”Det är svårt för många som sitter på pengarna att se att jobbet är värdefullt” – verksamhetsledare hoppas att palliativ vård tas på allvar i Åboland

I och med att Karinahemmet i Åbo stängde sina dörrar finns det inte längre ett vårdhem för personer i livets slutskede i regionen. Det förutsätter att vården på andra håll håller måttet, påpekar sjukskötare Mia Sandholm.

Under den här veckan flyttar de sista patienterna från Karinahemmet, som erbjudit vård i livets slutskede.

Karinahemmet, som drivs av en stiftelse läggs ner eftersom verksamheten inte varit lönsam. Allt fler vårdas nuförtiden hemma eller på intervallvård i livets slutskede.

- Det känns ju alltid osannolikt att man skulle stänga en enhet som är välfungerande. Men så här ser vårt samhälle ut i dag, tyvärr. Som vanlig människa så börjar det ju kännas som att allt som fungerar dras bort, suckar Mia Sandholm.

Sandholm är själv sjukskötare som har specialiserat sig på palliativ vård.

Hon är verksamhetsledare för Dahliahemmet i Kimitoön och dessutom styrelseordförande för Föreningen för vård i livets slutskede i Åboland.

Föreningen var tidigare väldigt aktivt med i Karinahemmets verksamhet.

- Vår målsättning var att bevara det svenska språket där. Så att också svenskspråkiga i livets slutskede hade en plats att bo på, berättar Sandholm.

Hospicehem var viktigare förr

Men i dagens läge är så kallade hospice, hem med fokus på palliativ vård, inte lika populära som tidigare.

- Tidigare var de dessutom väldigt viktiga. Förr i tiden fungerade inte vården i livets slutskede på kliniska avdelningar. Men vårt tankesätt har ändrats och nu ser vi hur viktigt det är med vård i livets slutskede. Det är minst lika viktigt som övrig vård, säger Sandholm.

Även om det i princip fungerar med vård på andra enheter tycker Sandholm att mycket kunde vara bättre.

Som exempel är resursproblemen också synliga inom den här vårdsektorn och dessutom har inte alla vårdanstalter möjlighet för läkarkonsultering dygnet runt.

- Då man vårdar människor i livets slutskede behövs mer personal än normalt, förklarar Sandholm.

Om man inte själv har varit med om en närståendes död så vet man inte hur viktig den här sortens vård är

- Dessutom kan det krävas att man konsulterar läkare mer eller mindre akut dygnet runt för att till exempel öka på smärtbehandlingsdoserna. Det kan komma smärttoppar som kräver vård omedelbart, fortsätter hon.

"En person som bor på åldringshem ska inte behöva flytta"

Sandholm påpekar också att Valvira förutsätter att alla vårdanstalter borde kunna uppfylla de här kraven.

- Valviras direktiv är att en döende människa inte ska flyttas. Det innebär i praktiken att till exempel en person som bor på åldringshem inte ska flyttas till en annan enhet då den närmar sig livets slutskede. Alla vårdanstalter ska ha beredskapen som krävs, säger hon.

Det finns ändå undantagsfall där vården alltid ska skötas på en klinisk vårdanstalt. I Åboland handlar det då i klarspråk om vård på Åbo universitetscentralsjukhus.

- Men i de allra flesta fallen där en människa dör är det inte värst avancerat eller krångligt. Oftast går det fridfullt och harmoniskt till.

De här fallen kan man sköta så länge man har tillgång till läkarkonsultering och har tillräckliga personalresurser, säger Sandholm.

"Inte ett intressant område"

Personligen anser Sandholm att beslutsfattare inte bryr sig tillräckligt mycket om palliativ vård i dagens samhälle.

- Det är inte ett intressant område att forska in eller satsa pengar på. Om man använder sig av radikala begrepp så kan man säga att det inte ger någonting. Personen som vårdas dör ju och försvinner, säger Sandholm och fortsätter:

- Det är svårt för många som sitter på pengarna att se att jobbet är värdefullt. Om man inte själv har varit med om en närståendes död så vet man inte hur viktig den här sortens vård är.

Föreningen för vård i livets slutskede i Åboland arrangerar också annan verskamhet för att stöda personer som får palliativ vård.

Bland annat stöder föreningen så kallade patientvänner, som kan hjälpa till och stöda anhöriga under de tunga perioderna.

- I Pargas fungerar det väldigt bra. Det finns många patientvänner, som får många uppdrag. I Åbo och i Kimitoön har vi däremot inte fått igång verksamheten överhuvudtaget. Det finns intresserade, men de får inga uppdrag från vårdanstalter, berättar Sandholm.

På basis av sina personliga erfarenheter tror Sandholm att det helt enkelt beror på att många i Åboland redan från tidigare har starka sociala nätverk.

- Åtminstone här på landet brukar det vara så. Man har familj, vänner och bekanta hemma hos sig som hjälper till. Då har jag bara varit där som professionell vårdare som tagit hand om medicineringen och läkarkonsulteringarna, säger hon.