De blåvita tårarnas dag i Gävle – medaljkandidaterna Koilahti, Murto och Kinnunen floppade under avslutningsdagen i U23-EM
Längdhopparen Taika Koilahti, stavhopparen Wilma Murto och spjutkastaren Elina Kinnunen var alla medaljkandidater under det sista finalpasset i U23-EM i Gävle. Murto fick till endast ett lyckat hopp och slutade femma, medan både Koilahti och Kinnunen kom sist.
Det var de blåvita besvikelsernas kväll i Gävle på söndagen. Taika Koilahti och Elina Kinnunen lämnade banan med gråten i halsen, och också Wilma Murto fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Murto stod för dagens bästa finländska placering genom att sluta femma i stavfinalen. Hon klarade av inledningshöjden 420 i andra försöket, men inte mer än så.
I dag hade 435 räckt för EM-brons. Schweiziskan Angelica Moser vann guldet med resultatet 456. Guldet, som Murto innan hade spikat som sin tydliga målsättning.
– Jag är jättebesviken. Fastän den egna resultatnivån varit skakig och oberäknelig hela säsongen, så harmar det enormt mycket. Jag kände mig stark på uppvärmningen och i de första hoppen, men skattkistan öppnade sig inte i dag, säger Murto till Yle Sporten.
– Framför allt när 435 hade gett medalj… Det borde varit fullt möjligt. Jag känner att jag är i bättre form än jag nyss visade.
Vad hände i försöken på 435?
– Där kom en av mina svagheter fram. Jag klarar inte av att slutföra hoppet ordentligt om starten inte är tillräckligt bra. Så det blev två limbon, som var helt onödiga. Det måste jag lära mig bort från. Jag räckte inte till i dag.
Jag önskar att jag efter ens ett mästerskap känt att ’jäklar, vad bra det gick!’. Nu tycker jag att jag underpresterat varje gång.
Wilma Murto
Murto har ett stormigt år bakom sig med två tränarbyten, som hon öppnade sig om i Sportliv minidokumentär i juni. Hon har endast några månader bakom sig med nya tränaren Mikko Latvala, och resultatnivån i sommar har varierat.
Murto hade sedan tidigare två mästerskapsmedaljer. De var båda av bronsvalör och kom i U20-VM 2016 och U20-EM 2017.
– Det här senaste året har inte tjänat just de här mästerskapen, men det ska bära frukt i framtiden. Nu är hälsoläget och tränarsituationen bra, men det kräver en träningssäsong eller två innan det blir resultat igen.
Du lämnar nu juniorkarriären bakom dig. Med vilka tankar flyttar du nu helt och hållet över till seniorserien?
– Med en grym vrede, skrattar Murto till sin vana trogen, men blir snabbt allvarlig igen.
– Jag vet inte. Förstås hade jag hoppats få mer ut av mina juniormästerskap än två brons. Jag önskar att jag efter ens ett mästerskap känt att ’jäklar, vad bra det gick!’. Nu tycker jag att jag underpresterat varje gång. Men det känns å andra sidan bättre när framgången sen kommer bland de vuxna.
Statistiktvåan Koilahti sist i längdfinalen
Taika Koilahti slutade tolfte och sist i längdfinalen då hon var den enda hopparen som blev utan resultat.
Besvikelsen var enorm och Koilahti som fick samla sig ett bra tag innan hon var redo att ställa upp för Yle Sportens intervju.
– Kramade, svarar Koilahti på frågan hur de närmaste tröstade henne efter missen.
– De sade inget. Och det var kanske helt bra.
Tur att jag inte hade några förväntningar när det nu gick så här. Så klarar jag kanske på något sätt att svälja besvikelsen.
Taika Koilahti
Koilahtis andra hopp var riktigt långt och hade sannolikt räckt för medalj.
– Spikskons ända träffade vaxet, så man såg ett märke på en halv centimeter. Man kunde inte påstå att det inte var övertramp, men jag märkte det inte under hoppet. Hoppet var bra och det grämde mycket att märka att det inte var godkänt.
– Det känns illa. Inte kan jag säga något annat. Jag flyttade märket bakåt flera gånger men det hjälpte inte. Jag flyttade det bakåt med 30 centimeter till sista hoppet, men det var inte min dag.
Koilahtis enda tidigare mästerskap i U20-EM 2017 gav en åttonde plats. Nu var förväntningarna på Åbohopparen på en helt annan nivå.
Du sa efter kvalet att du inte vill lägga några förväntningar på dig själv, fastän du gick in som statistiktvåa. Hur lyckades det?
– Helt bra. Och tur var det väl att jag inte hade några förväntningar när det nu gick så här. Så klarar jag kanske på något sätt att svälja besvikelsen.
Koilahti har gjort en strålande säsong och tiotals gånger överskridit sitt tidigare personliga rekord. Sammanlagt har hon lagt 35 centimeter till på sitt personbästa med 664 som pricken på i:et.
För medalj i Gävle krävdes ett hopp på 643. Guldet gick till fransyskan Hilary Kpatcha med resultatet 673.
