Den bästa i supertrion brändes ut som junior, men nu är konståkaren Jenni Saarinen tillbaka på topp: “Jag ser fram emot att utmana Viveca och Emmi i vinter”
Vid nyss fyllda sexton nådde Jenni Saarinen bristningsgränsen. Pressen var enorm, träningsbelastningen för hög och skolarbetet halkade efter. Hon kände att hon inte längre hade kontroll över sitt eget liv. Idag, fyra år senare, är det hon som bestämmer.
“Jag vågade inte längre göra de svåraste trippelhoppen”
Under tre säsonger var Jenni Saarinens repertoar på fem olika trippelhopp ett minne blott. Idag tror hon att även det sjätte, trippelaxel, kommer att lyckas. Det har ingen finländsk dam klarat tidigare.
Ute skiner solen från en klarblå himmel och termometern visar på högsommarvärme. Inne i Hakametsäs träningshall i Tammerfors pågår Koovees sommarläger i behaglig svalka.
Konståkningstränaren Minna Järvinen hissar ner en hoppsele från taket. Femfaldiga FM-medaljören, 20-åriga Jenni Saarinen kliver in.
Hennes studs- och rotationsegenskaper är av toppklass och hon behöver allt mindre stöd av selen för att landa rena trippelaxlar.
– För att undvika skador har jag tränat trippelaxel mest i sele. Det är ett riskfyllt hopp. Men just nu njuter jag av hoppen och vill utmana mig själv och lära mig nytt.
För fyra år sen var läget ett annat.
Då kom väggen emot för Finlands största framtidshopp. Hon tappade åkglädjen, träningsmotivationen – och tre av sina trippelhopp.
Men till skillnad från många andra lovande konståkare som bränts ut i tidig ålder och lämnat grenen för gott redan i junioråren, har Jenni Saarinen hittat tillbaka.
Se Sportlivs minidokumentär om Jenni Saarinens svåra år och väg tillbaka i klippet nedan:
Skulle bli klubbkamraten Korpis tronföljare
Våren 2015 skulle finländsk konståkning få ett uppsving efter några magra år. Kiira Korpi var äntligen tillbaka efter en lång skadeperiod.
Det började bra i EM i Stockholm i januari. Kiira var fyra i kortprogrammet och en topp-tio-placering, som skulle ge Finland två damplatser till följande EM, var så gott som kirrad innan friåkningen ens börjat.
I FM en månad tidigare hade den 26-åriga trefaldiga EM-medaljören vunnit guld, tätt följd av tre lovande 15-åringar, Jenni Saarinen, Viveca Lindfors och Emmi Peltonen.
Konståkningsfinland behövde den andra EM- och VM-platsen, för att de elva år yngre talangerna skulle få chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen utan framgångspress. Precis som Korpi fått göra då hon EM-debuterade som 16-åring.
I Stockholm blev Kiira Korpi sjuk och kunde inte åka sitt friprogram. Efter skadorna var hennes hopprepertoar mindre än de unga utmanarnas, men hon var en världsstjärna och i mars väntade VM i Kina. Korpi misslyckades och tävlingen blev hennes sista i karriären.
Strax innan hade Jenni Saarinen för tredje året i följd representerat Finland i junior-VM, under hård press att liksom Korpi i dam-EM och -VM, ta en plats bland de tio bästa. Och för tredje gången hade hon slutat just utanför topp-tio.
Jenni gick då i nian och hade varit mycket borta från skolan på grund av läger och tävlingar. Under ett par veckor efter junior-VM väntade en lång rad uppskjutna prov. Dem måste hon fixa för att överhuvudtaget få ett avgångsbetyg.
Konståkningssäsongen hade varit tuff och Jenni kände att alla reserver var tömda.
– Då jag fick meddelandet att jag utsetts till reserv till stora VM, kände jag att jag inte klarar av att åka ett enda program till, berättar Jenni fyra år senare.
Det blev droppen. Konståkningslöftet hade drabbats av överträning.
Tidigt upptäckt talang
Jenni Saarinen hade börjat i skridskoskola i Koovee i Tammerfors då hon var fem år gammal. Hennes talang för grenen upptäcktes genast och hon flyttades snabbt vidare, först till en talanggrupp och därifrån vidare till en tävlingsgrupp.
