände oss så stolta som fått jobb där. Det var inte lätt - det var bara de bästa studerande som fick jobb där. De flesta av mina skolkamrater åkte till Sibirien eller långt borta hemifrån.

Natalia Storm överlevde Tjernobyl - Spela upp på Arenan

Natalia trivdes också i Pripjat som hon beskriver som en vacker och prydlig stad.

– Alla var förälskade i vår stad. Det var otroligt fint ordnat och hög standard jämfört med resten av Sovjet. Man fick genast lägenhet, dagisplats, hög lön och 45 dagar semester. Det var fantastiskt!

Vännerna var på jobbet

Dagen innan explosionen hade Natalia stannat hemma från jobbet för att ta hand om sin treåriga dotter som fått feber. Natalia hade också nyligen börjat jobba på en ny avdelning, men tidigare arbetade hon nattskiftet på turbinavdelningen.

– Hela femte skiftet var på jobbet den natten - alla mina vänner. Om jag hade arbetat kvar med dem hade jag varit på jobbet då.

OLYCKAN MINUT FÖR MINUT

Under natten då explosionen inträffade låg Natalia vaken hemma i sin lägenhet.

– Jag kunde inte sova, jag väntade barn och var illamående. Klockan två gick jag ut på balkongen där det var väldigt, väldigt varmt. Det var inget åskväder eller regn, men det var joniserad luft precis som under ett åskväder. Det doftade annorlunda, det doftade ozon. Men jag fattade inte varför.

Sovjetunionen erkände olyckan först efter påtryckningar - Spela upp på Arenan

Levde i ovisshet i flera dagar

I flera dygn fortsatte ovissheten om vad som egentligen hade skett under natten. Till slut evakuerades invånarna i Pripjat. De blev ombedda att bara ta med sig pass samt lite mat och dricka till färden.

– Själva evakueringen var ingenting jämfört med tiden då vi väntade på att evakueras. Väntetiden var det värsta. Under evakueringen körde bussar till dörren av varje hus, vi gick på bussen och åkte därifrån.

– De lovade att vi skulle vara tillbaka efter tre dagar. Vi var ju lärda att tro på myndigheterna. Men när jag fick veta om olyckan förstod jag att vi inte kunde åka tillbaka.

I augusti återvände ändå Natalia med sin man till sitt hem för att hämta några ägodelar, främst gamla fotografier.

– Vi hade på oss gasmasker och skyddskläder. Allt var dammigt… Det var ingen idé att ta saker därifrån.

– Det värsta var att folk hade varit där och plockat saker. Då fanns det ännu inga begränsningar. Strax innan olyckan hade vi köpt fina dyra möbler - men allt var borta från lägenheten.

Tog länge innan omvärlden fick veta

Susanna Sjöstedt var 15 år gammal dagen då reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftverk exploderade. Det skulle ta tre dagar innan nyheten nådde henne och resten av Finland.

– Folk var skärrade och chockade och det var mycket tal om vad man inte fick äta. Man blev rädd för regnen.

Se Tv-nytt från den första maj 1986. - Spela upp på Arenan

Fyra år senare åker Susanna till Kiev för att studera. Det är en hoppfull stämning i landet, det är brytningstiden precis innan Sovjet ska falla. Samtidigt finns Tjernobyl som ett ständigt närvarande monster som man inte slipper.

– Så fort någon av mina vänner blev sjuka var man rädd att det hade med strålningen att göra.

Du som varit både i Sovjet och senare i Pripjat, hur upplevde du serien?

– Jag som varit där och kände till historien tänkte att jag inte behöver se den, att jag kan ju det här. Men jag började titta på första avsnittet och kunde inte sluta. Den är väldigt gripande och välgjord. Tidsskildringen känns autentisk, det var precis så där. KGB agenter i olika hörn, alla rökte konstant och det var propagandabudskap på var och varannan husvägg.

– Mest fascinerad blev jag över hur lite fiktion det behövs för att skapa spänning i en serie. Det här är ju till stora delar en sann, dokumentär historia.

Scen från miniserien "Chernobyl".
Bildtext Miniserien "Chernobyl" är nu världens högst rankade teveserie någonsin. Serien skildrar orsakerna och efterdyningarna av Tjernobylolyckan år 1986.

