Lukas Moodyssons nya serie Gösta är en svart komedi om psykisk ohälsa och världens snällaste man
Gösta är en 12-delad serie om godhet och galenskap. Och skildrar en barn- och ungdomspsykolog som fått sitt första jobb i en liten stad i Småland.
Gösta (Vilhelm Blomgren) är snäll. Han är så “sjukt, jävla snäll” att det blir lite jobbigt.
För Gösta vill väl, hela tiden. Och kan inte säga nej.
När Gösta skyndar till tåget (han har lovat flickvännen att komma på besök) måste han stanna och hjälpa en gammal tant bära hem hennes matkassar, trots att han missar tåget.
Och när en kille försöker stjäla hans cykel erbjuder Gösta istället skjuts och försöker förstå varför killen ville stjäla hans cykel.
Göstas snällhet är också som en magnet som drar till sig spritt, språngande galna typer som alla sedan trängs i Göstas lilla stuga.
Flickvännen Melissa (Amy Deasismont) borde plugga, men det är så jobbigt så istället tittar hon på naturdokumentärer och blir ledsen. Pappa Tomas (Mattias Silvell) har ett superstort ego och ett humör som pendlar mellan eufori och dödsångest.
Och så har vi ännu deprimerade Saga (Clara Christiansson Drake) som är Göstas patient. Och kompisen Jonas (Gustav Berg) som kommer på besök och vill komponera konstiga låtar och den tysta flyktingen Hussein (Nidhal Fares) som bara vill sova.
Går det att skildra godhet?
Det brukar vara svårt att skildra godhet så att det också blir bra drama eller komedi. Men Lukas Moodysson, som står för både manus och regi, gör verkligen sitt yttersta för att skapa en dramakomedi om en man som vill vara god, i alla lägen.
Efter att ha sett åtta avsnitt av tolv blir det också klart att den här godheten är provocerande.
Varför säger Gösta inte nej? För Gösta blir både illa behandlad och utnyttjad.
Och har Gösta överhuvudtaget någon egen åsikt?
Efter några avsnitt är det också alla fåntrattar, knäppskallar, dumbommar och tokstollar som flockas kring Gösta som är betydligt mer underhållande. Och mer fascinerande att följa.
Svart men snäll humor
Serien odlar en mycket svart humor som stundvis är ganska rolig. Det är som om Moodysson vill testa gränserna och retas med oss åskådare. Hur långt kan man gå? Får man skämta om det här?
Men efter åtta avsnitt blir det ännu aldrig riktigt farligt eller vågat.
De scener som väcker mest tankar är de korta ögonblicksbilder av de barn och ungdomar som Gösta möter på sin mottagning.
Vad vill Moodysson?
Det är en underhållande serie och skådespelarna är mycket bra men ju längre in i serien man kommer uppstår frågan - vad vill Moodysson egentligen berätta?
Visst är det roligt att kolla ifall nästa avsnitt är ännu galnare än det förra. (Oftast är det.)
Visst är det intressant att iaktta de känslor som uppstår då man ser serien - förvåning, ilska, glädje, trötthet, förtjusning, irritation.
Men efter ett tag börjar det allt mer kännas som om Moodysson vrider och vänder på godheten och galenskapen utan att komma någon vart.
Samtidigt som jag också måste medge att jag gillar Gösta. Trots allt.
Det finns en livsglädje mitt i Göstas kaos. Precis som i Moodyssons första filmer Fucking Åmål (1998) och Tillsammans (2000) skildras här också styrkan i gemenskapen.
Vi människor må vara påfrestande galna eller enerverande goda men det finns inga alternativ än att fortsätta stötas och blötas mot varandra. I friktionen kan det uppstå något fint. Åtminstone är det underhållande att följa.
Och så visar serien att det inte skadar om man kan skratta.
Gösta visas på HBO Nordic och är deras första nordiska originalserie.
' /%3E%3C/svg%3E)