– Jag har en kanonsäsong bakom mig, men förhoppningsvis också framför mig. Vi hoppas årets bästa resultat inte ännu kommit, säger Koilahti.
Kinnunen långt från sitt rekord
Elina Kinnunen var ute efter en medalj i spjutfinalen men blev långt från sin normala nivå. Kinnunen som låg femma i finalens årsbästastatistik med sitt personbästa 55,41 klarade av endast 47,57 i söndagens final.
Kinnunen slutade sist av de tolv finalisterna. Ett kast på 50,29 krävdes för att få delta i de tre avslutande omgångarna.
Kinnunen hade svårt med tajmingen i sina kast, vilket berodde på en slö och mjuk känsla i benen.
– Det första kastet flög utanför sektorn. Det har inte skett på tre år. Jag vet inte alls vad som hände där. Det bara flög iväg dåligt från handen, berättar Kinnunen.
– Det andra kastet försökte jag få iväg avslappnat men tajmingen var fel. Samma sak hände i det tredje kastet. Benen var mjuka.
Om två år är det säkert mer realistiskt att vara högt upp i resultatlistan. Då hoppas jag redan vara en 60-meterskastare.
Elina Kinnunen
Kinnunen kunde inte lägga fingret på vad den slöa känslan i benen berodde på.
– Vi måste ta oss en funderare tillsammans med tränaren. Vi har gjort alla förberedelser precis på samma sätt som tidigare. Det har alltid fungerat innan.
Kinnunen tävlar första året i U23-klassen och får delta i åldersgruppens EM-tävlingar även i norska Bergen 2021. 20-åringen har två stortävlingsbrons i prisskåpet, från U18-EM 2016 och U20-EM 2017.
– Jag är inte värst glad just nu, men det var trevligt att igen få representera Finland, och om två år går det förhoppningsvis bättre. Då är det säkert mer realistiskt att vara högt upp i resultatlistan. Då hoppas jag redan vara en 60-meterskastare.
Lehikoinen besviken sjua
Också Viivi Lehikoinen var märkbart besviken när hon lämnade löpbanan i Gävle, även om förväntningarna på henne inte var lika höga som för trion ovan. Hon åkte till Sverige med startfältets sextonde främsta årsbästa, och åker hem med en sjunde plats.
Orsaken till missnöjet är att hon vet att hon har betydligt bättre tider i kroppen än EM-finalens 58,24. Bronset gick loss på 56,37.
– Placeringen är helt bra med tanke på utgångsläget, men jag är besviken med tävlingen i sig. Man vill alltid kämpa om medaljer och bra tider. Och när man inte är missnöjd med sin egen prestation så spelar placeringen egentligen ingen roll, säger Lehikoinen.
Jag försökte peppa mig inför loppet och intalade mig själv att det är en ny dag och allt är möjligt, men det räckte inte i dag.
Viivi Lehikoinen
Lehikoinen har skördat rikligt med framgång på juniornivå och har bland annat erövrat två internationella mästerskapsguld. Hennes personbästa 56,49 kom i bronsloppet i U20-EM i italienska Grosseto 2017.
Förra året var svårare och HIFK-löparen kom som bäst ner på 57,26. Inför Gävle var hennes årsbästa 58,55, men i semifinalen klockades hon för 58,02 och utlovade en ännu bättre tid i finalen.
– Början kom bra, men i andra kurvan gjorde jag misstag och det syntes på slutet. Jag försökte peppa mig inför loppet och intalade mig själv att det är en ny dag och allt är möjligt, men det räckte inte i dag.
Enorm rekordkapning i gång
Tidigare i Gävle i dag slutade Enni Nurmi fjortonde (1.42,29) och Anniina Kivimäki (1.42,52) femtonde på damernas 20 kilometer gång. För Nurmi var placeringen den bästa i juniormästerskapssammanhang. Stortävlingsdebutanten Kivimäki förbättrade sitt personbästa med över tre minuter.
Kivimäki verkade knappt trött vid målgång, medan Nurmi var fullständigt utpumpad.
– Jag förväntade mig ett nytt rekord, men inte att jag skulle bättra på så här mycket. Det här var ännu mycket mer än vad jag kunde vänta mig, säger Kivimäki som klättrade uppåt i resultatlistan efterhand efter en försiktig start.
På herrarnas 4x100 meter försvarade Finland ett brons från 2017, men ingen från medaljlaget fanns kvar nu i och med att det på förhand sett starkaste namnet Oskari Lehtonen gav över sin plats till häcklöparen Ilari Manninen efter uppvärmningen. Lehtonen kände sig sliten efter två 200-meterslopp tidigare i EM.
Finlands kvartett Tuukka Huuskola, Riku Illukka, Manninen och Konsta Alatupa noterades för den tolfte bästa tiden (40,57) och missade final.
– Vi hade potential att springa bättre och siktade på en bättre tid. Det är en liten besvikelse, men det var roligt att få chansen att tävla här, säger ankaret Alatupa.
I tiokampen slutade Leo Uusimäki, som blev utan resultat i längdhoppet, på en femtonde plats med totalpoängen 6277.