Tomas Jansson: Nu har jag sett tusen olika teaterföreställningar - och det kan fortfarande kännas magiskt!

Nu är min drömgräns spräckt. För att fira det svarar jag på teaterfrågor som jag fått på sociala medier. Och ja, här finns också en lista på några oförglömliga teaterbesök från fyra decennier. Det här är en lovsång till teaterkonsten.

Allt var inte bättre förr, men det var definitivt annorlunda.

Går vi 35 år tillbaka i tiden var fria grupper ett rätt obekant begrepp. Det revolutionära handlade istället om att i ett slags postpunkanda söka sig ut ur teaterhusen och skapa teater i gamla halvt eller helt övergivna byggnader. Också teaterkritiken såg annorlunda ut.

Mera om det senare. Allra först ska det handla om min relation till teatern, och till mina 1,000 teaterbesök.

Att teatern skulle komma att spela en så viktig del av mitt liv, var egentligen otippat. Det var rockmusik och fotboll som var min grej, tillsammans med litteratur som jag studerade. Teater kunde vara magiskt, visst, men också förödande tråkigt. Det var rockmusiken som kunde erbjuda mig de stora känslorna, gång på gång.

Teater var inte min grej. Tills jag som redaktör för Åbo Underrättelser erbjöds uppdraget att följa med en produktion från första repetition till premiär. Då hade jag, som 27-åring, gått på teater futtiga 21 gånger. Det förändrades först på 1990-talet då jag kom till radions kulturredaktion, då var det nämligen en teaterredaktör och inte en litteraturmänniska som behövdes.

Egentligen kunde man säga att allt handlade om en slump, att jag inte alls valde teatern, att teatern valde mig. Men när valet en gång var gjort, tackade jag och tog emot. Och förälskade mig.

Det började med en lust att lära mig allt, att se så mycket som möjligt.

Som frilans reste jag runt på festivaler i Europa, gjorde reportage om norsk och tysk och svensk teater, träffade regissörer och dramatiker, och fick från närhåll uppleva 90-talets teaterrevolutioner – den nyskrivna dramatikens guldålder, och hur den så kallade postdramatiska teatern slog igenom.

Det var då som de nya brittiska dramatikerna erövrade Europa med en ruffig syn på samhället, som om reaktionen på den forna premiärministern Margaret Thatchers nya England hade kommit med en fördröjning på ett decennium. Plötsligt dök en samhällskommenterande teaterdramatik upp överallt i Europa – det var nästan bara i Svenskfinland som den nya dramatiken inte fick någon central roll.

Därför krävdes det resor till olika festivaler, bland annat för att uppleva det nya postdramatiska regigreppet.

Det var när jag besökte tyska festivalen Theatertreffen som jag råkade se en av Frank Castorfs tidigaste regier på Berlinteatern Volksbühne. Han kunde tolka klassikertexter på helt nya sätt, stryka stora delar av ursprungstexten och istället lyfta upp enskilda avsnitt och upprepa enskilda repliker i en evighet, som för att tvinga oss i publiken att förhålla oss på ett nytt sätt till en pjäs som vi från tidigare kunde utan och innan.

Liksom jag älskade rockfestivaler, drogs jag också till teaterfestivaler. Och liksom en rockfestival trollar fram en drömvärld där vardagens regler inte gäller, är också teaterfestivalerna speciella. Det är lätt att träffa de spännande namnen, och som finländsk journalist var man också kanske lite exotisk.

Till och med den norska eremiten Jon Fosse, det hetaste nya namnet då, kunde sätta sig framför en mikrofon vid ett restauranglångbord. Eller Sarah Kane som inte gillade radio och tackade nej till nästan alla intervjuer. Eller just Frank Castorf, regissören som knappt behövde en fråga för att sväva ut i femton minuter långa resonemang om världsordning och existensen.

Festivalerna blev min teaterskola, tillsammans med möjligheterna jag fick att i Finland följa med teaterprocesser från start till mål.

