Elin Westerlund: Varför är det talade språket finare än det tecknade?
Då jag var knappt ett år gammal fick mina föräldrar veta att jag var döv. Läkaren sade till mina föräldrar att de inte skulle använda teckenspråk "eftersom det skadar språkutvecklingen".
Det här var egentligen en attitydfråga eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis för att teckenspråket stör språkutvecklingen.
Min mamma, som hade jobbat som teckenspråkstolk i fyra år innan jag föddes, stod på sig och sade att de struntar i läkarens åsikt och att de kommer att använda teckenspråk.
Som tvååring fick jag mitt första cochleaimplantat och efter det började jag lära mig höra och tala. Innan jag började tala som fyraåring använde jag bara teckenspråk.
Det skulle ha varit väldigt begränsande att i många år inte ha något språk alls.
Fördomar och diskriminering är vardag
Jag och min familj har stött på fördomar för att jag använder teckenspråk och har nedsatt hörsel.
Ett bra exempel var då jag för fyra år sedan blev antagen till universitetet.
Min pappa berättade glatt på sin arbetsplats att hans dotter hade fått en studieplats och kollegerna skrattade och frågade om det var fråga om någon specialskola.
Det blev väldigt tyst då min pappa svarade att det var Helsingfors universitet.
Det är inte första gången som jag stöter på människor som undrar om jag kan studera på universitetet för att jag är teckenspråkig och har nedsatt hörsel.
Som om det skulle avgöra intelligensnivån.
Då och då funderar jag också på arbetsgivares attityder till dövhet och teckenspråk. Det är som att många skulle bli livrädda för ordet "döv".
Varför?
Dövheten i sig gör ju inte en person sämre eller inkompetent.
Dessutom är omgivningens fördomar den vanligaste orsaken till den höga arbetslösheten bland döva.
Negativa attityder tyvärr också vanligt
Det finns tyvärr fortfarande en njugg attityd bland läkare i Finland att teckenspråk skadar språkutvecklingen, trots att det saknas vetenskapliga bevis för det.
Det är som om det talade språket skulle vara finare än det tecknade språket.
Det är synd eftersom språkkunskaper ger möjligheter.
Jag har även stött på en del finska döva som kan ha en avog attityd till det finlandssvenska teckenspråket. Det är som att skjuta sig själv i foten, tycker jag.
Många människor jag träffat är ofta nyfikna på vad finlandssvenskt teckenspråk är för något. Ofta har jag blivit ombedd att visa något tecken.
Ibland händer det att någon kommenterar att det borde finnas ett enda teckenspråk i världen.
Tänk så fantastiskt det vore om det skulle finnas bara ett enda talat språk i hela världen.
Jag är glad för att mina föräldrar var modiga under det där läkarbesöket 1998 och stod på sig. Mitt liv skulle ha varit tråkigare utan teckenspråk.
Det finlandssvenska teckenspråket är mitt känslospråk och det viktigaste språket för mig. Jag tecknade i flera år tills jag började tala som fyraåring.
Skulle jag inte ha fått teckenspråket skulle jag ha varit språklös i flera år.
Jag tycker det är härligt att uttrycka sig med händerna.
Det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert och visuellt språk. Man använder också ansiktet och hela kroppen, inte bara händerna.
Jämfört med detta känns det talade språket ibland lite platt.
Min identitet är tvåspråkig och det är lätt för mig att växla mellan språken, beroende på vem jag umgås med och situationen jag befinner mig i.
Att jag kan både svenska och finlandssvenskt teckenspråk har gett mig mycket. Jag är en del av två kulturer och "världar" samtidigt. Jag är en del av den finlandssvenska kulturen och dövkulturen.
Dessa har gett mig möjlighet att se på saker och ting ur flera synvinklar, vilket skulle ha varit svårare om jag hade varit enspråkig.
Dessutom har teckenspråket gett mig många möjligheter. Varför ska man söka efter hinder när man kan se möjligheter i stället?