– Man såg att hon njöt av att glida fram på isen, hon hade bra studs och hennes piruetter roterade så snabbt att hon ibland hade svårt att få dom under kontroll, minns Minna Järvinen, som var Jennis tränare under de första åren och blev det på nytt för tre år sen.
Då Jenni var elva år gammal flyttade hon till grannföreningen Tappara, där tränarduon Maaret Siromaa och Susanna Haarala hittat nyckeln till framgång. Tappara hade toppåkare i alla åldersklasser, från de allra yngsta till kronjuvelen Kiira Korpi.
Med facit på hand var Tapparas framgångsrecept inte hållbart i längden. Jenni Saarinen är inte den enda Tappara-åkaren som inte pallade för belastningen och pressen.
Men hittills är hon den enda som klarat av att komma igen.
– En sak skulle jag göra annorlunda om jag fick chansen. Som 15-16-åring borde jag ha sagt vad jag känner och vad jag vill göra och inte bara göra som andra sa, konstaterar Jenni, och ger därmed ett värdefullt råd till andra i samma situation.
– Jag borde ha funderat på vad jag egentligen vill få ut av konståkningen och hitta ett smartare träningsupplägg. Belastningen var helt enkelt för hård just då, men jag klarade inte av att säga nej och få stopp på det hela.
Tillbaka till fostrarföreningen
Efter en säsong till i Tappara, bytte Jenni Saarinen tillbaka till Koovee och tränaren Minna Järvinen inför säsongen 2016/2017.
– I det skedet var jag egentligen beredd att sluta och sa till Minna att jag åtminstone vill ta en paus, minst två månader. Jag hade ingen lust alls att skrinna.
Tränaren Minna svarade att hon hoppades att Jenni skulle fortsätta, men att hon högaktade Jennis vilja och beslut.
Då Jenni varit borta från isen i ungefär en månad hörde landslagskompisen Emmi Peltonen av sig och bad Jenni komma till Vierumäki och träna med henne.
Jenni tvekade och förklarade att hon inte stått på is på en månad och att hon knappast var den bästa träningskamraten.
– Då sa Emmi att det är klart att du kommer, jag vet att du inte slutar och du måste komma!
– Så for jag till Vierumäki och resten är väl historia, säger Jenni med ett skratt.
Får bestämma själv
Då Jenni flyttade tillbaka till Koovee, kom hon och tränaren Minna överens om ett upplägg där Jennis behov står i centrum. I teamet ingår även mentala tränaren Terhi Lehtoviita.
Idag sker träningen på Jennis villkor och hon deltar också i planeringen av sitt träningsprogram. Tre gånger i veckan får hon träna helt ensam på isen – med eller utan tränare, det bestämmer hon själv. Och sedan ett år tillbaka har hon ett eget upplägg för den fysiska träningen.
"Fysiskt har jag blivit mycket starkare, vilket också stärker självförtroendet på isen"
-Jenni Saarinen
Men vändningen till det bättre kom inte över en natt.
– Då vi återupptog vårt samarbete kunde Jenni göra dubbelaxel, trippelsalchow och trippeltoeloop. Procenten lyckade hopp var låg, eller egentligen var det procenten seriösa försök som var låg, berättar Järvinen om den svåra tiden.
Med så få trippelhopp fyllde Saarinen inte ens landslagskriterierna.
– Mest jobb hade vi med att få tillbaka hennes självförtroende, att hon skulle lita på att hon kan.
Då jag inte tränade på hoppen, blev jag småningom rädd för dem.
För Jenni var situationen ny. Som yngre hade hon utan rädslor lagt till allt svårare trippelhopp i sina program, nu fanns rädslan plötsligt där.
– Då jag tappade åkglädjen, tappade jag också viljan att försöka mitt bästa. Jag höll mest till i hörnen och gjorde halvhjärtat några piruetter, inte så mycket annat. Då jag inte tränade på hoppen, blev jag småningom rädd för dem.
Trots att Jenni under tre säsonger tävlade med en decimerad hopprepertoar, vann hon ändå FM-medalj varje år.
– Jennis räddning var hoppkombinationen trippeltoeloop-trippeltoeloop, konstaterar Järvinen. Tack vare den kunde hon både i kortprogrammet och friåkningen samla de tekniska poäng som behövdes.
Nu har Jenni Saarinen tagit FM-medalj i damklassen fem år i följd. De tre senaste gångerna har hon stått på prispallen tillsammans med Viveca Lindfors och Emmi Peltonen. Men medan både Viveca och Emmi fått stå överst på prispallen, har Jenni hittills fått nöja sig med silver och brons.
