Fem män berättar om sina liv

Parkeringsplatsen utanför Klacken badar i kvällssol och ljummen mellanöl. Det väller folk ut ur bussarna. Vi är intresserade av vem det är som besöker Klacken. Vilka historier döljer sig bakom ansiktena? Vad har de lärt sig av livet?

Vi satte oss ner med fem olika män för att prata med dem om livet, döden och hur det känns att vakta en port.

Hannes

"Pappa gav mig bilintresset. Om det kommer motgångar lärde mig pappa att om jag orkar fixa lite så blir det bättre. Om jag har fixat något själv och får köra iväg så får jag konstatera att jag lyckades med det själv.

Pappa är finsk och emellanåt lite svår. Han är nog stängd och vi har inte talat öppet om saker, men det är helt okej. Jag har andra att prata med. Inte är det pappa som är viktigast - det är båda mina föräldrar, mina systrar och vänner.

Men närmast är jag nog med pappa."

William

"Jag skulle vara riktigt rädd om jag skulle få ett barn i dagens värld. Det är otroligt svårt att uppfostra ett barn för det finns så mycket press på att alla ska ha en pekplatta och en telefon.

Jag skulle vilja återspegla allt det som jag växte upp med - att man inte ska ha en telefon före man är 13. Före det ska man inte behöva bli utsatt för sociala medier, men idag ska alla in i den världen då de är unga.

Många uppfostras på nätet i stället av sina föräldrar. De läser på sociala medier hur de ska bli då de är stora i stället för att lära sig av sina föräldrar. De lever i princip i ett annat land - de blir uppfostrade av en annan civilisation än den vi har här.

De uppfostras inte av de som är nära utan av influencers runt om i världen."

Jonathan

"Vi har haft partybussen i ett år. Vi är nio delägare. Det är kamrater som bor i Purmo, Forsby och Bennäs. Vi har åkt till Fagerö och Klacken. Vi åker dit där det finns en fest.

Jag är egenföretagare. Jag har två skogsmaskiner och kör för en entreprenör. Det är roligt att ha eget.

Jag bor hemma hos mamma, i garaget. Jag flyttade tillbaka för två år sedan. Det tog slut med damen. Vi var i lag i tre år. Det var ganska hårt. Om jag ska vara riktigt ärlig så väntar jag ännu på henne, men hon kanske inte vill det samma. Nu siktar jag på att bygga eget och satsar på firman. Jag ska bygga så stort att det inte behöver byggas ut. Jag letar inte efter någon, men jag tar det som det kommer.

När jag är fyrtio så hoppas jag att firman går runt och förhoppningsvis har jag fru och barn. Visst i världen vill jag ha familj, men man ska inte ha för bråttom heller."

Micke

"Jag är portvakt. De kallar mig för Sankte Per. Jag släpper in och ut folk från backstage. Det har jag gjort i åtta år. Handtaget är dagens. Jag har svetsat det själv.

Först var jag med här på egen hand, men nu är det pojkarna som är med i arrangemangen. Man behöver ju vara med och hjälpa till när det behövs. Nästan alla här är mina bekanta. Det skämtas mycket, men jag lyssnar mest.

Det är många som vill in och ta selfies. Det har ändrat under åren. Tidigare var det autografer. Jag har hört alla historier men här kommer ingen in som inte har giltigt tillstånd.

Imorgon städar vi hela dagen. Nu ska jag öppna igen."

William

"Min moffa var rektor och var ganska hård på att skolan skulle gå bra. När jag var liten var han alltid hemma när jag kom hem från skolan medan mamma och pappa jobbade. Efter eftis eller skolan fick jag skriva diktamen genast.

Han var en gamla skolans karl. Tack vare honom gick skolan väldigt lätt.

När han var ung var han ganska slapp - en av Jakobstads första raggare. Men sen skärpte han sig och såg till att också jag skulle bli ordentlig.

Han dog förra året och jag är väldigt tacksam för honom."