Skrämmande och obehagligt – men Wilma Murto vet att hon måste våga ta smärtsamma beslut: "Först senare har jag insett att det var ganska vågade drag"
En kaotisk vardag mötte stavhopparen Wilma Murto efter det plötsliga språnget in i rampljuset. Efter åren i limbo kan hon inte längre leva på gamla meriter. I Sportliv berättar juniorvärldsrekordtjejen om våren som flöt förbi i en dimma, de radikala men oundvikliga förändringarna – och det nyfunna lugnet.
”Ingen annan kan veta vad som är bäst för dig”
Täta skogsdungar, vida ängar och ödsliga stigar. Tystnad.
Bondgårdsflickan från Kuusjoki i Salo är tillbaka på landsbygden efter åren i stadsmiljö. Tillbaka i lugnet.
– Jag har varit med om fruktansvärt stora förändringar och hela tiden känt av stressen. Nu har jag fått vara i lugn och ro i några månader.
– Nog har jag saknat det här.
Wilma Murto sitter i sin 33 kvadrat stora radhusetta i Kuortane. Den lilla gräsplätten utanför har hon inte ännu hunnit se över, och på väggen hänger endast en tavla. Den föreställer den tidigare hemstaden Åbo som hon lämnade för Lahtis i höstas.
Bara ett halvår senare bar det vidare norrut till södra Österbotten.
Hon hyr lägenheten av Mikko Latvala, hennes tredje tränare på ett knappt år. På fem minuters avstånd finns Kuortanes mångsidiga idrottscentrum. Så hemskt mycket mer finns det sedan inte på den nya hemorten.
Men det stör inte. En orolig själ har längtat efter harmoni och balans i sitt liv. Allting görs på stavhoppets villkor.
– Jag är långt ifrån mina närmaste vänner och min familj, och det är ingen liten sak för mig. Men det är inte första prioritet just nu. Jag är här för att det är bra för idrotten.
Se Sportlivs minidokumentär om Wilma Murtos turbulenta år:
Minns inte skolvåren efter världsrekordet
Januari 2016. Zweibrücken i sydvästra Tyskland. Wilma Murto hoppar juniorvärldsrekord 471 och målas genast upp som friidrottstokiga Finlands följande stora stjärna.
Den 17-åriga gymnasieflickans liv förändras över en natt.
– Det är på sätt och vis en suddig period. Jag vet att jag varit i skolan hela den våren, men jag minns ingenting av det. Det var en enorm omvälvning som förde med sig massor med positivt, men var samtidigt väldigt tung.
Hon fick mycket synlighet och obekanta människor började känna igen henne i butiken och på restauranger. En förvirrande upplevelse, beskriver hon själv.
Rekordet lockade också tacksamt med sponsorer, vilket gav henne möjligheten att satsa hundraprocentigt på idrotten. Hon har kunnat sätta stavhoppet först också under de senaste, svåra säsongerna.
– Men jag vet också att världsrekordet inte bär mig i all oändlighet. Jag måste hitta en ny väg fram.
Wilma Murto har representerat Finland i sex stortävlingar: OS i Rio de Janeiro 2016 samt två utomhus-EM och tre inomhus-EM. Hennes bästa placering är sjua från EM i Berlin 2016.
2016 var ett verkligt succéår. Förutom vinterns världsrekord tog Murto brons i U20-VM i Bydgoszcz, slutade sjua i EM i Amsterdam och gjorde OS-debut i Rio. Efter det har hon haft det betydligt jobbigare.
Hon visade upp kanonform följande vinter, gjorde till och med försök på nya världsrekordhöjder och var full av förväntan inför sommaren. Men från ingenstans kom kallduschen.
– Plötsligt bara uppstod smärtan, och den vägrade ge med sig. Jag hade jätteont i foten men ingenting var sönder så jag stoppade i mig ett par Buranan och tog ut mig på banan ändå, berättar Murto som endast gjorde en tävling på hela säsongen: U20-EM i Grosseto.
– Jag funderade efter kvalet om jag alls ska kunna genomföra finalen, men vi bestämde att jag kör och det blev brons. Det är samtidigt något jag är stolt över, att jag trotsade oddsen och tog medalj. Men efter Grosseto kom vi fram till att jag står över VM i London, foten håller helt enkelt inte för mer.
Hon besökte sjukvården ett femtontal gånger under sommaren. Det var läkare, specialister, magnetröntgen, många åsikter och tankar – men aldrig någon definitiv förklaring vad smärtan beror på.
– Det var ingen allvarlig skada i sig, men den förde med sig en mental börda. Jag har inte kunnat lita på att smärtan hålls bort. Jag är hemskt känslig, om jag får en minsta känning bromsar jag genast in och kollar vad det är frågan om.
Otålig och frustrerad
2018 var Wilma Murtos comebacksäsong. Den mystiska och envisa skadan förstörde inomhusvintern och hon visste inte alls vad sommaren skulle hämta med sig.
I början jublade hon vilt över resultat kring 430, bara för att det var så härligt att tävla igen. Så småningom hissades ribban uppåt och i Kalevaspelen överskred Murto 460 – hennes bästa utomhusresultat genom tiderna.
Hon bärgade sitt första FM-guld och kvalificerade sig för EM i Berlin, där hon slogs ut i kvalet. Men det kvittade. Hon ville bara tillbaka upp ens i närheten av sin toppnivå, och lyckades.
Hon var på väg tillbaka – men inte ännu framme.
– Jag väntar fortfarande på att jag återvänder till min egen nivå. Jag talade just med min mamma som sa att mina resultat ju sett helt bra ut, men jag svarade att ’nej, det saknas åtminstone 20 cent’. Det här är inte det jag vill hoppa.
– Jag är väldigt otålig, säger Murto och brister ut i skratt. Jag skulle redan vilja vara tillbaka där jag en gång var, och märker att jag lägger mer och mer press på mig själv. Jag blir frustrerad, då jag vet att jag kan så mycket bättre.
– Det jag behöver nu är fler timmar på verkstadsgolvet, och jag är väldigt glad över Mikkos budskap att jag måste förstå att det inte finns någon återvändo till den där 17-åringen. Nu måste vi hitta 21-åringens rutt. Jag får inte tänka för mycket på vad som en gång var, utan vart jag är på väg.
Mikko heter Latvala i efternamn och är Wilma Murtos tredje tränare inom loppet av ett knappt år. Ett stormigt och händelserikt år.
Vad var det egentligen som hände?
”Jag är väl lite av en leende fån på träning, och annars också för den delen. Jag ler fastän det inte alltid skulle finnas orsak till det.”
-Wilma Murto
Jo, det var fem kast. Du räknade rätt för en gångs skull. Wow...
Välmenande gliringar och högljudda skratt fyller den nybyggda fotbollshallen i Kuortane. Fotbollsplanen gapar tom, men i ena kortändan kastar Wilma Murto medicinboll med Mikko Latvala.
Murto anlände i Kuortane en fredag i mars. Det första samtalet med den tilltänkta nya tränaren tog fyra timmar, och två dygn senare hade flyttlasset redan gått norrut.
– Jag funderade först att vad månne det här riktigt ska bli till, medger ex-elithopparen Latvala. Vilken dålig tidpunkt för en idrottare att byta allt runtomkring sig: tränare, träningsplatser, hem… Allting kastades om på en gång.
– Men med tanke på nästa år var det kanske bättre att göra det nu än att vänta. Wilma borde klara av att vara toppidrottare de följande tio åren. Vi ska göra vårt yttersta att det här visar sig vara ett vettigt beslut.
Tränarkarusell
Det första stora steget ut i det okända tog Wilma Murto i höstas. Hon fann stavhoppet som nioåring under ett knatteläger som leddes av Jarno Koivunen. Efter förra säsongen tog det långvariga samarbetet slut.
Murto vill inte gå in på närmare detaljer om beslutet, men hon hade stampat på stället ett tag och sökte en nytändning i Lahtis. Det klickade ändå inte alls med ersättaren Steve Rippon, vars träningsfilosofi skilde sig radikalt från det Murto vant sig vid.
Efter bara sex månader gick Murto och australiern skilda vägar.
– Vi hade tydliga skillnader i vår syn på idrott och tränarskap. Steve gav mig mycket utrymme att göra vad jag vill, men jag saknade mer individuell uppföljning. Att det här är den egenskapen det brister i och så här ska vi utveckla den.
Då du känner att det här inte för dig i den riktning du vill, måste du göra förändringar
Wilma Murto
– Jag är knappast den enklaste adepten i den bemärkelsen att jag kräver ganska mycket av min tränare. Jag vill veta och förstå vad vi gör och varför, och om jag frågar vill jag få ett svar. Att bara gissa sig fram att ’nå, vi gör så här och ser om det fungerar’ duger inte för mig. Det måste finnas någon teori bakom.
– Jag inser att jag inte är en tränare, men jag känner min egen kropp och mitt hopp bättre än någon annan.
Två tränarbyten på sex månader, ångrar du något av dina beslut?
– Jag ångrar ingenting. Många har frågat om det lönade sig att åka till Lahtis när jag var där så kort tid. Jag ser att det jag lärt mig under halvåret där varit oerhört viktigt. Det kanske har tagit bort något från den här sommaren, men sett till hela karriären var det en värdefull erfarenhet.
– De här situationerna är aldrig lätta eller trevliga, men jag är otroligt tacksam till både Jarno och Steve för jobbet de gjort.
”Framför allt det första tränarbytet var skrämmande och obehagligt, då jag inte visste vad som väntar på andra sidan. Men å andra sidan har jag vid båda bytena känt att det är helt självklara beslut. Kompisarna har sen sagt att ’ganska djärvt drag’ eller modigt gjort’, och jag har inte riktigt förstått, att hur så, har jag haft något val? Först senare har jag insett att det var ganska vågade drag.
-Wilma Murto
Murto säger att det inte finns bra och dåliga tränare, bara lämpliga och olämpliga för olika idrottare. Personkemin måste stämma, och märker man det börjar barka åt fel hålla måste man agera. En idrottare kan inte slösa tid på något som inte fungerar.
– Då du känner att det här inte för dig i den riktning du vill, måste du göra förändringar. Det är viktigt att finna exakt din egen plats. Ingen annan än du själv kan veta vad som är bäst för dig, betonar Murto.
– Det här är beslut du endast kan fatta själv, ingen kan göra dom för dig. Om jag inte vill flytta så flyttar jag inte, men om jag vill bort så kan ingen heller stoppa mig.
Det bästa för Murto just nu är stillheten i Kuortane. Hon känner sig trygg under lågmälda och analytiska Latvalas vingar. Kommunikationen är smidig, stämningen uppsluppen.
– Det är jätteviktigt hur det synkar med tränaren. Det här är en mänsklig relation som vilket som helst annan och det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.
– Vissa kommer du överens med, andra inte. Och med Mikko är det jättelätt att komma överens. När jag kom hit sades det åt mig att om du får till något bråk med Mikko, så får du nog sannolikt se dig själv i spegeln. Förhoppningsvis är jag också så pass trevlig att han orkar titta på mig.
Hon skrattar och fortsätter sedan:
– För nog känner jag att det här är ett ställe där jag kommer att trivas länge. Det här är min plats.
Vågar säga guldmål högt
Tillbaka i radhuslägenheten.
Murto har inte ännu hittat någon passlig plats för sina medaljer, så de är tillsvidare undangömda i farstuskåpet. De tre viktigaste medaljerna i Wilma Murtos karriär. De flesta priserna ger hon till sin mamma, men förra årets FM-guld samt de två juniormästerskapsbronsen har hon behållit.
– Det här är mina käraste medaljer, säger Murto medan hon visar upp sina dyrgripar.
– Men de här bronsen ska jag nog förgylla i sommar. Det är tanken.
”Jag har ett härligt team som lyfter mig på benen när min tro börjar vackla. Ibland tvivlar jag på mig själv. Jag grubblar över att jag nu har hoppat 440–460 i ett par år, har jag faktiskt det som krävs? Då är budet från teamet att ’hej, nog förstår du väl på riktigt att du har den där potentialen, du kan det här’. Det är viktigt.”
-Wilma Murto
Hon siktar att försvara sin seger i Kalevaspelen och hoppas klara kvalgränsen till höstens VM i Doha, men säsongens huvudmål står redan för dörren: U23-EM i Gävle nästa vecka.
När Sportliv besökte Murto i mitten av juni toppade hon fortfarande åldersklassens Europastatistik, nu ligger hon tvåa bakom schweiziskan Angelica Moser. Årsbästat 451 kom till i Australien redan i januari, sommarens högsta hopp har mätt 445.
– Trots det instabila året och de bristfälliga förberedelserna vill jag åka hem från Sverige med ett guld runt halsen. Jag har funderat om jag faktiskt kan säga det högt. Lägger jag onödig press på mig själv? Men om jag en gång är Europas bästa under 23-åriga stavhoppare, så varför skulle jag vilja komma tvåa eller trea? Jag vill ju vinna!
– Jag måste acceptera att mitt mål nödvändigtvis inte förverkligas, men det blir aldrig verklighet om jag inte försöker nå dit.
Jag har sagt att jag vill hoppa fem meter och vara bäst i världen, och det är jag inte redo att tumma på det minsta
Wilma Murto
Framtiden då?
I Sportmagasinet våren 2016 sade den 17-åriga färska juniorvärldsrekordtjejen att hon vill nå precis allt som går att nå. Och fastän det har hänt mycket i Wilma Murtos liv under de senaste 3,5 åren är drömmarna sig lika.
– Jag har sagt att jag vill hoppa fem meter och vara bäst i världen, och det är jag inte redo att tumma på det minsta.
Se Sportliv med Wilma Murto på Yle Arenan:
