75 år sedan den ekonomiska världsordningen skapades i Bretton Woods under USA:s ledarskap - idag utmanar Donald Trumps protektionism den traditionella amerikanska linjen

Den 22 juli 1944 vändes ett blad i mänsklighetens politiska- och ekonomiska historia. Det var den sista dagen av den internationella konferens som slog fast principerna för den ekonomiska världsordningen som kom att skapas efter andra världskriget.

Avsikten, som lyckades, var att sätta punkt på den era av katastrofer som präglat första hälften av 1900-talet.

- Vi kom hit för att skapa metoder som skulle få oss att bli kvitt de ekonomiska styggelser - konkurrerande valutadevalveringar och destruktiva hinder för handeln - som föregick det nu pågående kriget.

Så sammanfattade USA:s finansminister Henry Morgenthau uppgiften delegaterna som representerade de 44 närvarande staterna åtagit sig.

Konferensen i staden Bretton Woods i New Hampshire i USA lade grunden för den dollar-uppbackade ekonomiska expansionen som var en viktig förutsättning för välfärdsbygget efter kriget också i Europa.

Idag när multilateralismen återigen ifrågasätts starkare än på länge, kan vi fråga oss vad det finns att lära av den radikala kombination av pragmatism och idealism som rådde vid förhandlingsbordet för 75 år sedan.

Internationella lösningar för att bevaka nationella intressen

Heikki Patomäki som är professor i världspolitik vid Helsingfors universitet och expert på global politisk ekonomi berättar att idén för en global överenskommelse låg att finna i filosofin bakom president Franklin D. Roosevelts socialliberala och ekonomiskt progressiva New Deal - politik.

- USA tog sig an rollen som välvillig hegemon, förklarar Patomäki och tillägger att åsikterna också då gick isär inom den amerikanska statsförvaltningen om de olika alternativen.

- Medan det i finansministeriet fanns mer stöd för Keynesianskt influerade idéer, stödde utrikesförvaltningen en mer traditionell frihandelspolitik, fortsätter Patomäki.

Inom nationalekonomin brukar Keynesianism som begrepp brett användas för en ekonomisk politik där den offentliga sektorn gör ingrepp för att säkerställa att en liberal marknadsekonomi fungerar.

Socialliberaler och Socialdemokrater har traditionellt stött olika former av Keynesianism för att förebygga avigsidorna av en oreglerad marknad.

På fyrtiotalet var Keynes idéer alltså populära i det amerikanska finansministeriet. Det innebar strängare reglering av kapitalets fria rörlighet, offentligt stöd för ekonomin och ett gemensamt institutionellt ramverk.

Bakom politiken låg också ett nationellt intresse. Finansminister Morgenthau uttryckte det på följande vis.

- Vi har funnit att att det enda genuina sättet att bevaka våra nationella intressen är att agera tillsammans med andra.

En orsak till USA:s hållning var att Sovjetunionen befäste sig som supermakt. För att mota kommunismen i grind insåg västliga ledare, inte minst i USA, att arbetarrörelsen måste fås ombord det stundande återuppbyggnadsprojektet.

Det innebar att man politiskt arbetade för att hålla arbetslösheten nära noll samtidigt som olika välfärdsmodeller utarbetades.

Kompromissen mellan kapital och arbete blev alltså en sköld mot det realsocialistiska hotet från Sovjetunionen.

Ett tecken på att socialistiska och socialdemokratiska idéer vann gehör hos folket blev uppenbart snart efter krigsslutet när Labourpartiet segrade i parlamentsvalet i Storbritannien.

Den karismatiske men konservative krigstidsledaren Winston Churchill fick se sig besegrad när ungdomarna som återvände från fronten efterlyste förändring.

De ekonomiska och politiska intressena sammanföll också eftersom det i USA fanns ett intresse för att finna marknader för varorna som producerades i landet. Att stödja den europeiska köpkraften var alltså en viktig målsättning för amerikanerna.

- Efter andra världskriget hade flera stater betydande skulder till USA. Om USA i det läget skulle ha insisterat på återbetalningar, så skulle det inte ha funnits efterfrågan för deras produkter, säger Patomäki.

Vad finns kvar idag?

Trots att ett historiskt eko av orden i Henry Morgenthaus tal i Bretton Woods fortfarande ljuder i finans- och utrikesministerium runt världen idag, är det mycket som har förändrats.

- En grundpelare av systemet var att den amerikanska dollarn var knuten till guldets värde, medan alla andra valutor i praktiken var bundna med en fast växelkurs till den amerikanska dollarn. President Nixons administration nedmonterade systemet i början av sjuttiotalet, så på det sättet finns det inte kvar, säger Patomäki.

Vid det laget hade de ekonomiska vindarna också vänt i USA. Ordföranden för den amerikanska centralbanken Fed, Paul Volcker, ansåg det viktigt att separera politik och ekonomi.

Valutakurserna skulle flyta fritt på marknaden och den stigande inflationen stoppades genom införandet av högre räntor, vilket effektivt minskade på investeringarna. Det å sin sida ökade på arbetslösheten.

Dags för en global valuta?

Trots den ekonomisk politiska vändningen på sjuttiotalet har principerna om ekonomiskt samarbete överlevt och institutionerna som skapades i slutet av världskriget finns fortfarande kvar - trots att de kompletterats med sammanslutningar av typen G7 eller G20.

Den Internationella valutafonden och Världsbanken är fortfarande av central betydelse för hur världsekonomin styrs, trots att USA:s nuvarande president Donald Trump verkar underminera systemet.

Orosmomenten i världsekonomin är också många. Det finns tecken på en ny finanskris och ingredienserna till ett handelskrig är uppenbara. Vidare har tillväxten varit relativt svag i OECD-länderna och arbetslösheten är ett seglivat problem.

Efter den senaste finanskrisen har speciellt högerpopulistiska krafter fått vind i seglen och som bekant ifrågasätter de överstatliga lösningar på problemen.

Men hur skulle nya, överstatliga alternativ se ut?

Patomäki menar att det fortfarande idag går att hämta inspiration från de ursprungliga idéerna bakom Bretton Woods. John Manayrd Keynes som hade en central roll i planerandet av systemet fick se flera av sina käpphästar åsidosatta i den slutliga planen.

- Det finns många bra idéer som fortfarande vore gångbara. Till dem hör tanken om en global centralbank och en global valuta, Keynes kallade den för Bancor, säger Patomäki.

Men vägen dit är lång. De flesta ekonomiska experter tror inte på en global valuta. Bland annat skrev före detta europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet nyligen i en publikation utgiven av Bretton Woods-kommittén att tanken är omöjlig.

Däremot öppnade Trichet för möjligheten att ge IMF mer likviditet i form av den globala reservvalutan, den amerikanska dollarn, för stimulans av tillväxt och handel.

Patomäki är ändå optimist och tror att vi trots allt är på rätt väg.

- Jag tror att Bretton Woods bara var ett steg på vår väg att själva styra historiens och ekonomins utveckling. Det behövs så att vi inte endast låter utvecklingen ske och kriser att inträffa, säger Patomäki.