Självförtroendet återvänder
För två år sen, hösten 2017, började det äntligen vända. Under en träningssession i samband med en tävling i Bulgarien vågade Jenni efter en lång paus försöka sig på en trippelflip.
– Hoppet kändes sanslöst bra! Jag ramlade i det första, men landningen var ren. Och så lyckades det andra!
– Det gav mig ny inspiration och mod att göra också de svåraste hoppen. Samtidigt bevisade det att hoppen inte försvunnit någonstans.
Också tränaren bubblar av glädje då hon berättar om tävlingen i Bulgarien.
– Under de ett och ett halvt år vi i det skedet jobbat ihop, hittade Jenni alltid saker som gått dåligt i hennes program. I tävlingen i Sofia var allt annorlunda.
– Då jag efter kortprogrammet sa till Jenni vad jag tyckte gått bra och vad jag var nöjd med, fortsatte Jenni med att räkna upp flera saker som hon själv var nöjd med. Då kände vi båda att vi tagit ett stort steg framåt.
Tillbaka i Tammerfors började Jenni igen träna de svårare trippelhoppen, flip, ögel och lutz. Men med självförtroendet var det ännu lite si och så.
Jennis rädsla för hoppen och rädsla för att misslyckas tog sig uttryck i att hon tränade hoppen bara då hon var ensam på isen.
– Jenni ville inte att andra skulle se att hon föll och att hoppen inte satt ännu. Hennes tankar kretsade kring hur andra såg på henne och andras förväntningar på henne, minns Järvinen.
Det är också då hon varit ensam i ishallen som Jenni vågat ge sig hän åt musiken och hittat ett eget, starkt uttryck i sin åkning.
– Då ingen annan än jag och isskötaren är på plats, kan jag lägga på musiken för fullt och bara njuta av åkningen, berättar Jenni, som då hon var yngre knappt vågade titta mot domarna och publiken.
Tillbaka på topp
Efter en paus på tre år ingick alla trippelhopp – utom trippelaxel – i Jennis program igen förra vintern. I februari vann hon nordiska mästerskapen på nya rekordpoäng (162,63), hennes andra NM-titel i damklassen. Den första kom då hon var 15 år gammal.
– Då jag var junior var NM bara en tävling i raden, som vuxen har varje enskild tävling fått en helt annan tyngd. Därför känns den andra titeln mycket mer betydelsefull än den första.
Jennis goda resultat under säsongen 2018/2019 medförde att hon kom med på listan över idrottare som får träningsstöd av olympiska kommittéen med sikte på Peking 2022. Hon får också idrottarstipendium av Undervisnings- och kulturministeriet. De övriga konståkarna på listan är Viveca Lindfors, Emmi Peltonen och isdansparet Juulia Turkkila/Matthias Versluis.
Tack vare Viveca Lindfors bronsmedalj och Emmi Peltonens åttonde plats i årets EM, får Finland nästa vinter sända tre damer till EM i Österrike. Jenni Saarinen tänker vara en av dem.
"EM är helt klart mitt huvudmål. Jag vet att jag är i bra form, träningen känns bra, hoppen är tillbaka och jag tycker väldigt mycket om mina program. "
-Jenni Saarinen
Trots att Jenni var den som alla trodde skulle göra EM-debut först av de tre, väntar hon ännu på sin debut, medan Viveca Lindfors redan deltagit i fyra och Emmi Peltonen i tre Europamästerskap.
– Jag upplever inte att jag gått miste om något, det var bara inte min tid då. Saker går inte alltid som man tror och jag tänker att nu är det min tid, nu får jag visa vad jag kan. Jag är redo att utmana Viveca och Emmi.
I Hakametsähallen en förmiddag i juni får även Sportliv ett smakprov på Jenni Saarinens perfektionism. Det är okej att filma då hon övar trippelaxel, men bara för arkivet. Hon vill inte att hoppet visas offentligt innan hon kan det.
– Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig hoppet, mina egenskaper borde absolut räcka till.
Och då det visar sig att hennes fötter i ett av försöken blivit utanför bild så att man inte ser landningsskäret, får vi trots allt tillstånd att använda det.
Se Sportlivs minidokumentär om Jenni Saarinen i Yle Fem söndag 14.7 kl. 19.48 eller här:
