Expert ser hopp trots dödläget i Venezuela: “För första gången på länge är jag en aning optimistisk”

Krisen i Venezuela har försvunnit från löpsedlarna men är långt ifrån över. Det humanitära läget fortsätter att förvärras och den politiska krisen kantas fortfarande av risken för inbördeskrig. Ändå säger professor Edgardo Lander vid Centraluniversitet i Caracas att han för första gången på länge är lite optimistisk.

- Läget i Venezuela är extremt förskräckligt, extremt svårt och det påverkar hela samhället, säger Edgardo Lander, professor emeritus i samhällsvetenskap vid Centraluniversitet i Caracas.

Lander anses vara en av de främsta experterna på samhällsutvecklingen och politiken i Venezuela under de senaste årtiondena.

För att inte ge en felaktig bild av läget vill han påpeka att det humanitära läget och de politiska spänningarna är långt ifrån lösta, men han säger ändå att han för första gången på länge känner lite optimism.

För att förklara varför återvänder Lander till läget för några månader sedan, då den politiska konflikten rasade som hetast.

Oppositionens nya ledstjärna Juan Guiadó hade två gånger lovat att den stora konfrontation som skulle fälla president Nicolas Maduro hade kommit.

Och ingenting hände.

- De utgick från att det faktum att det råder stort missnöje inom armén och att en överväldigande majoritet av folket förkastar Maduro.

- Det skulle innebära att han bara måste blåsas undan, och att det bara krävs en sista knuff för att få bort honom. Men så var inte fallet, säger Lander.

Insikt i misslyckande

Lander säger att oppositionen, framförallt högerpartierna, ända sedan Hugo Chávez tid vid makten har haft samma strategi för att göra sig av med de socialistiska regeringarna.

- Högerpartierna arbetade på heltid med att försöka få bort Chávez nästa vecka, i ett ryck. Det förekom en rad storstilade försök.

- Det verkade som om de trodde att Chávez var någon slags magiker som hade förhäxat Venezuelas befolkning och att allt de behövde göra var att bryta trolldomen, säger Lander.

- De trodde att om de bara lyckades med det så skulle allt bli som förr. Och så var det inte, säger Lander.

Lander konstaterar att Chávez verkligen lyckades väcka entusiasm hos en stor del av folket och skapa en känsla av sammanhållning och gräsrotsorganisation som landet tidigare hade saknat.

- Folk kände samhörighet och delaktighet i något som kändes som en historiskt process och det innebär stor lojalitet med Chávez. Allt det här förändrade människorna och samhället, säger Lander.

Även då systemet sedan övergick i ett allt mer auktoritärt enpartistyre och en ekonomisk och humanitär kris fanns ändå mycket av den känslan kvar.

Maktapparaten bakom Maduro är dessutom djupt integrerad. Armén, byråkratin och partiet kan inte ses som separata enheter.

Maduro är därför svår att svepa åt sidan bara genom att mobilisera folk till protester.

Ändå var oppositionens strategi långt den samma som under Chávez tid.

Det sista verkliga försöket att blåsa bort Maduro var då Guaidó - stående utanför en militärbas - deklarerade att en militärkupp, som med folkmassornas stöd skulle fälla Maduro, var på gång.

Både kuppen och folkmassorna uteblev.

Istället lyckades Guaidó släcka den entusiasm han hade åstadkommit bland den stora majoriteten som vill bli av med Maduro.

- Efter de här händelserna - då Guaidó två gånger lovade himmel och jord och inget hände - var människorna mycket frustrerade. Folket trodde att Maduros fall låg runt hörnet men ingenting hände.

- Guaidó har inte längre samma sken i folkets ögon. Allt fler inom oppositionen började inse att om inte USA blandar sig militärt - något som USA inte vill - kommer Maduro inte att besegras.

Maduro intryckt i ett hörn

Lander tror samtidigt att man på regeringssidan har kommit till en liknande insikt som oppositionens.

Regeringen verkar förstå att den inte kan åtgärda den ekonomiska, politiska och humanitära krisen, och inte heller göra sig av med oppositionen, utan ett förödande inbördeskrig.

Ingendera sidan har tidigare gått med på att förhandlingar är nödvändiga. Nu enas de åtminstone om det.

Edgardo Lander

- Regeringen är så pressad att den måste inse att den inte kan fortsätta att påstå sig regera på riktigt, då den inte ens kan garantera tillgång till el, vatten, sjukvård och basvaror, säger Lander.

Trots att risken för ett inbördeskrig inte har avvärjts menar Lander att båda sidor verkar ha insett att en fullständig seger inte är möjlig.
Båda parter inser sina begränsningar.

- Och om man har två sidor som inte kan utplåna varandra politiskt, och om man inte vill ha inbördeskrig, då måste det finnas ett sätt att kunna samexistera.

