Vi listade nordisk kriminalfiktion - Top 8 från mysigaste till ruskigaste
Saknar du litet svalka i sommarvärmen? Då kanske litet kalla kårar utmed ryggraden sitter bra.
Text: Lasse Grönroos, Silja Sahlgren-Fodstad, Johanna Grönqvist, Marcus Rosenlund och Kia Svaetichin.
Andra säsongen av den isländska kriminalserien "Fångade" kan nu ses på Yle Fem och på Arenan.
Åke Lindmans gamla tv-serie Harjunpää och antastaren från 1985 finns också på Arenan om du gillar retro-stuk.
Och Maria Lang-filmerna sänds i repris i augusti.
Vi listade åtta nordiska kriminalhistorier från den mysigare ändan till den blodigaste.
8. Burt Kobbat-deckarna av Staffan Bruun
Svenskfinland, romaner 1992-2012
Mysfaktorn och humorn är högt uppskruvad i Staffan Bruuns deckare med den bohema finlandssvenska journalisten Burt Kobbat på äventyr.
Det bygger långt på bekanta och kära miljöer för framförallt helsingforsbor och nylänningar. Det är inte Salman Rushdie-litteratur vi talar om här, men ack så perfekt läsning för hängmattan. Nästan inget blod alls.
- Lasse Grönroos
7. Det bästa av pusseldeckardrottningen Maria Lang
Sverige, romaner 1949-1988 samt filmer 1960-2013
Varför längta efter styckade kvinnokroppar och deppiga snutar när man kan fördriva tiden med passionsbrott och en tjusig trio på den svenska landsbygden? I femtiotalstappning.
Maria Langs romaner om smarta Puck, hennes lojale fästman Einar och den farligt charmige polisen Christer är klassiker som får en att tro att världen kan räddas med hjälp av grå hjärnceller och gott samarbete.
Jag älskade Langs böcker när jag var ung och återvände glatt till dem efter att ha tröttnat på den upptrappade brutaliteten inom deckargenren.
Keplers ”Hypnotisören” blev den vändpunkt där jag kände att ondskan hotade eliminera spänningen istället för att intensifiera densamma.
Man kan med fördel börja med att läsa Langs välformulerade och mångbottnade debut ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och sedan följa upp bokserien med de sex tv-filmer (2013) som sänds i repris augusti.
Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace sitter som gjutna i huvudrollerna.
- Silja Sahlgren-Fodstad
6. Harjunpää och antastaren
Finland, tv-serie 1985
“En man i träningsoverall rör sig i Helsingforsnatten och antastar ensamma kvinnor.” Den här minns jag från min barndom men jag är inte säker om jag vågar se på den idag.
Inte för att den skulle vara så värst spännande.
Denna fyradelade tv-serie av Åke Lindman där man friskt blandar svenska med finska i sanslöst stela dialoger funkar idag ungefär lika bra som en blondinvits på ett metoo-seminarium.
Å andra sidan ska man aldrig underskatta värdet av kitsch. Ta en titt på Arenan om du vill drömma dig tillbaka till Finland när Kekkonen ännu levde.
- Lasse Grönroos
5. Fångade
Island, tv-serie, 2015-2019
För att vara en isländsk dramaproduktion utan Hollywood-budget är isländska Ófærð en riktigt lyckad thrillerserie.
I första säsongen utreder de lokala poliserna i en liten isländsk stad ett mord: en torso som saknar huvud, armar och ben hittas i vattnet och samtidigt blir skådeplatsen isolerad av en häftig snöstorm.
Redan vinjetten visar närbilder på vita lik, dock estetiskt som blommiga tapeter.
Säsong två av Fångade visas nu på Yle Fem och Arenan och här jagar de bekanta poliserna högerextrema fårfarmare. Bra underhållning och lagom mycket våld.
- Lasse Grönroos
4. Bron
Sverige/Danmark, tv-serie 2011-2018
Renodlade polisserier har aldrig riktigt varit min grej, men Saga Norén i Bron är en så osannolik snut och seriens intriger så utstuderade att jag gillar det.
Det är förstås mycket våld och grafiska detaljer med avkapade lik etcetera. Allt kronas av den nästan gotiska färgkorrigeringen som ger ett snyggt gröngrådaskigt och fulrealistiskt skimmer över det hela.
- Lasse Grönroos
3. Millennium-trilogin av Stieg Larsson
Sverige/USA, romaner 2005-2017, filmer 2009-2018
I princip kunde man kalla Millennium-trilogin för en pusseldeckare som paketerats in i en thriller och som sedan får ett stort rött band av samhällskritik omkring sig.
