Historien om världens nästäldsta rockfestival – nu firas Ruisrock nummer 50

Åbofestivalen Ruisrock var 1970 något alldeles speciellt i Europa. Sedan dess har rockfestivaler blivit vardag under sommarveckosluten. En snabbspolning från då till nu.

Festivaler är en flykt från vardagen, en resa till en alldeles speciell egen värld som har byggts upp för en kort tid och sedan aldrig mera kommer att finnas.

Drömmen om Rockfestivalen är stora musikaliska upplevelser, men lika mycket en känsla av gemenskap, att tillsammans med tiotusentals andra kunna sjunga med i en refräng, dansa omgiven av varma kroppar som älskar samma musik, som andas samma känslor.

När Ruisrock föddes fanns Rockfestivalen inte på kartan i Europa, idag finns det faktiskt bara en enda festival som är äldre; holländska Pink Pop. Därför var det så sensationellt för dem som hittade till Runsala det där augustiveckoslutet 1970.

Men mera om det senare då ett par röster som var med i början av 1970-talet får berätta.

Idag är det inte längre något exklusivt alls med en rockfestival, sommarveckosluten är fyllda av dem. Men den mest mytomspunna och överlägset största i Finland är fortfarande Ruisrock.

Det är resan ut till festivalområdet, den långa cykelturen eller promenaden längs Runsalas stränder, Via Dolorosa i folkmun. Det är det oslagbart vackra festivalområdet med havsstrand, ett område som dessutom är tillräckligt stort. Här är det möjligt att flanera, och hitta platser där man kan dra efter andan utan att musik från flera scener krockar i ens medvetande.

Och så är det den legendariska strandscenen, den ursprungliga, som stått på samma plats ända sedan festivalen flyttade till sin nuvarande plats 1972.

Strandscenen, den talar alla artister om i den färska tv-dokumentären. Inte bara för att den är festivalens hjärta, utan också för att havet finns där intill, med Sverigebåtarna som glider förbi så nära att det nästan känns som om man kunde röra vid dem.

Dem kommer artisterna ihåg, också de utländska. Själv har jag hört Chrissie Hynde (Pretenders) och Jarvis Cocker (Pulp) från scenen berätta anekdoter om båtarna, när de återvänt till festivalen en andra gång. Var det inte också någon som till och med avbröt en låt för att beundra båtarna? Och The Nationals Matt Berninger, var det inte så att han kostymklädd vandrade ut i havet under November-låten? Och den i allmänhet så sura Mike Scott från Waterboys, var han inte på oerhört gott humör då 1989, då bandet dessutom stod för en av de absolut bästa spelningarna under Ruisrocks 80-tal?

Själv har jag hunnit med 37 Ruisrock sedan jag första gången kände mig tillräckligt gammal för en rockfestival, som 15-åring 1977. Ibland har det varit tråkigt, ibland har allt regnat bort, ibland har publiken varit så liten att den hade rymts in i en rockklubb. Men det har också varit stor fest, man har sett favoritartister som man annars aldrig hade fått se. Och alltid har det varit speciellt att återvända till festivalområdet där rockhistoria finns liksom inristad i miljön.

Sedan 1977 har festivalen förändrats många gånger, och skulle någon på 2000-talet född Ruisrock-vän flyttas med en tidsmaskin till just 77, skulle den tro att någon skämtar med en.

1977 fanns ännu ett 2-3 meter högt stängsel mellan publiken och scenen.

1977 fanns det inte mycket annat än korvförsäljning på området. Festivalen fick mellanölsrättigheter först 1989, innan det försökte många på de mest fantasifulla sätt smuggla in alkohol, eller så tömde man sin Koskenkorva-flaska utanför ingången. Vilket förstås ledde till att det aldrig har varit så mycket fylla och småbråk som när alkoholförsäljningen var förbjuden.

1977 skulle musiken sluta senast klockan 21, för att inte störa Åbos invånare. Inte en enda artist fick spela omgiven av den magiska sommarnatten.

1977 fanns det bara en scen, med sex artister på programmet. Mellan varje konsert fick man alltså vänta i minst en halv timme på att nästa band skulle rouda fram sin utrustning, på ett område som inte erbjöd någon form av pausprogram. 2019 finns det gott om barer och extraprogram på området, det finns sex scener och sammanlagt 98 artister.

1977 drog festivalen knappa 8.000 åskådare, 2019 blir det igen slutsålt, 35.000 per dag, sammanlagt över 100.000.

En sak som alltid dyker upp när jag talar med Ruisrock-veteraner är hur alldeles unikt det kändes, att stiga in i en värld så långt från vardagens byråkratiska strikta Kekkonen-Finland där rockalternativen var få. Istället för rockfestivaler handlade det om... tja, dansbanor på landsbygden.

Och så, plötsligt, fanns den där; Ruisrock, en rockfestival, i tre hela dagar.

En som var med det allra första året 1970 var Vöråpojken Bertel Lindell, som fortfarande 49 år senare har många minnen från den speciella resan ner till Åbo.

- Vörå då var svensktoppen och islandströjor på danserna. Var man en långhårig pojke som lyssnade på Rolling Stones och klädde sig i ormbyxor och läderrock med lång fransar, så hängde smockan ofta i luften.

- Men så kom 1970, Woodstock fanns i gott minne, och då jag i musiktidningen Suosikki såg att något liknande skulle arrangeras i Åbo så bestämde jag och en vän oss för att lifta ner. Och det jag minns så bra var att komma fram till festivalområdet. Det fick en att känna att man var en del av stora världen.

