Hoppa till huvudinnehåll

X3M

"Vi hade en antennkabel vi gömde för pappa så vi kunde se på tv" – att lämna Jehovas vittnen är att lämna ett liv av rädsla och isolering

Från 2019
Uppdaterad 18.07.2019 14:14.
Rebecka Sretenovic.
Bildtext Rebecka Sretenovic skrev i slutet av juni ett blogginlägg om sin uppväxt som ett Jehovas vittne. För henne var det ett sätt att behandla den traumatiska barndomen, men texten har lästs av tusentals och delats flitigt.
Bild: Yle/Frida Lönnroos

Rebecka Sretenovic gick ur Jehovas vittnen vilket ledde till att familjen och församlingen vände henne ryggen. Inte så förvånande kanske: det är ingen hemlighet att vittnen inte får ha kontakt med de som lämnat rörelsen. Skrämseltaktiken som används inom församlingen förföljer henne ännu idag, över ett årtionde senare, men Rebecka vägrar låta det begränsa henne.

För att ta itu med sitt komplicerade förhållande till en svår barndom full av psykologisk terror skrev hon ett blogginlägg, som lästs av tusentals. Och det är en historia om ett samfund som inte har uppdaterat sin syn på hur barn ska behandlas.

Rebecka Sretenovic är en sprallig, Pargasbördig stockholmare som studerar till musikalartist. Absolut ingenting avslöjar att hon växte upp i ett isolerat samfund där hon lärde sig att djävulen lurar i det mesta som är roligt.

Hon fick inte leka fritt med andra barn, inte titta på vad som helst på tv, inte läsa vad hon ville eller lyssna på vilken musik hon ville.

- Jag behövde studera bibeln i en timme om jag ville leka med nån som inte var ett vittne, som jag till exempel träffat i skolan, för att se till att den här stunden gav mig mer än det tar. Så småningom började folk ta distans från det här och i skolan blev jag bemött som annorlunda, berättar Rebecka.

Jag behövde studera Bibeln i en timme om jag ville leka med nån som inte var ett vittne

Hennes pappa var ett särskilt fanatiskt vittne, berättar hon, vilket innebar bland annat att hon och hennes syskon hade extra stränga regler för till exempel tv-tittande.

- Jehovas vittnen har skilt material att titta på, VHS-kasetter om bibelläror och så vidare. Jag minns speciellt en kassett som handlade om Noaks ark, säger Rebecka.

- Om pappa kom på oss med att titta på något världsligt så ryckte han ur kontakten, han var väldigt strikt med det där. Så det var ett väldigt smygande med det. Vi hade en antennkabel som vi gömde under en kudde så vi kunde titta på tv då han inte märkte det.

- Så herregud, det kommer jag ihåg, nångång om vi såg på Kauniit ja rohkeat (The Bold and the Beautiful, svenska Glamour red.anm.), det var nog hemskt det, säger Rebecka med ett skratt.

Jehovas vittnen

Jag var fyra år, och ändå tänkte jag att "jag hade också smällt igen dörren"

Rebecka kommer själv ihåg när hon första gången började tvivla på Jehovas läror.

- Jag var fyra år gammal och vi gick och knackade dörr. Det heter att man "går i tjänsten", och barn går ofta med för att lära sig. Jag gick med min pappa, vi klingade på hos en man och pappa gav mig ett exemplar av Vakttornet och sade att "ge den här till personen som öppnar och fråga om han vill ha nåt att läsa", berättar Rebecka.

- Jag hade på mig en kjol med akvariefiskar och en vit skjorta, jättefin.

En man öppnade dörren. Rebecka sträckte fram tidningen och ställde sin fråga – varpå mannen röt ett bryskt nej och smällde igen dörren. Pappan sade till henne att mannen kommer dö i Harmageddon, undergången, och att han får skylla sig själv. Men Rebecka tvekade.

- Jag var fyra år, och förstås livrädd för skrämseltaktiken som var repetitiv, om demoner och djävulen och hur man konstant är övervakad och dömd av Jehova. Men jag var fyra år, och ändå tänkte jag att "jag hade också smällt igen dörren".

