Kolumn: Är jag fortfarande bisexuell om jag dejtar en man?

Varifrån kommer fördomarna mot bisexuella kvinnor och varför är det inte tillräckligt att älska en annan människa, undrar Vilhelmina Öhman i sin kolumn.

För ett par veckor sedan stötte jag på en person som jag dejtade under en kort period. Hon hade nu blivit tillsammans med en man. Jag tänkte först: “typiskt, en till som gått över till den mörka sidan”.

Jag hajade till vid min egen dumhet och började fundera på varifrån den där inskränkta tanken kom.

Jag visste ju att personen var bisexuell. Så varför skulle det att hon nu är tillsammans med en man betyda att hon slutat vara bisexuell?

Giriga, förvirrade, lite stökiga och ovanliga

I podden Konsten att vara med medieprofilen, komikern och feministen Clara Henry och Gustaf Jernberg finns det ett avsnitt som heter Konsten att orka vara bisexuell.

Henry och Jernberg diskuterar bi-fobi (alltså fobi för bisexuella, inte fobi för bin) och hur den fobin kommer fram både inom det straighta samhället och inom hbtiq-communityn.

I avsnittet refererar Clara Henry till ett Youtube-klipp av Arielle Scarcella: What Lesbians Think About Bisexuals.

Scarcella ber fyra kvinnor svara på vad det första de tänker på är när de hör ordet "bisexuella". Svaren är: giriga, förvirrade, lite stökiga och ovanliga.

En av kvinnorna säger att det att dejta bisexuella kvinnor är som att stå på svag is. Det finns alltid den där konkurrensen med män och risken finns att personen snart kommer att försvinna, gå vidare, hitta någon bättre.

Förstås finns det alltid en osäker och självtvivlande sida när man börjar träffa någon ny. Men den ser kanske lite annorlunda ut för lesbiska kvinnor som dejtar bisexuella kvinnor?

Misstron mot bisexuella kvinnor och män

I den lesbiska communityn finns det, tror jag, en misstro mot bisexulla kvinnor. En trötthet på kvinnor och flickor som vill "testa på" att vara med kvinnor.

En rädsla för att någon vill utnyttja en. En rädsla för att lägga ner tid på en person som ändå bara är på genomfart till station Hetero.

Det är kanske därför det finns en uppfattning om att den kvinna som är bisexuell och som sedan väljer att dejta en man på något sätt sviker sin community.

Det finns även olika syn på bisexuella kvinnor och på bisexualla män. Om du är en bisexuell kvinna som ligger med kvinnor finns det en fördom om att du kommer att gå tillbaka till män så småningom.

Men om du är en bisexuell man som ligger med män ses det som om du egentligen är homosexuell. En man som identifierar sig som bisexuell anses befinna sig i förnekelse.

Nu har jag själv, som bisexuell, gått och förälskat mig i en människa som råkar vara man och måste möta den där skammen att jag möjligen svikit min community. Men också förutfattade meningar om min sexualitet.

Det är som om jag aldrig varit bisexuell. Som om jag alltid har varit heterosexuell, men har velat verka häftig och därför dejtat kvinnor. Som om jag bara testade. Som om jag hade en “lesbisk fas”.

Minns ni det där avsnittet "Boy, Girl, Boy, Girl" i Sex and the City när Carrie Bradshaw dejtar en bisexuell kille vid namn Sean?

Vid ett tillfälle säger Carrie: "I’m not even sure bisexuality exists. I think it’s just a layover on the way to Gaytown".

OK, Carrie, OK.

"Varför inte bara se det som något fint att en människa ens kan bli kär i en annan människa?"

Trots att hbtiq-communityn är mycket mer öppen och normkritisk än det heteronormativa samhället, kan det i situationer krypa in binära och kategoriska åsikter och nya normer inom communityn.

Varför kalla bisexuella förvirrade? Det är ju samma språk som det heteronormativa samhället har använt mot homosexuella.

Varför dessa normer och regler som inte gör annat än livet svårare? Jag blir så trött. Normer, i vilken grupp som helst, har ingen annan funktion än att vara kontrollerande.

Varför inte bara se det som något fint att en människa ens kan bli kär i en annan människa?

Jag tänker avsluta den här funderingen med ett citat av Tove Jansson:

"Jag blev ju alltså förälskad i en människa. Och ibland var den där människan en man, och ibland en kvinna, men det var ju inte det viktiga, utan det var ju det att jag blev förälskad i den där människan."

Varför inte se på kärleken och leva som Tove gjorde? Varför inte låta Toves syn på kärlek vara idealet?