Filmrecension: Diego Maradona - hyllad och hatad, frälsare och djävul, en dokumentär om två sidor av en fotbollslegend
Dokumentären om den argentinska fotbollslegenden Diego Maradona visar en man med två sidor, den offentliga och den privata, den snälla och den kaxiga. Den visar den ofattbara uppgången och det tragiska fallet.
Man behöver inte vara en fotbollsfantast för att ryckas med i Asif Kapadias dokumentär om den färgstarka Maradona och hans dramatiska liv.
Precis som i Kapadias dokumentärer Senna (om formel 1-föraren Ayrton Senna) eller Amy (om musikern Amy Winehouse) får vi här en gripande och underhållande film som bygger på arkivmaterial ihopklippt på ett snärtigt sätt.
75 000 fanatiska fans vrålar
Det hela börjar med en spännande biljakt genom gatorna i Neapel. Det är sommaren 1984. Bilen vi följer kör med rasande fart genom staden och in genom portarna till den enorma San Paolo-stadion. Ut stiger Diego Maradona.
Den fattiga staden Neapel har precis köpt världens dyraste spelare.
På SSC Napolis stadion står 75 000 fanatiska fans, jublet är öronbedövande då Maradona stiger in för att helt kort hälsa på dem. Förväntningarna är enorma.
Under presskonferens ställer den första frågan till med ett mindre tumult - “känner du Maradona till camorran?”
En förbluffad Maradona verkar inte förstå frågan medan fotbollsklubbens direktör blir rasande över sådana insinuationer.
Men visst lär Maradona känna maffian. Och det får ödesdigra följder.
En man, två sidor
I Kapadias dokumentär beskrivs Maradona som en man med två sidor. Titeln är därför också Diego Maradona, inte enbart Maradona.
Diego är den fattiga killen från slummen Villa Fiorito i Buenos Aires. En makalöst talangfull spelare som älskar sin mamma och försörjt sin familj sedan han var 15 år gammal.
Maradona igen är den stöddiga och kaxiga typen. En man som flörtar, tar droger, förnekar sitt faderskap och skapar problem.
Eller som vi hör hans personliga tränare säga “med Diego skulle jag gå till världens ände, men med Maradona skulle jag inte ta ett enda steg”.
Dokumentären bygger sedan vidare på de här motsättningarna. Hur Maradona i Neapel först hyllas som en frälsare men lämnar staden som en djävul.
Att det är just Neapel ger berättelsen om Maradona ytterligare en dimension. 1980-talet präglades av stora skillnader i Italien mellan det rika norr och det fattiga syd. Fotbollspubliken från norr skanderar “lavatevi” (tvätta er) åt napolitanarna, som de anser vara smutsiga.
Och Maradona passar perfekt in i den här konstellationen. Han, precis som napolitanarna, vet vad det betyder att vara underdog. Dokumentären berättar också att när Neapel sedan med Maradonas hjälp vinner italienska ligan festar man i två månader.
Men när Argentina vinner över Italien i VM 1990 och matchen går av stapeln i Neapel är det slut på kärleken. Och skyddet från maffian.
Fotbollen som en del av en större berättelse
Styrkan i Kapadias dokumentär är då han sätter in fotbollen i ett större sammanhang. Här blir speciellt den legendariska kvartsfinalen mellan Argentina och England under VM i Mexico 1986 intressant.
Kapadia förklarar den mot bakgrunden av Falklandskriget fyra år tidigare. Hur argentinarna inte visste hur dåligt det gick för dem i kriget och hur förnedrande det hela var. Matchen i Mexico blir en revansch.
Engelsmännen som först hånar de argentinska spelarna, vrålar av ilska då Maradona med hjälp av “Guds hand” gör mål och sedan till sist tvingas se sig besegrade då Maradona dribblar sig förbi och gör ett mål som anses vara ett av världshistoriens finaste.
Går det att fånga Maradona?
Dokumentären är skickligt uppbyggd och proffsigt editerad med endel bilder direkt ur Maradonas privata arkiv. Men kommer Kapadia egentligen med nåt nytt?
Det hela börjar mot slutet kännas mer som en kavalkad av “de bästa och mest galna ögonblicken i Maradonas liv”. Som om dokumentären blir lite bländad av myten om Maradona och tappar bort den verkliga mannen.
Eller så är det fotbollslegenden som än en gång dribblar bort oss alla. Som helt enkelt inte låter sig fångas i en över två timmar lång dokumentär.