Det kanske mest revolutionerande är det feministiska innehållet där Larsson belyser våld mot kvinnor och skapar en av de kanske mest osannolika hjältar, den fantastiska Lisbeth Salander.
Romantrilogin har en briljant uppbyggnad med en story som fängslar från första stund och får en att se på samhället med nya ögon.
Serien är extremt våldsam, men det är också lite av poängen, att Larson tvingar oss att möta det brutala våld som kvinnor utsätts för.
Det som kanske ändå är mer skrämmande än våldet, är själva hatet som ligger där under ytan och pyr.
2009 kom filmen där Noomi Rapace fick sitt stora genombrott och 2011 The Girl with the Dragon Tattoo i regi av David Fincher.
- Johanna Grönqvist
Millennium-världen är inte helt tydlig med två olika författare och både svenska och amerikanska filmatiseringar.
Stieg Larsson dog alltså innan böckerna publicerades. Efter att de blev en enorm världssuccé gjordes filmerna och David Lagercrantz axlade ansvaret att skriva uppföljarna till Larssons ursprungliga boktrilogi.
Män som hatar kvinnor 2005 (film 2009)
Flickan som lekte med elden 2006 (film 2009)
Luftslottet som sprängdes 2007 (film 2009)
The Girl with the Dragon Tattoo (film 2011)
The Girl in the Spider's Web (film 2018)
I augusti 2019 kommer den sjätte och sista boken i serien, "Hon som ska dö" som är David Lagercrantz tredje Millennium-roman.
Ska man välja en av alla dessa att börja med så är det nog den allra första romanen Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Den är en full tiopoängare på alla plan.
- Lasse Grönroos
2. “1793” av Niklas Natt och Dag
Sverige, roman 2017
1793 har kallats Bellman noir, ett blodigt knytnävsslag i ansiktet mot det puttenuttiga pudrade peruker-Sverige som vi har lärt oss känna från Fredmans epistlar.
Det här är en bok där varje loppbiten sida dryper av var, blod, snor och diverse andra exkret.
Boken börjar med ett svullet lik som flyter omkring i Fatburen, en numera försvunnen liten sjö/kloak på det som idag är Södermalm i Stockholm.
Liket saknar armar och ben och bär spår av utstuderat sadistisk och ytterst smärtsam tortyr.
Senare i boken får vi, genom den i lungsot döende, blodhostande detektiven Cecil Winges idoga snokande, veta exakt och ytterst detaljerat hur den tortyren gick till. Och vem som gjorde det och varför, allt det där.
1793 kunde lätt falla i gropen av misärfetischism och socialporr, men den undviker elegant det i slutet som drar upp storyn ur träsket och lämnar läsaren med en känsla av att allt kanske inte är så käpprätt åt helvete med mänskligheten trots allt.
Men man får ju nog lust att avlusa sig för säkerhets skull.
- Marcus Rosenlund
1. Lazarus av Lars Kepler
Sverige, roman 2018
Lazarus är rysligt brutal och gräsligt spännande. I den sjunde romanen i serien om polisen Joona Linna för intrigen oss tillbaka till början.
Joona jagas av seriemördaren Jurek Walter tillika Joonas ärkefiende sedan bok nummer ett och en läskig och omnipotent superskurk som verkar odödlig.
Tempot är osannolikt högt och tätheten nästan outhärdlig, men man måste ha rätt inställning då man tar sig an en sådan bok.
Detta är långt från realism och ofta hinner man inte andas mellan varven, man liksom bara flyger iväg.
Men Kepler skriver utan tvivel avsevärt bättre än många i genren. Bakom pseudonymen Kepler är författarduon Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.
- Kia Svaetichin
I Lazarus når sadismen faktiskt oanade djup. Jurek Walter får psykopaten Patrick Bateman i Brett Easton Ellis klassiska thriller American Psycho att te sig som Bamse i jämförelse.
Den genialiskt vidriga tanken att gräva ner folk levande i kistor i kall jord och hålla dem vid liv där, i flera år, är så obehaglig att man blir mörkrädd med mindre.
För att fira tioårsjubileumet av romanen Hypnotisören har Kepler förresten skrivit om den boken.
I “Black edition” av Hypnotisören har tempot skruvats upp, kapitlen stramats till, dialogen är omskriven” och det har tillkommit nya scener.
- Lasse Grönroos
' /%3E%3C/svg%3E)