- Det är det enda sättet att gå framåt eftersom båda parterna är en del av det venezuelanska samhället, säger Lander.

Osloprocessen enda hoppet

Professor Lander ser därför med hopp på de förhandlingar som försiktigt har börjat under norsk medling i Oslo, den så kallade Osloprocessen.

Det är inte givet att de ger resultat. De senaste samtalen slutade utan framsteg, men det faktum att parterna gick med på förhandlingarna är stort i sig, anser Lander.

- Det är mycket svårt, som att springa i brant uppförsbacke. Processen är ännu på svag grund och bräcklig, men med stora ansträngningar kan Osloprocessen föra landet i rätt riktning.

Den rätta riktningen är enligt Lander en som för mot en politisk process och bort från inbördeskrig eller den amerikanska militära inblandning som Trump-administrationen har hotat med.

Lander påpekar att då det finns så mycket vapen i ett land som det finns i Venezuela, och då våldet redan finns i vardagen och är en så synlig del av samhället, skulle en väpnad konflikt vara katastrofal.

Resultatet skulle vara det samma, oberoende om konflikten inleds internt eller genom en amerikansk invasion.

- Att röra sig ifrån det och skapa en annan anda som är alternativ till inbördeskrig är svårt då läget hela tiden har trissats upp, men det börjar hända.

- Jag är ändå lite optimistisk över att det nu är möjligt. Ingendera sidan har tidigare gått med på att förhandlingar är nödvändiga, och nu enas de åtminstone om det, säger Lander.

Den humanitära krisen först

Samtidigt fortsätter den humanitära krisen att förvärras, och den osäkerhet den för med sig hotar redan i sig samhällsfreden.

- Den delen av krisen måste vara det första steget. Man behöver inte komma överens om hur den nya valkommissionen ska se ut för att vara överens om att det pågår en kris och att det måste göras något åt det genast.

- Man kan inte vänta på en politisk process för att göra något åt kronisk undernäring bland barn, för det kommer att påverka en hel generation venezuelaner, säger Lander.

Lander påpekar att det redan har gjorts framsteg och att frågan om bistånd har avpolitiserats något.

- Regeringen Maduro förkastade tidigare hela tanken på yttre bistånd och påstod att hela krisen var falsk, och bara amerikansk imperialistisk propaganda. Samtidigt försökte Guiadó-lägret föra in amerikanskt bistånd med våld.

- Nu har Guaidós folk indirekt medgett att de har misslyckats och regeringen har erkänt att det pågår en djup kris och att något måste göras, säger Lander.

De här små eftergifterna har lett till att små mängder bistånd genom FN och Röda korset har kommit in.

- Det är småskaligt i jämförelse med krisens omfattning, men det är ändå något, säger Lander.

Stora hinder för lösning

Det är dessutom ett sätt att börja bygga upp tillit inför en process som av allt att döma kommer att bli svår och lång.

Krisen har orsakat lidande, djup splittring, flyktingskap, förtvivlan och hat. Lander beskriver läget som om hela samhällsväven i Venezuela har slitits sönder.

På båda sidor finns dessutom gott om folk som kan tänkas sabotera processen.

- Det finns extremister på båda sidorna som helt enkelt inte vill se verkligheten i vitögat. Det finns så mycket hat och misstroende i Venezuela i dag att det finns gott om potentiella sabotörer.

- Inom oppositionen finns många som ser allt som inte innebär att Chavismo (Chávez politiska arv) helt utplånas, eller ens idén om förhandlingar som förräderi. Och samma gäller för den andra sidan, säger Lander.

Dessutom har flera länder blandat sig i krisen: USA, Ryssland, Kina, Kuba.

Också de riskerar att kunna sabotera processen om inte deras intressen beaktas.

Små, goda tecken

Det här innebär ändå inte att processen är omöjlig, bara mycket svår.

Lander säger att viljan att nå en lösning nu verkar finnas på bägge sidor.

Det är första gången på mycket länge något sådant har hänt i Venezuela. Det är ett tecken på att det är möjligt att återuppbygga en gnutta tillit och dialog kring en delad vision om vad som är nödvändigt för landet.

Edgardo Lander

Han hänvisar till att landets ledande människorättsorganisation nyligen kom med ett ställningstagande för förhandlingar och mot alla våldsamma utfall, inbördeskrig eller amerikansk inblandning.

Det ställningstagandet stöddes av över 500 personer som har bärande roller på båda sidor om den politiska skiljelinjen.

- Det är första gången på mycket länge något sådant har hänt i Venezuela. Det är ett tecken på att det är möjligt att återuppbygga en gnutta tillit och dialog kring en delad vision om vad som är nödvändigt för landet.

- Det är därför jag känner mig optimistisk ... eller åtminstone en aning optimistisk, säger Lander.