Just det. Plötsligt kunde en kille från Vörå bli en del av den stora mytomspunna Rockvärlden, i Åbo!

Första året drog Ruisrock sammanlagt 38.000 åskådare under tre dagar, men det var året därpå som blev legendariskt. Året då Ruisrock slog ett rekord som verkar oslagbart, då lördagen lockade uppskattningsvis 50.000 åskådare.

En av dem var min storebror, Henrik Jansson.

- De som var där då minns det garanterat hela livet, berättar han.

- Det var ju ett slags oskuldens tid. Hela festivalen var som ett positivt kaos, med flytande arrangemang, det kom så många människor att ingen riktigt verkade ha någon koll. Men det var aldrig hotfullt.

- Det speciella då var också att något liknande inte fanns på kartan, som 16-åring kände man sig omgiven av en total frihet. Då var det ju totalförbjudet att dricka alkohol offentligt i Finland, men Ruisrockområdet var verkligen som en annan värld, där var det inget problem.

1971 var Ruisrock en av Europas absolut största festivaler, kanske den största, och kunde därför också locka många av den tidens absolut bästa band till Åbo. Och musikpress, också stora brittiska New Musical Express (NME) hade en reporter på plats.

- Själv kommer jag bäst ihåg brittiska Kinks, berättar Henrik, och hur frontfiguren Ray Davies retades med publiken. Lola var en jättehit då, så han drog introt till den flera gånger, väntade på att publiken skulle jubla, och tog sedan en annan låt.

Det ”positiva kaos” som Henrik minns, betraktade myndigheterna som enbart kaos. Problemet då var att arrangörerna inte var förberedda på en sådan publikrusch, speciellt som staket runt festivalområdet drogs ner och nyfikna kunde ta sig in utan att betala. Följden var väldiga toalettköer, avfall, trängsel, det sägs att Röda Korsets flagga stals, en hel del småbekymmer. Och istället för att låta arrangörerna lära sig av misstaget, bestämde sig myndigheterna för att närapå strypa festivalen 1972.

Det minns Henrik för all del inte som någon katastrof.

- Det fanns ju ingenting annat liknande då, så för en tonåring kändes det häftigt i alla fall. Antiklimaxen kom först senare, då man insåg att det kunde ha skötts på något annat sätt.

En av rockfestivaljournalistikens största diskussionsämnen under hela 2000-talet har varit nischad festival vs smörgåsbord. Vissa säger att festivaler måste rikta sig till ett enskilt specifikt publiksegment för att överleva, samtidigt som långlivade jättar som Roskilde eller Glastonbury håller sig till smörgåsbordet; någonting för de flesta.

Ruisrock hörde länge till smörgårdsbord-förespråkarna, också när man på 2000-talet småningom allt mer riktade in sig på en yngre partypublik hade man något av en indiesöndag som bonus. Idag när de stora rock- och indiegästerna är mer eller mindre bortfejdade, är Ruisrock istället en festival för EDM (Elektronisk dansmusik) och rapmusik, blandat med finländsk pop och några få utländska indieartister.

Tiden då en Neil Young eller Patti Smith kunde uppträda på festivalen är förbi, kanske också tiden då namn som Editors eller Florence & The Machine kunde göra tidiga Finlandsspelningar just på Ruisrock.

Det har förstås väckt kritik, det finns många som pekar på festivalens traditioner och på ordet ”rock” i festivaltiteln. Samtidigt talar publiksiffrorna för sig. 2017 såldes för första gången alla biljetter till det förstorade festivalområdet – 35.000 per dag. Också 2019 har alla biljetter sålts på förhand, för tredje året i rad.

Hur kommer det sig?

Eftersom dagens Ruisrock inte längre är ”min” festival, frågar jag Noora Fleen, som varit på plats de senaste sex åren.

- Det är den fungerande helheten, kombinationen av en ypperlig plats och bra musik och positiv atmosfär, berättar hon.

- Man kan sätta sig ner tillsammans med nya människor, andra kommer fram och talar med en vilket är rätt sällsynt i vardagen här. Och så bara känns det som att de flesta är där av samma orsak, att ha roligt och njuta av den finska sommaren när den är som bäst, och lyssna på bra musik.

- Och eftersom Runsala ligger lite utanför Åbo har också resan dit blivit en del av upplevelsen, man hinner träffa mycket glatt festivalfolk och bygga upp stämningen. Det hela känns som en sommarutflykt till en väldigt stor utomhusfest

Själv har jag hållit en Ruisrockpaus i ett par år nu, men ett jubileum är omöjligt att missa. Jag har hunnit med så många oförglömliga ögonblick att jag för 38e gången liksom måste ta mig till festivalområdet. Trots att inte en enda favoritartist finns på programmet, trots att det knappast kommer att kännas på samma sätt som för dagens kärnpublik.

Den har för all del mycket att se fram emot. Rapporter från Stockholm hävdar att Ruisrocks största namn, den amerikanska "hiphophybriden" Travis Scott, är i bra form, och att hans blandning av "autotunad sång, rap och elektroniska slingor och beats gör sig utmärkt live" (citat Svenska Dagbladet).

Kanske kommer jag ändå att översvämmas av minnen, och någonstans känna av den där drömmen om Festivalen som en alldeles egen värld som existerar bara över ett veckoslut, en värld där känslorna är stora och vackra.

Om inte annat kommer näsduken ännu en gång att färgas svart då jag snyter mig på söndagen. Det är liksom det som kommer på köpet, när storpubliken dansar upp återkommande dammoln.

På lördagskvällen fick arrangörerna beskedet att Travis Scott inhiberat sin spelning på Ruisrock "av logistiska skäl".