Sociala budskap mot machokultur när kvinnliga artister samlas på fransk festival
Under fyra dagar uppträdde trettio kvinnliga världsmusikartister på festivalen Rio Loco i franska Toulouse. Genom att bara bjuda in kvinnor, erbjöds många sångerskor ett annars sällsynt scenutrymme. Publiken fick utöver dansglädje tuffa sociala budskap om den kamp det många gånger innebär att växa upp som kvinna jorden över.
Det regnar när jag går på Pont Neuf-bron över Garonnefloden i Toulouse på väg till musikfestivalen Rio Loco. Kvinnors röster heter årets upplaga av festivalen, som i år fyller 25 år. Trettio kvinnliga världsartister är inbjudna att sjunga på de två scenerna uppställda vid Garonneflodens gröna flodbank mitt i Toulouse, Frankrikes fjärde stad.
– Det här är en festival för den som är nyfiken och vill upptäcka ny musik. Det är just mötet mellan publik och artist som vi vill åt, säger festivaldirektören Hervé Bordier.
Enbart kvinnliga artister
De första åren var det floden som gav temat och artister från bland annat Mississippifloden bjöds in. Senare var det artister från ett specifikt land, såsom Mexiko eller Senegal.
Men så förra året under #metoo hände något.
– Många av mina kvinnliga medarbetare började ifrågasätta att det var så få kvinnliga artister, och när vi tittade på förra årets festivalprogram såg vi att det faktiskt bara var sex av tjugotvå artister som var kvinnor. Då bestämde vi att alla inbjudningar skulle gå till kvinnor i år, säger Bordier.
Bordier menar att de nu fått upp ögonen för hur tydlig snedfördelningen mellan manliga och kvinnliga sångare och musiker på scenerna faktiskt är. Och hoppas att även publiken gör samma reflektion.
Spoken word i rapform och jemenitisk folkmusik
Att Rio Loco bjuder på kvinnliga artister i år gav besökarna tillfälle att se många sångerskor, som annars säkerligen inte skulle ha bjudits in.
Troligtvis hade publiken då gått miste om både den brittiska rapparen, spoken word-artisten och författaren Kate Tempest och hennes samhällskritiska texter, och den israeliska gruppen A-WA. Den består av de tre systrarna, Tair, Liron och Tagel Haim, som sjunger medryckande jemenitisk folkmusik om den svåra relationen mellan israeler och araber mot en bakgrund av hip hop och elektronisk musik.
Enligt Bordier är kvinnorna bärare av sociala budskap i mycket högre grad än männen.
– Kvinnorna har andra budskap än männen. Det finns en social fond, som helt saknas hos manliga musiker idag, menar han.
Argentisk rap och kvinnokamp
En av de kvinnor som representerar detta är den argentinska rapparen Sara Hebe. Hon är aktuell med sitt fjärde album, Politicalpari, och befinner sig mitt i en fullspäckad tre månader lång turné.
– I en tid då kvinnor och icke-binära personer uppfinner och upptar allt fler utrymmen är det helt rätt moment att göra en festival med enbart kvinnors röster, säger hon under en pratstund några timmar innan hon ska framför fredagskvällens sista akt.
Men det är inget som kommit gratis.
– Att det finns en festival som den här med enbart kvinnors röster är tack vare hundratals år av kvinnokamp, fastslår Hebe.
I Argentina är kvinnokampen starkare än på länge. Under de senaste åren har en feministisk inkluderande rörelse under parollen ”Ni una menos” (Inte en kvinna mindre) växt fram.
"En vacker och växande feministisk rörelse"
Det som började 2015 är en kollektiv rörelse mot våld mot kvinnor. I Argentina har det utvecklats till att även handla om en kamp för kvinnors rätt till abort och till det offentliga rummet.
– Vi har en vacker och växande feministisk rörelse med allt från mycket unga kvinnor till kandidater till höga politiska poster. Och med min musik följer jag med och stöttar denna och de andra sociala rörelserna som kommer underifrån, säger Hebe.
Hon tillägger:
– Men en låt, en social rörelse eller en person kan inte ändra historien, utan allt tillsammans behövs.
Blandar hip hop med punk och reggaeton
Hebe är också tydlig med att påpeka att hennes texter innehåller allt från politik, såsom första låten på skivan, FCK the Power, till vardagliga händelser.
Precis som hennes tre tidigare skivor, är den senaste hip hop med inslag av punk, reggaeton, cumbia och rock.
Den dansanta La Noche handlar till exempel om rätten för kvinnor att röra sig i offentliga miljöer såväl natt som dag utan att utsättas för övergrepp.
Sara Hebe är en tekniskt skicklig rappare och sätter sina rhymes med precision. Hon kallar textraderna som hon skriver till de musikslingor hon matas med av musikern och producenten Ramiro Jota för poesi.
Det var först efter att ha studerat teater och dans som hon kom in på hip hop. Men hon vill inte påstå att hon varit särskilt utsatt som kvinna inom hip hopen jämfört med kvinnor inom andra områden.
– Civilisationens historia är fylld av machokultur. Det gäller allt från sjukvården och media till politiken, säger hon och verkar trött.
Hon konstaterar att hon är utmattad. Hon sover för lite under turnén. Det märks dock inte det minsta när hon väl står på scen. Hon är som en tornado och utstrålar inget annat än styrka och explosiv energi.
Hennes rap är klockren och sitter som ett smäck. Hon är en grymt skicklig rappare och dansare.
Och vi vill alla dansa. Jag ler för mig själv när jag går hemåt i den månklara natten. Regnet har för länge sedan upphört. Bättre avslut än så här går inte önska.