Fick stå åtta minuter utanför reaktorn

När Susanna för tre år sedan besökte Pripjat stod hon några tiotal meter från den havererade reaktorn nummer 4, som då täcktes av den gamla sarkofagen som var full av sprickor. Intill byggdes den sarkofagen som idag täcker reaktorn.

Där gjorde hon och fotografen en så kallad stand up för TV-nytt. Guiden blev lite nervös då den måste göras på nytt, för man fick inte vistas där mer än åtta minuter. Runt sarkofagen jobbade människor i skyddsdräkter.

– Det var en märklig upplevelse att vara i en övergiven spökstad där ingen bor. En vacker och nybyggd stad som man hade stora planer för. Man skulle plantera en rosenbuske för varje invånare och ett nytt nöjesfält skulle invigas 1 maj, fyra dagar efter olyckan. Det blev aldrig någon invigning.

Susanna Sjöstedt mäter strålningen i Pripjat - Spela upp på Arenan

Tillbaka i Tjernobyl år 2016

Det var 30 år sedan olyckan när Susanna var där. Många uppmärksammade årsdagen med att återvända för en dag. Hon träffade många likvidatorer, män som kallades till arbete för att röja efter olyckan. En samling av soldater, brandmän, gruvarbetare och frivilliga.

– De fällde skog, tog livet av djur och begravde byar. Likvidatorerna kom tillbaka på minnesresa. Många av dem jag pratade med var hemskt emotionella. En äldre militär skrek åt mig att jag inte fick stå på en grästuva utan genast måste komma upp på asfalten. Det var av omsorg, för gräs och jord innehåller mer radionukleider än asfalt som kan tvättas.

Vissa flyttade tillbaka - Spela upp på Arenan

Seriens och verklighetens ovetande hjältar

Det är väldigt drabbande att följa med alla de människor som offrade så mycket för att olyckan inte skulle bli ännu värre än den var.

De som släckte branden, byggde skyddssarkofagen, tömde vattenbassängen under reaktorn som hindrade hela kraftverket från att eventuellt explodera och gruvarbetarna som stoppade strålningen från att sprida sig till grundvattnet.

Bild från miniserien "Chernobyl".
Bildtext Fares Fares och Barry Keoghan spelar i "Chernobyl" soldater som har i uppgift att döda och begrava husdjur i den kontaminerade zonen.
Bild: HBO

Man kan inte annat än känna tacksamhet när man inser vad deras insatser betytt.

Bild från miniserien "Chernobyl".
Bildtext I serien visas hur gruvarbetare byggde en tunnel under reaktorn för att hindra att olyckan skulle sprida sig till grundvattnet.
Bild: HBO

– Det är tragiskt att se hur gruvarbetarna i serien jobbar otroligt utsatta utan någon som helst skyddsutrustning. Men hur människor användes visar också på Sovjetunionens och andra totalitära staters okänslighet för individen. Den enskilda människan är inte så mycket värd, man är del av en massa. Man får order, blir kommenderad och flyttad på och det är ingen som förklarar vad som händer, säger Susanna Sjöstedt.

Yle Nyheter: Se hur kärnkraftverket ser ut idag. - Spela upp på Arenan

Kroppen bär på mycket sorg

Sedan 25 år tillbaka bor och arbetar Natalia som lifecoach och sysselsättningsledare i Österbotten. Ännu har hon inte hunnit se den omtalade serien eftersom det är bråda tider på jobbet.

– Vi har haft fullt upp så jag har inte hunnit med teve. Men jag vill gärna se den. Jag ska försöka se den under de närmaste dagarna. Igår när jag började hann jag bara se de första tio minuterna.

Natalia håller nu på att skriva en bok om sina minnen från Tjernobyl som hon hoppas kunna färdigställa i år.

– Jag började skriva för många år sedan. Men det fanns en djup sorg inom mig så jag hade svårt att skriva och tog paus i flera år. Jag kunde sitta och gråta för varje sida. Jag grät så jag inte kunde se eller skriva. Det är så mycket sorg. Kanske Legasov gjorde rätt som bara dikterade. När man först skriver och sedan läser igenom vad man skrivit är det jobbigt.

– Tårarna bara rinner. Kroppen reagerar. Medvetet förstår jag att det är förbi, men i kroppen finns det massa sorg.

Natalia Storm som jobbade vid Tjernobyl berättar om händelserna

38:28

Diskussion om artikeln