Då såg jag också livet backstage, hur olika regissörer arbetade, hur skådespelare en vecka före premiären alltid fylldes av osäkerhet, hur den där svårgripbara teatermagin uppstod som från ingenstans, och hur gränsen mellan tomma ord och stora genuina känslor kunde vara så hårfin.

Under alla snart 30 år som teaterjournalist har den där grundläggande fascinationen för teaterkonst inte försvunnit någonstans. Stunderna när allt stämmer känns fortfarande lika fantastiska som tidigare, och då är det så fint att vara en av få som blivit inbjuden att delta, att få se den där magiska världen födas och leva en kort stund, innan den försvinner, för att aldrig komma tillbaka.

Det kunde vara svenska skådespelaren Michael Nyqvist som ensam stiger upp på en scen och berättar en historia, rakt av, utan hokuspokus, men som på ett ögonblick får världen utanför teatersalongen att försvinna.

Det kunde vara en finlandssvensk teaterkväll utan egentlig berättelse, men där stämningen som byggs upp blir så hel och stark, där alla skådespelare litar på teatermagins möjligheter och trollar fram en oförglömlig upplevelse - No Return på Teater Viirus.

Det kunde vara en tysk jätte-ensemble som gör en tio timmar lång föreställning baserad på Shakespearehistorier i en gammal fabriksbyggnad, en föreställning som inte alls är bra rakt igenom men som är så kompromisslös och med sin längd liksom tvingar in åskådaren i sin värld.

Det kunde vara min första stora teaterupplevelse, Strindbergs Ett Drömspel i Åbo. Jag minns hur vi i publiken satt på scenen, och hur skådespelaren Erik Kiviniemi satt bredvid mig. Han spelade Diktaren men satt i början tillsammans med oss, som om han var vilken åskådare som helst, tills han plötsligt steg upp och började spela. Finurligt, minns jag att jag tänkte, så kan man också leka med teater.

Det kunde vara en engelsk urpremiär av Sarah Kanes depressions/självmordspjäs 4.48 Psychosis, 18 månader efter att hon tagit sitt eget liv. En teaterkväll då hela salongen höll andan och liksom på riktigt varje sekund kände Sarah Kanes närvaro.

Inför den här artikeln bad jag på sociala medier om frågor till någon som sett 1.000 teaterproduktioner. En del har jag redan besvarat, men det finns många fler. Som vad jag tänker att är något som NU karaktäriserar teatern.

Det finns mycket som är annorlunda jämfört med när jag hittade in i teatervärlden, det som jag var inne på alldeles i början av artikeln. Det gäller också kritiken. Idag är det svårt att föreställa sig begreppet ”demonkritiker”, dvs. en enda kritiker – ofta en man – som totalt kunde dominera tolkningen av ett konstverk. Som en Heikinheimo inom musiken, eller en Kajava inom teatern. Gav han tummen upp, var det slaget i sten att konstverket var bra och sevärt. Tummen ner betydde att det var värdelöst, oberoende av vad andra tyckte. Punkt.

Men om man håller sig till det man ser på en scen, kommer jag direkt att tänka på att det idag finns mycket teater som egentligen borde kallas för scenkonst. Det har att göra med en gränsöverskridande utveckling som jag känner igen från något som hände inom rockvärlden för ungefär tre decennier sedan; begreppet crossover, en kreativ spännande mix av olika musikstilar.

Inom teatern handlar det om människor som med en bakgrund inom bildkonst, dans, performance, videokonst, installationskonst har hittat in i teatervärlden och börjat omforma den traditionella synen på vad teater är och kan vara - till den grad att man gärna kunde kalla det för scenkonst, och inte teater.

Det ställer förstås helt nya krav på publik och på finansiärer, och på kritiker som plötsligt borde känna till begrepp från bildkonst- och performancevärlden för att hundraprocentigt kunna omfatta ett scenkonstverk.

Eftersom den frågan egentligen är värd en helt egen artikel, går jag vidare med frågelistan till; Finns det favoritpjäser som jag sett många gånger?

Ja. Strindbergs Ett Drömspel älskar jag, och har sett den i 9 olika versioner. Eller Ibsens Hedda Gabler, den har jag sett 12 olika versioner av. Men den jag sett allra oftast är Tjechovs Tre Systrar, 13 olika versioner.

Vilken föreställning har fått mig att skratta och gråta mest?

Där börjar jag med att säga att jag hör till dem som inte går på teater för att ”glömma verkligheten en stund”. Jag vill att teatern ska gräva i verkligheten. Får det mig att skratta är det bonus, inte något jag söker.

Och så väljer jag en produktion som fick mig att både skratta och gråta, mycket; Berlinteatern Maxim Gorkis Common Ground, en pjäs om det jugoslaviska inbördeskriget som Balkanbördiga tyska skådespelare gjorde tillsammans med den Berlinbaserade israeliska regissören Yael Ronen. Om att förhålla sig till och bearbeta en tragedi, om hur människor som tillhör folkgrupper som en gång stod på olika sidor av frontlinjen kan mötas.

Det är den mest gripande berättelsen om kriget i Jugoslavien som jag någonsin har sett.

Vad kan teater som ingen annan konstform kan?

Det har jag under årens lopp också frågat många teatermänniskor, så jag väljer att citera två av dem. Tyska Susanne Kennedy, som ibland skapat scenkonst som mera liknat bildkonstinstallationer än teater: ”Jag känner mig närmare konstscenen än teatern. Men ändå är det intressant att göra just teater, det här med att människor sätter sig på stolar i ett rum med egna förväntningar. På ett museum springer folk in och ut, men på en teater kan de stanna kvar fast i tre timmar”.

Eller tyska Andres Veiel som jobbat mycket med dokumentärteater: ”Detta att få tillgång till ett slutet rum dit kanske 650 personer kommer, och så betalar de för att i 100 minuter sitta och följa med det vi vill berätta. Ser de på TV kan de springa någon annanstans när som helst, men här kan jag tvinga dem att förhålla sig till det jag berättar”.

Ser jag annorlunda på finlandssvensk teater efter att ha sett så mycket teater utomlands?

Ja, absolut. För mig har den finlandssvenska teatern en oslagbar fördel – det handlar om språket, mitt språk, men också om en kultur och en värld som jag delar med människorna som står på scenen. Samtidigt upplever jag att finlandssvensk teater oftare kunde utnyttja den möjligheten maximalt, dvs. berätta historier som känns hundraprocentigt som ”våra”.

Samtidigt har jag sett hur finlandssvensk teater länge levde som i en bubbla, utan växelverkan med internationella trender.

Det har förändrats under de senaste tio åren, men fortfarande saknar jag exempelvis en fruktbar relation till nyskriven dramatik. Utomlands, och i det finska Finland, har jag sett hur man litar på texten och vågar tro på att också en text kan vara formbrytande. Kanske för att den enda teaterutbildning som ges på svenska i Finland är en skådespelarutbildning, har mycket här utgått framförallt från skådespelaren.

Finns det no-no för mig, detaljer som jag inte kan förlåta i en teaterföreställning?

Egentligen inte, men närmast kommer en viss skådespelartraditions sätt att skrika utan orsak, något som var allt för vanligt speciellt i finskspråkig teater ännu några år in på 2000-talet. Det har alltid fått mig att bara stänga av mig själv. Teater som försöker tvinga mig att vara delaktig är inte heller alls min grej. Jag går på teater för att bli en del av en värld, inte för att själv vara aktivt delaktig.

Vilken föreställning skulle jag helst se på nytt, om det var möjligt?

Kanske är det med stora teaterupplevelser som med förälskelser – de går inte att återuppleva, vilket ju också är en del av fascinationen med teatern. Men skulle jag välja tre så är det kanske redan nämnda Common Ground, No Return och Wolken Heim (se min höjdarlista). Alla de tre har jag för all del faktiskt redan sett vid två olika tillfällen, men jag var lika lycklig båda gångerna. Jag tror att de alla skulle kännas lika fräscha, fortfarande.

Finns det efter 1,000 teaterkvällar något knep för att hålla sig öppen och nyfiken inför ännu en föreställning, och inte falla för det där ”det här har jag redan sett”-tänket?

Kanske Kärleken till konstformen? Så länge den finns kvar, känns det lätt.

Samtidigt har jag på 2000-talet oftare gått på teater som privatperson än som kritiker, och känt hur skönt det kan vara att inte behöva sitta och analysera medan jag sitter i salongen, att inte behöva föra anteckningar under en föreställning för rädslan att glömma bort några viktiga insikter. Dessutom: om jag inte recenserar är det faktiskt möjligt att gå i pausen om det är långtråkigt, det har också hänt några gånger.

Och sista frågan; Varför går jag på teater?

Den har jag förhoppningsvis redan svarat på, men... Ja, det finns ju alltid en risk att bli riktigt uttråkad, och dålig teater hör på något sätt till det allra sämsta. En dålig film kan vara underhållande på sitt sätt, men dålig teater är alltid bara riktigt dålig. Men då allt är rätt! Hur stort det blir! Detta att förflyttas till en annan verklighet, som ibland kan kännas verkligare än den riktiga verkligheten. Hur underbart är inte det! Att låta sig dras in i ett känslornas universum, och för en stund försvinna i en värld där allt är möjligt.

Höjdarna

Ett Drömspel (82): min första stora teaterupplevelse, en fantastisk text med fantastiska regilösningar av Laura Jäntti.

En uppstoppad hund (88): minns inget annat än att jag var förtrollad.

Markisinnan de Sade (89): aldrig sett skådespelare (bl.a. Stina Ekblad) berätta så mycket med så små medel. Plötsligt kunde en liten handrörelse betyda allt.

Gatan (93): första gången jag såg expressiv punkrockig attityd på teatern, plus att Galeasens teatermiljö var så speciell. I efterhand har jag också tänkt att det var häftigt att se en ung Mikael Persbrandt på en teaterscen.

Wolken Heim (94): fantastisk text, ett collage av texter av tyska filosofer, terrorister, nazister, ett slags monolog som gjorde upp med tysk folksjäl, spelad av sex kvinnliga skådespelare som steg ner i ett bunkerliknande rum som doftade män som flytt fältet. Drömlikt vackert genomfört.

Härlig är jorden (95): första gången jag såg (nästan) min historia spelas upp på en teaterscen + ett så suveränt ensemblespel.

Personkrets 3:1 (98): Norén kunde skriva en text som i sig hade allt, från de exakt utmejslade personerna till det talspråk eller sluddrigt upprepande som berättelsen behövde. Och ensemblen kastade sig så kompromisslöst in i ruffiga och otäcka och sargade och kämpande rollfigurer.

4.48 Psychosis (00) är redan nämnd, liksom No Return (05) och Common Ground (14).

Trettondagsafton (01): för Marthalers regitrolleri, han fick allt att kännas så lätt och djupt – samtidigt. Och hans användning av musik och sjungande ensembler är oslagbart.

Das Werk... (11): det mest fantastiska visuella fyrverkeriet någonsin, med en scen som avslutningsvis översvämmades av vatten. Och Jelineks text är så smart – bland annat om ett tunnelbanebygge som slutar i katastrof när marken ger vika. Något för Åbo, som en kommentar till det lokala torgP-bygget?

Morbror Vanja (11): aldrig sett finlandssvenska skådespelare så on the edge som den gången. Och inte som ett självändamål, det gav föreställningen en intensiv nerv. Plus en hel rad enskilda fantastiskt snygga bilder.