"Vi och dom"-taktiken funkar inte

Livet som Jehovas vittne innebär alltså en egen kulturell verklighet, egna klädkoder där skylande kjolar och propert utseende är i fokus, och en värld där minsta synd leder till obligatorisk botgöring. Detta upprätthålls med skrämseltaktik och isolering, något som Rebecka inte köper.

- Jag tycker att inget som delar upp världen i vi och dom leder till något positivt. Som med alla gemenskaper så finns det ju stark glädje inom församlingen men tyvärr är den villkorlig. Så länge allt ser bra ut för församlingen är det okej, men annars...

Rebecka Sretenovic.
Bildtext Numera studerar Rebecka till musikalartist och lever sin dröm genom att jobba med sång och skådespeleri.
Bild: Yle/Frida Lönnroos

En sak Rebecka kan ta med sig som en god sak från församlingslivet är intresset för sång och musik. I dag studerar hon till musikalartist i Stockholm och har setts på teaterscener i Svenskfinland. Det är tydligt att musiken, och dans, genomsyrar hennes liv. Det är både närvaron av sången och förbudet mot världslig musik som inspirerat henne.

- Jag gömde en lånad VHS av Sound of Music under täcket som jag kollade på i smyg när ingen var hemma, och det har lett mig in på det musikalspåret jag är på idag.

- Jag har också spelat Maria von Trapp. Det är en karaktär jag verkligen kan relatera till, berättar hon.

Maria von Trapp tvingades gömma det som var viktigast i hennes liv, och till slut fly från dem som ville ta det ifrån henne.

Demonerna som inte dök upp på 10-årsdagen

Skrämseltaktiken från barndomen plågar henne fortfarande nu och då.

Rebecka lämnade inte församlingen i ett huj. Istället drog hon sig gradvis tillbaka genom att hoppa över möten och skylla på sjukdom. Det började då hennes mamma, i samband med att hon skilde sig från pappan och hittade en ny man, blev utesluten och utstött.

- Då jag lämnade bort möten fick jag förklarat för mig, av pappa och andra medlemmar, att det är djävulens verk och att det kommer att straffa sig om tio år, säger Rebecka.

Efter några år lämnade hon och hennes syster församlingen för gott, vilket ledde till att medlemmarna vände henne ryggen. Pappan gormade att hon kommer brinna i helvetet. Enligt Rebecka är det inte hat som leder till utfrysningen, utan en egensinnig version av kärlek.

- Meningen är att utfrysningen ska tvinga den som lämnat att inse att församlingen är det enda rätta stället. Det är en kärleksgärning, trots att det inte ser ut så för omvärlden, eller den som lämnat.

Jehovan todistajien Suomen haaratoimisto.
Bildtext I det finska Jehova-högkvarteret Betel i Vanda produceras den finska versionen av Vakttornet, vittnenas tidskrift.
Bild: Kristiina Lehto / Yle

Också efter att hon hade lämnat fanns tanken på Jehovas vrede kvar i bakhuvudet. Bland annat döpte hon ibland sig själv i badet, i duschen eller då hon simmade, för att kompensera för diverse synder.

Det hände också att hon i smyg döpte vänner under gemensamma simturer, för att plocka ytterligare poäng hos den vresige guden.

Då tio år hade gått efter varningarna om att hon då skulle hemsökas och bestraffas, tog känslorna över och Rebecka var genuint oroad över det påstådda straffet. Inget hände, men fortfarande plågas hon stundvis av gudsfruktan.

- Jag är fortfarande mycket spirituell, och har alltid haft en stark känsla av karma och ett starkt band till Moder Jord, förklarar Rebecka.

- Men ibland skrämmer jag mig själv. Då jag skrev blogginlägget slocknade plötsligt min dator, vilket den aldrig gjort innan, och jag blev vettskrämd. Sen tog jag mitt förnuft till fånga, skakade till datorn och ut kröp en sockermyra.

Efter det funkade datorn. Rebecka skrev blogginlägget som spreds snabbt, och hon hade tagit nästa steg bort från sin svåra barndom.

Läs Rebeckas blogginlägg här.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln