Klimataktionen som skulle slås ner hårt – finlandssvenska Ina Kauranen hotades med fem års fängelse i Slovakien

”De visste väl inte hur de skulle reagera, så de reagerade starkt”.

Klimatångest är 2010-talets ord, och inte utan orsak. Ett svar på ångesten är civil olydnad.

Den här historien handlar om just det - en resa till Slovakien för att protestera mot kolindustrin, om att stå 70 meter ovanför jordytan och blicka ut över ett både vackert och förstört landskap, om en aktion som får myndigheter att hota tre finländare och nio andra aktivister med ett femårigt fängelsestraff.

En av dem är Ina Kauranen, 28-åringen som växte upp i Åbo där hon säger sig ha varit ”mera fokuserad på tonårsliv än inblandad i något politiskt”. Efter skolan flyttade hon till Helsingfors för att studera sociologi och genusvetenskap, kom i kontakt med människor som var intresserade av politiska frågor, blev styrelseordförande för den feministiska tidskriften Astra.

- Jag har länge varit medveten om klimatproblemen, men miljöfrågor har känts för stora och abstrakta för att greppa. Det var först när jag blev mer involverad med Greenpeace och lärde mej klättra som jag hittade ett sätt att verka via civil olydnad, och genom det göra något som kan kännas meningsfullt.

Under sommaren 2018 deltog hon i två aktioner; klättrade upp i Berghälls kyrka under toppmötet mellan presidenterna Putin och Trump i Helsingfors, och klädde ut sig till gris under en Hållbar-mat-konferens i Köpenhamn där hon representerade en av de 31 miljoner grisar som årligen slaktas i Danmark.

- Men Slovakien var något helt annat, det var första gången som jag gjorde något på andra sidan om lagen.

Klockan är fem på morgonen när de tolv måste vakna. Ute är det mörkt och kallt och blåsigt.

Framme vid gruvan klättrar man upp i det 70 meter höga tornet där man ska veckla ut en väldig antikol-banderoll. Det ser lite ut som att klättra uppåt längs konstruktionen till en enorm lyftkran, och högst uppe är vinden så hård att det till en början är omöjligt att binda fast banderollen i gruvtornet.

- Det var en klar och ganska vacker dag, men det var en kall hård blåst som känns då man är 70 meter upp i ett torn, berättar Ina Kauranen.

- Att se ut över landskapet var som en konstig blandning av otroligt vackert och väldigt tragiskt. Det var jättevackert att se hur solen började komma upp över bergen, men samtidigt var miljön helt förstörd av fabriker och industri.

- Vi hade planerat att komma ner själva när vi kände att vi var färdiga, och det gjorde vi också, tidigare än tänkt eftersom vinden var för hård för den stora banderollen.

- När vi sedan gick ner möttes vi av poliser med maskingevär, vilket kändes så överdrivet med tanke på hur få vi var. Men de hade inte varit med om något liknande förr, eller på väldigt länge. De visste väl inte hur de skulle reagera, så de reagerade starkt.

Man kunde tänka sig att någon borde reagera starkt också på andra håll. Nu varnar nämligen FNs expertpanel för att växt- och djurvärlden hotas av den värsta massutrotningen på 66 miljoner år som en följd av den pågående klimatförändringen, och i ett färskt nummer av The Economist diskuteras sambandet mellan klimatuppvärmning och krig – och därmed också flyktingströmmar.

Klimatfrågan är alltså inte enbart en miljöfråga. Också Ina Kauranen konstaterar väldigt bestämt att de verkliga lösningarna måste ske på en strukturell nivå.

- För mej är miljöfrågor inte alls den enda viktiga saken, för jag ser klimatfrågorna som oerhört kopplade till flyktingfrågor och kapitalism. Det är omöjligt att separera frågor kring kapitalism och nationalism och klimatförändring och klimatpolitik från varandra.

- Om vi väntar på att folk ska göra en massa individuella uppoffringar så kommer ingenting att hända. Att skuldbelägga människor för att de inte konsumerar rätt är bara en obehaglig moralism som jag inte stöder, och som dessutom förbiser andra politiska problem. Att kunna leva ekologiskt är ju ofta en klassfråga, så politik som ser miljöfrågor som en helt separat grej passar inte mej.

- Jag tycker inte man behöver förhålla sig till civil olydnad som något väldigt radikalt och farligt, åtminstone så länge det inte är våldsamt. Det är viktigt att utmana våra strukturer och normer på olika sätt, och politisk aktivism är en väldigt central del av att försöka förändra samhället.

- Historiskt sett har civil olydnad varit avgörande för exempelvis mänskliga rättigheter, så jag tycker inte det nödvändigtvis är fel att bryta mot en lag. Det finns så många lagar och regler som är fel, och de måste ändras.

- Det sägs att man ska påverka genom att rösta, men jag kan inte acceptera tanken att människors bidrag till samhället enbart sker då man röstar en gång vart fjärde år, och att man däremellan inte får säga något.

- Det hör till att man inför en aktion gör en analys av de juridiska konsekvenserna. Vi utgick från att vi kanske måste spendera en natt på polisstationen eftersom det vi gjorde inte var något stort brott. Vi skulle inte stoppa verksamheten eller riskera någons säkerhet, vi ville bara hänga upp banderoller. Så det kändes som att det inte kunde bli några farliga konsekvenser.

Det finns exempel på klimataktioner som fått myndigheter att reagera hårt. I Ryssland 2013 hölls en finländsk aktivist fängslad i två månader i väntan på rättegång, i England dömdes tre antifracking-aktivister 2018 till 15 och 16 månader långa fängelsestraff, men de släpptes alla fria efter en månad. Det vanliga är att myndigheterna kan hålla misstänkta i polishäkte i 48 timmar, det hade aktivisterna i Slovakien också räknat med.

Det är den andra natten i polishäktet som de tolv aktivisterna inser att myndigheterna har helt andra planer. Nu oroar sig Ina Kauranen för hur hon ska få kontakt med sin familj och sina vänner, som inte har någon aning om att hon är fängslad. Hon har rätt till två telefonsamtal, problemet är att hennes mobiltelefon är beslagtagen, och att hon bara kommer ihåg ett enda nummer utantill.

- Det var min mammas nummer, och hon svarade inte! Så det är nog bra att kunna några telefonnummer utantill. Det var först när jag fick min pojkväns nummer av vår jurist som jag fick kontakt med någon, och efter det fick jag också tag på mamma. Då kändes det bättre.

- Det som gjorde att det kändes så svårt var inte bara att man inte får tala med sina nära, men att märka hur mycket det betydde för ens ork att få göra det ens en liten stund, vilken styrka och hopp varje liten kontakt utåt gav. Som det att vår jurist berättade att det arrangeras en stöddemonstration i Bratislava, eller att vi fick meddelanden på våra matpaket att kämpa på. Det kändes jätteviktigt.

Greenpeace-aktivister har inte agerat enbart i Nováky, också i polska Katowice har man protesterat mot kolindustrin. Där fick aktionen inga juridiska följder, men då aktivisterna i Slovakien suttit häktade i 48 timmar går organisationen Greenpeace ut med pressmeddelanden om det som hänt. Snart arrangeras stöddemonstrationer vid den slovakiska ambassaden i Helsingfors, i Belgien och Sverige och Danmark och Norge och Slovakien. Aktivisterna har också ett stödteam som ständigt följer situationen på plats.

- Hela söndagen hörde vi hur en massa människor protesterade och spelade musik och sände in kaka och soppa till oss. Det var otroligt skönt att få det stödet och märka att vi inte är ensamma. Det gav allting en mening.

- Det räcker ju inte med en stor demonstration eller aktion och sen går alla hem, den måste vara så stärkande för människorna att de vill fortsätta nästa dag, och att ännu fler blir inspirerad att komma med.

- Om en Greta Thunberg nu har motiverat tusentals ungdomar på alla kontinenter att gå i stolstrejk, då kunde nästa steg vara att vuxna människor som är i arbetslivet också går i strejk.

- Jag tror att den största orsaken till att klimatförändringen inte tas på allvar är att det inte är i kapitalistiskt intresse att göra det. Det är så mycket som måste förändras, produktionsförhållanden och näringsliv och en massa strukturer, och det kommer inte att hända om det inte finns rörelser som pushar mot en förändring. Så om det plötsligt fanns miljoner arbetare som gick i strejk så kanske något skulle förändras.

- Det hör till fängelserutinerna att man en timme om dagen gör en aktivitet, så vi spelade pingpong i en tom cell med radion på hög volym. Så kom nyheterna, en av oss var tjeckiska så hon förstod språket och hörde något om en presskonferens som åklagaren hållit, och om en stund säger hon att ”vi är fria”. Och vi blir bara så förvirrade, för vi hör det på radion medan vi spelar pingpong i en fängelsecell!

- Vi vågade inte riktigt lita på det, och tänkte att vi kanske vågar fråga vakten. När hon kommer säger hon ingenting, och då förstår vi ännu mindre. Men sen då de för oss tillbaka till vår cell, säger plötsligt den andra vakten med ett leende på läpparna att, ”go home you’re free”.

- Då vi sen kom ut... Det var kanske den tyngsta stunden för mej. Det var en så hektisk stämning, alla bara pratade i mun på varann, vi som hade suttit i fängelset och vårt stödteam, så jag hade svårt att känna glädjen över att vara fri.

- Det var som att... först nu när jag kunde ta det lugnt kändes kontrasten mellan livet runt mej och min trötthet riktigt överväldigande, och det var då som jag kände mej både kränkt och ledsen. Det hade inte funnits nån plats under veckan att tänka på hur fel det hade varit att vår frihet berövades för en vecka. Det var först när jag kom ut som jag kunde tillåta mej själv att tänka på det.

Aktivisterna får lämna Slovakien, men är förpliktigade att återvända för att få sin dom. Nu har det ändå blivit klart att ingen längre hotas av ett fängelsestraff.

Ina Kauranen är tillbaka i Finland, återvänder till vardagen, och får svara på frågan ”vad händer nu”.

- Jag har ingen konkret plan, men jag kan nog tänka mej att göra något liknande på nytt. Men vad det skulle vara? Det är en omöjlig fråga, men det som jag känner starkt för emotionellt är migrationspolitik och deportationerna av flyktingar.

- Det som idag känns viktigast med aktionen i Slovakien är att den faktiskt ledde till att diskussionen där förändrades, att de lokala människorna blev inspirerade att börja tala emot gruvan, det hade man inte vågat tidigare.

- På ett mer personligt plan var det viktigt att märka att man inte var ensam utan att det fanns otroligt många människor omkring en som ville stöda kampen. Det var en bra påminnelse. Det är så lätt att bli cynisk, att det inte är nån skillnad, att vi är så få.

Så var det frågan om klimatångesten, och hur världen kan komma att se ut om tio eller tjugo år.

- Jag tycker det är otroligt svårt att tänka på framtiden. Det sägs att vi har tolv år tid att stoppa oss från att klimatuppvärmningen ska nå den där 1,5 graders gränsen, så då jag fyller 40 har det antingen gått riktigt riktigt dåligt eller så har nånting faktiskt hänt.

- Det kan ju hända att det går för långsamt, att allt skiter sej totalt. Men jag tror inte det hjälper att tänka så, för också om det skulle göra det så är det bra att tänka att det kan gå på ett annat sätt, på samma sätt som vår aktion i Slovakien väckte jättemycket diskussion. Så jag tror att aktioner som den här på riktigt möjliggör att mer och mer människor känner sej redo att agera på olika sätt.

Så det finns en orsak att hålla på?

- Jag tänker mej att man måste tänka så, för vad är alternativet? Alltså jag ser egentligen ganska pessimistiskt på framtiden, men jag tänker att man ändå måste försöka göra nånting. Om man inte ens försöker så finns det inte hemskt mycket glädje kvar, då är det liksom ingen idé att hålla på med nånting alls.

Ina Kauranen och de andra aktivisterna har nu fått ett datum för när de skall återvända till Slovakien för att på nytt höras av myndigheterna. De är misstänkta för olaga intrång, vilket maximalt kan leda till ett bötesstraff på några tusen euro.

Lyssna på den fyradelade poddserien Fängslad i Slovakien, där Ina Kauranen berättar om aktionen. I serien medverkar också Inas mamma och Juha Aromaa från Greenpeace Finland.

Fängslad i Slovakien, del 1: En miljöaktivist berättar

19:13