Filmrecension: Lejonkungen - sommarens mest efterlängtade remake är här, men lever den upp till hypen?
25 år efter originalet kommer nu en datoranimerad version av Disneyklassikern Lejonkungen. Filmen har en stjärnspäckad rollbesättning och både djuren och savannen ser så gott som verkliga ut - men slutresultat blir ändå något platt.
När originalfilmen Lejonkungen kom ut år 1994 hyllades den av såväl kritiker som publik. Filmen rosades framför allt för musiken - som Elton John, Tim Rice och Hans Zimmer stod för - som den vann två Oscarsstatyetter för.
Musiken fick ikonstatus och jag som växte upp under 90-talet minns få talangjakter och roliga timmen-lektioner i skolan där det inte ingått åtminstone ett nummer ur filmen.
Senare har filmen gjorts om till en hyllad musikal och den ledde också till två filmuppföljare samt spin-off-serier, bland annat en där man kunde följa Timon och Pumba (som jag själv troget såg på som barn).
Klassisk och bra historia
Det är därför ingen överdrift att säga att många sett fram emot den nya versionen av Lejonkungen. När en första trailer av filmen släpptes i november i fjol sågs den av nästan 225 miljoner på bara ett dygn.
Det är heller inte förvånande eftersom det de facto är en av de mest omtyckta Disneyberättelserna. Den består ju av en fängslande historia som inspirerats av såväl bibliska texter som Shakespeares Hamlet.
Filmen börjar när Simba, kung Mufasas och Sarabis son, fötts och presenteras inför alla djuren i lejonriket. Alla förutom Scar - Mufasas yngre bror - är på plats för att hälsa Simba välkommen. Scar lyser med sin frånvaro under ceremonin då han inte alls är glad över att Simba kommit till världen eftersom Simba därmed passerat honom i tronföljden.
Sedan följer en klassisk berättelse om död, avund, svek och kärlek samt en kamp mellan godhet och ondhet.
’Queen B’ som lejon
En stor del av hypen inför den nya filmen förklaras av de stora stjärnor som är med. Främst handlar det om Beyoncé som både spelar Simbas kompis Nala och skrivit nyskriven musik till filmen, däribland låten Spirit.
I rollerna hörs också Donald Glover som Simba, Chiwetel Ejiofor som Scar och Billy Eichner och Seth Rogen som spelar radarparet Timon och Pumba. Den brittiske komikern John Oliver ger sin röst åt fågeln Zazu.
Eftersom ingen annan kan få till Mufasas djupa stämma repriserar James Earl Jones sin röstroll - och levererar nu nästan exakt samma repliker som i den ursprungliga filmen.
Nästan exakt kopia av originalfilmen
Överlag är filmen väldigt trogen originalet och följer den nästan exakt scen för scen. Några repliker och scener har tillkommit varav vissa känns som de lagts till mest för att ge publiken mer Beyoncé - men scenerna är ändå välkomna.
Det är omöjligt att inte jämföra filmerna, särskilt då man vuxit upp med originalet.
Den nya filmen är inte dålig - musiken, berättelsen och karaktärerna är fortfarande fina och underhållande. Men frågan är vad det datoranimerade ger?
Visst ryser man till av att se några av de ikoniska scenerna komma till liv. Men musiknumren känns mindre fantasifulla än i de gamla Disneyfilmerna som brukar innehålla stora spektakel där djur, färger och mönster möts i crescendot. I den nya filmen får det här ge vika för att djuren ska se ut och vara realistiska.
Det hela blir därför platt och fantasilöst.
Jag slås också av frågan om vem den här nya filmen är menad för?
Åldersgränsen för filmen har höjts från 7 till 12 år. Filmen har också en mörkare och mer allvarlig ton än originalet - de enda som egentligen lättar stämningen är Timon och Pumba som skämtar, pruttar och leker.
Är filmen således menad för barn som ska introduceras till berättelsen? Eller bara en nostalgitripp för oss som växt upp med den ursprungliga filmen?
