Språkkolumnen: Språkförändringar är tecken på att språket lever

Från 2019

Publicerad 11.06.2019 06:00.

inzoomat från SAOB på ordet "ni" — Bild: Yle/Jasmine Nedergård

Någon gång för flera år sedan fick jag höra att dåtid inte längre kallas imperfekt när man talar om svensk grammatik. Preteritum heter det nu för tiden, sades det. Och jag som fram till dess inte ens hört om tempusformen preteritum tyckte det var en fruktansvärt onödig förändring – det är ju imperfekt det alltid hetat så varför måste man ändra på det nu?!

Min spontana reaktion på denna lilla förändring var motvilja och negativitet. Och det verkar vara en vanlig reaktion på olika förändringar i språket. Oberoende förändringens storleksgrad möts den allt som oftast med missnöje och utdragna, hätska debatter – det diskuteras i tidningarna, bland vännerna, i otaliga Facebookgrupper och, så klart, inom akademiska kretsar.

Diskussionerna går heta eftersom språk, speciellt det egna modersmålet, är känslo- och värdeladdat. Det språk man lärt sig i skolan, då riktlinjerna för språkriktighet såg ut på ett visst sätt och man själv blev tillrättavisad om man inte följde dem, är ofta det språk man tycker är rätt. Det är det vackraste, det mest naturliga, det som man starkast identifierar sig med.

Det är därför inte konstigt att en vanlig reaktion på mera omfattande språkförändringar är att utbrista utbrista att språket förfaller. Att vi driver det in i fördärvet. Att dessa nymodigheter tar livet av vårt älskade språk. Men språket har alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Per Lagerholm, fil.dr i nordiska språk, skriver i Språknormer och språkvärdering att språket både speglar och konstruerar människans liv, och eftersom människan och omvärlden förändras förändras också språket.

Det språk dina far- och morföräldrar talade och skrev är inte detsamma som du använder i dag. De facto är det språk du lärde dig ett förändrat språk, ett språk som folk på 1800-talet skulle ha förfasat sig över. Språket är mänskligt, skriver Lagerholm, och det går inte att separera språket från människan: ”Det innebär att den som påstår att språket blir allt sämre påstår samtidigt att människan blir allt sämre.”

Tvärtemot vad de argaste rösterna hävdar när vi anammar nya sätt att skriva och tala, är språkförändringar tecken på att språket lever, att det har användare som håller liv i det. Ett levande språk måste förändras hela tiden; med varje användare, med varje situation. Du behöver inte tycka om alla förändringar, det räcker om du kan acceptera dem. För det enda språk som inte förändras är det döda språket, och är inte det ett värre öde?

Språkkolumnen skrivs av språkvårdarna vid Svensk presstjänst. Den publiceras på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.